Att vara grundad är att vara fri

När jag ställer mig på mattan kan jag aldrig förutse vad som kommer att hända. (Vilket ju bara är kännetecknande för livet generellt;)

Ibland är min praxis ytlig och jag hastar mig igenom passet. Dessa gånger kan ofta avbrytas av att jag plötsligt blir väldigt hungrig och måste ha något att äta för annars dör jag, eller jag kommer på att jag måste ta upp något ur frysen, hänga tvätten eller skicka ett sms.

Ibland är min praxis en sådan som fortsätter hela dagen men i små bitar. Jag kanske börjar med ett länrge pass och sedan går jag till och från yogamattan under hela dagen för att kolla in en ställning, ett engagemang eller bara uttrycka mig i en bakasana, en urdhva dhanurasana, eller i ett av mina tusen försök att hålla mig still i en handstående åtminstone i tre sekunder.

Ibland är den djup och innerlig och jag vill aldrig att den tar slut.

Och ibland som idag hittar jag plötsligt in i en ny förståelse.

Min praxis vore inte så inspirerad och "välrundad" om jag inte kunde yoga för alla duktiga lärare som finns på vår jord. Jag är evigt tacksam för siter som "yogaglo", "yoga u online", "my yoga online", "yoga today", yogalärares hemsidor, bloggar, Facebook, You Tube och olika siter där jag kan öka min förståelse för kroppens fantastiska funktioner och potential som t.ex. genom "Anatomy trains".

Efterhand är det svårt att veta vart olika engagemang, förhållningssätt, fokus etc. i min praxis kommer ifrån. Jag upplever det som att alla vi som yogar och "jobbar" med kroppen/sinnet är en del av en global rörelse och våra individuella ahaupplevelser läggs i en stor gemensam pot. Det är mera intressant att dela en upptäckt än fokusera på vem som först formulerade den.

Min praxis idag var en av de långsamma djupare slagen. Enkelt och utan krävande ställningar.
Det var ett par pass sedan jag gick in i den "heliga tre enigheten" bland yogaställningar, krigaren 2 (virabhadrasana2) stående sidoböjning( parsvakonasana) och triangeln (trikonasana). Helt enkelt för jag fått för mycket av dom och blivit lite trött på dom, (på samma sätt som man kan bli trött på att äta yoghurt med müsli varenda morgon;)
 Men nu var det alltså dags igen.

När jag gick in i krigaren 2 tog jag god tid på mig.
Det finns många engagemang som gör att man kommer ordentligt på plats i ställningen men istället för att fokusera så mycket på det fick jag impulsen att tuna in på tyngdkraften.
När jag gjorde det upptäckte jag vart kroppen på några ställen inte var lika engagerad som på andra ställen. Jag kunde känna hur denna brist på jämn fördelning av en relation till tyngdkraften i kroppen gjorde att energin bröts.
Några ställen i fötterna, benen och höfterna kändes det grundat medan andra kändes som om de lättade. Överkroppen behövde flyttas lite bakåt för att finna sin plats i en osynlig lodlinje som "fördelade" resten av kroppen jämt på båda sidorna. Armarna, halsen och huvudet linjerade upp i förhållande till det.
När jag på det här sättet samarbetade med tyngdkraften hittade yogaställningen in i en skön känsla av frihet och kraft. Och i resten av passet tunade jag in till den här förståelsen.

Att gå med tyngdkraften i en yogaställning handlar alltså inte bara om tyngd. Det handlar om ett aktivt engagemang, det handlar om tryck/mottryck. I hela kroppen!
Det handlar om att bara när du är grundad kan du uppleva frihet.

Som på mattan, så utanför mattan!;)

Om att acceptera

Förmodligen är det så att mellan varje 7- 10 år sisso där så verkar det som att begrepp och ord som  varit mantran och som legat på närmast var mans läppar byts ut mot nya. Övergångarna från den ena begreppstrenden till den andre är så omärklig att vi inte lägger märke till det. Det försvinner lika spårlöst som doften av nypressad citron.
Ett begrepp som hänger på och som verkar ha fått förlängd besökstid är "acceptans". I yogans värld där ju jag befinner mig mest är det närmast synonymt med själva det att praktisera yoga.
Är man uppvuxen med en halv tå i punken och en rejäl fot i nittiotalets postmoderna konstsyn känns begreppet acceptans lika obekvämt som att dra på sig ett ullunderställ. Varmt, funktionellt och "very unsexy".

Den sista tiden har jag tänkt mycket på det att acceptera. Dels för att jag hör det så mycket runt omkring både privat och i yogasammanhang och dels för att det även ligger på min egen tunga titt som tätt. I yogaklassen uppmanar jag närmast medvetslöst till att acceptera ditt och datt...t.ex. att accepterar sin gräns....acceptera att man upplever utmaning.....accepterar att man ar svårt att acceptera...etc...

