Ssch var tyst!

Jag sitter och skriver det här på kökstrappan. Det är eftermiddag och marssolen formligen välter ljus ner över jorden från en knallblå himmel. Det är underbart saliggörande varmt här där jag sitter i lä för den kyliga vinden. Det är fortfarande 15 minus om natten och även om våren ganska visst är här har den beslutat sig att verkligen dra ut på det.

Men det var inte om vädret jag ville skriva även om det nog också är med på ett hörn.

Ute på facebook hittade jag den här bilden med texten, "Be still and listen. The earth is singing."

 

Mitt hjärta reagerade omedelbart. Hur sant är det inte! 

Det fick mig att tänka på alla olika meditationstekniker som finns och hur många andra "uppmärksam-närvaro" verktyg som t.ex. mindfulness rörelsen utvecklat. De flesta av dessa tekniker och verktyg fokuserar på det individuella jagets tillkortakommanden eller möjligheter. Meditationen eller den guidade mindfulness tekniken tar utgångspunkt i att vi, vårt jag, är centrum för upplevelser, sensationer, tankar och att upplevelsen av frid och ro finns när vi smälter in i dessa och går bakom dom. 

Den här facebook bildens budskap pekar på en helt annan stig. Den säger åt oss att vara tysta, att det finns en sång sjungen av ett mycket mycket större väsen, vår jord. Och att vi missar den sången för att vi är så upptagna av att lyssna på vår egen personliga sång.

Så lyft rumpan från din meditationskudde, stäng av dina downloads med mindfulness tekniker. Ta på dig stövlarna och sätt dig i parken eller på kökstrappen och ssschh, var tyst och lyssna! Hör jorden sjunger! Sången är fylld med fågelkvitter, flugsurr, vindens prasslande i torra löv, knak och knirk och knäpp och sviisch, porlande, kluckande, brummande, suckande, skriande och forsande. Och så inunder och genomträngande allt detta, ett slags omsorgsmättat hummande, jordens egna ljud, den närande frekvensen som om hörd lagar brustna hjärtan, dämpar stress och förlåter allt.

Och nu. Sssch! Lyssna!

Hör hur jorden sjunger en sång om dig utan du i.

Balance takes action

I onsdags var det vårdagjämning och det firade vi med ett yogapass om jämvikt. Temat var inspirerat av begreppet Stirham/Sukham som används i yogan för att beskriva vikten av att hitta balansen mellan stabilitet/flexibilitet och avspändhet/aktivitet i en yogaställning.

Livet tycks som en rörelse mellan motsättningar. Vår kommer efter vinter. Dag efter natt. Inandning efter utandning och visar sig även i vårt liv genom att spinna en tråd mellan födsel och död. I vår vardag pendlar vi mellan upplyfthet och inåtvändhet, glädje och sorg, energi och trötthet.
Att hitta jämvikten i ett liv kan vara lika svårt som att hitta den i en yogaställning. Att inte ta i för mycket eller att inte vara för "slapp" eller oengagerad.

Det finns två saker som jag tycker har betydelse för om man upplever balans.

Det ena är att famna ytterligheterna. Det är lätt att famna det som vi upplever som positivt. Glädjen, energin, kraftfullhet och expressivitet t.ex. men svårare kanske att acceptera motsatserna. I mitt tillfälle behöver jag ofta påminna mig om att t.ex. trötthet, en oproduktiv dag, en känsla av inåtvändhet och nedstämdhet är en naturligt följd av att ha haft en period av dynamik och upplyfthet.
I yogapraxisen handlar det kanske för vissa mera prestations-inriktade människor att hitta avspänningen i yogaställningarna medan det för vissa andra mera laisse-faire typer handlar om att skruva upp engagemanget ett hack. Som personlighet domineras man ofta av det ena eller det andra men det kan också svänga från det ena till det andra i ens egna praxis.

Det andra som är viktigt är att balans kräver handling. Balans är inte något som händer av sig själv. Det kräver ett aktivt deltagande. I livet kan det handla om att göra några aktiva val för att balansera upp den stress man upplever i sin vardag. I yogan kräver praxisen en vaken observant hållning som stämmer av yogaställningen genom att engagera mera genom olika engagemang eller att skruva ner lite för engagemanget så att kroppen kan mjukna och ta emot den support som finns från t.ex. tyngdkraften. Att t.ex. aktivt hitta det fasta i det mjuka, avslappningen i utmaningen. Stillheten i rörelsen, stabiliteten i flexibiliteten, eller ansträngningslösheten i ansträngningen.

Att famna motsättningarna och aktivt förhålla sig till att hitta jämvikt är en förutsättning för äkta upplevelser av frid och frihet. När vi hittar balansen i en yogaställning blir den autentisk och djup. Kroppens hela system påverkas och behållningen av de olika yogaställningarnas verkningar maxas. När vi hittar balansen i livet kan det strömma som det är menat att det ska.

Att komma hem i kroppen, 40 år senare!

Som jag minns det. Att vara liten handlade mycket om kroppen, kroppen och sinnena. Att springa barfota genom daggvått gräs om sommaren, en nästan isande känslan upp genom benen. Att bli jagad när vi lekte röda vita rosen och känna hjärtat bulta i bröstet av andfåddhet och skräckblandad förtjusning. Att tävla i hur många hjulningar man kunde göra på rad. Balansera på träräcken, klättra i träd. Gå i brygga. Det var kroppen, jorden, himlen, dofterna och känslan av gräs, sand, sten, grus, brännässlor, träd, pissmyror och asfalt.

Sedan hände något. Tonåren kom med sin darrande och krävande självmedvetenhet. Dess längre in i vuxenvärlden jag kom dess längre bort kom jag ifrån kroppen.

Kroppen blir en avlastningsplats förr obearbetade känslor, stress och tvångspräglad njutning. Att äta för mycket eller att äta junk. Att överstimulera den med sex eller tukta den med hård träning eller bara låta den kollapsa i stolar/ soffor framför datorerna och tvskärmar.
Och kroppen förvandlas från en glädjekälla till nagande missnöje, till smärta och negativa tankar.

Jag håller på att komma tillbaka till min kropp. Nästan 40 år senare. Ja det är ju inte klokt men skit samma, nu är nu och nu är den bästa tiden.
Jag börjar igen att upptäcka hur underbart skönt det är att röra mig. Att låta kroppen komma till uttryck. Att känna frihet och lätthet i kroppen samtidigt med att jag känner att jag står stadigt på jorden. Kroppen som tar emot solskenet, vinden, känslan av gräset, parkettgolvet, yogamattan. Kroppen som sträcker ut sig, benmuskler som darrar, svett som bryter fram, hjärtat som bultar. Jag upptäcker nya muskler, nya sammanhang mellan kroppens olika delar och efter hand har jag börjat att lära mig vad kroppen vill ha för att må bra.

Kroppen är vårt liv. Många har glömt det, många har exkluderat kroppen och gett tankarna envälde. Jag kommer ihåg känslan, det var som att hela tiden vara ett par centimeter utanför kroppen. En känsla av att tankarna var suveräna, tankarna var kung och kroppen var den där fula kompisen man egentligen inte ville vara med men som hängde efter en för att man bott i samma trappuppgång sedan man var 5.

Att börja att yoga var slutet på tankarnas envälde. Att börja att yoga var att äntligen komma hem igen.
Att omsluta sig själv i en stor omfamning och precis som med en älskad gammal vän börja att nästla upp glömda förhållanden och områden tills allt som hänt sedan sist man sågs ligger öppet och upplyst.
Att yoga är att låta kroppen ljusna inifrån och vara vaken och upplevande.

Bara då kan vi riktigt säga att vi lever ett helt liv.