Men när jag tänker efter så är den typ av acceptans som vi tror vi kan styra med vårt intellekt och vårt positiva tänkande inte något annat än som att hälla ljummet vatten på en frusen gås. Många gånger känns det som ett press. Och istället för att det verkar frigörande, får det oss att känna oss mera skyldiga. Skyldiga över att på trots våra positiva tankar så ändrar vi inte vid en grundstämning inom oss. En grundstämning som förmodligen är både komplex, urgammal och vansinnigt seglivad.

Jag tror att det inte fungerar, för att den typen av påtvingad acceptans inte har sina rötter i rätt förståelse. Den opererar på ett ytligt plan, där jaget hämtar sitt bränsle. Den är uppbyggd på kulturella föreställningar om moral, nästa kärlek, psykologi, kanske bestänkt med lite gammal new age och nyare begrepp som mindfullness. Och inget ont om det. Men det räcker inte till för att vi ska kunna uppleva den fred vi söker.
För vad är acceptans annat än önskan om att känna sig fridfull, att ha slutit fred.

Det finns ett sätt som omedelbart befriar...och som med alla enkla sätt kan det verka oerhört provocerande, här kommer det:
När allt kommer till allt...är allt som händer redan accepterat....annars kunde det inte hända......

Som enskild person kan du acceptera det eller inte acceptera det och detta ger dig en specifik känslomässig upplevelse av ett eller annat slag men det ändrar aldrig på det fakta att allt som sker på djupaste verkligaste plan redan är accepterat.
När detta verkligen förstås upplever man en stor lättnad.

Yinyoga och det "tomma stirrandets" konst

Vad min yinyoga praxis också lär mig 

Vi känner nog alla till de där stunderna då vi släpper allt fokus och "bara sitter och stirrar tomt framför oss". Det är som vår personlighet helt försvinner. Världen fortsätter omkring oss men det "jag" som vi identifierar oss med normalt, finns inte där och därmed finns "ingen" som kan fokusera.

Ofta förkastar vi dom här ögonblicken, då de är oproduktiva. I vår kultur har vi odlat fram en norm som värderar allt i handlingar.

Varje gång vi s.a.s blir påminda om oss själva som ett jag, som en särskild personlig identitet följer strax tankar om att det är något vi måste göra. Vi måste hinna städa, ordna räkningarna, kolla mejls, handla in, åka på jobbet, ha ett samtal med den och den personen, reda ut vårt liv, förverkliga oss själva, bli mera hälsosamma och ja lägg själv till...... som du ser kan listan kan göras oändlig:)
Det verkar som att så snart vi påminns om att vi är ett jag, att när en jagkänsla tar över, så följer i dess kölvatten genast ett känsla av att något måste göras.

När vi hamnar i de här "tomma" stunderna försvinner en känsla av jag och därmed försvinner också upplevelsen av att det är något som måste göras men ändå har vi en djup upplevelse av att vara.

När vi yinyogar ges vi ett unikt tillfälle att bjuda in de "tomma stunderna". I vår yinyogapraxis kan vi s.a.s kultivera vår förmåga att vila, vår förmåga att vara. 

I en yinyoga praxis utmanas både kropp och sinne.
Då vi håller positionerna länge ges vi ett enastående tillfälle att uppmärksamma hur våra tankar går, vart vi lägger våra identifieringar och även hur vi relaterar till sensationer.
För någon som är van vid att alltid vara i kontroll och som ständigt är i "måstemood" kan en yinyoga praxis vara närmast outhärdlig:).
Att anamma de "tomma stunderna" kan kännas väldigt provocerande. "Jaget" (som egentligen bara är en tanke, men det är en annan femma) får för sig att det kommer att utplånas för all evighet. Detta kan skapa en nästan panikartade känsla i kroppen som får oss att vilja röra på oss, gå ur ställningen, skälla ut yogaläraren och gå därifrån för att aldrig mera någonsin yinyoga igen.
Men om vi då kan påminna oss om att dessa stunder av ofokuserat vara egentligen djupast sätt är en stund av total återhämtning. Och att när vi gör yinyoga ges vi ett tillfälle att medvetet kultivera dessa "tomma stunder".

På sikt kan detta vara med att minska vårt tvångsmässiga behov för att hela tiden måste något.
För vad måste vi egentligen om det inte finns något "jag" här som kan åkalla sig auktoritet. Det fina i kråksången är att livet klarar sig lika bra utan eller hur?

För om du tänker efter har allting alltid ordnat sig och det är oftast efter att ha haft en "tom stund" som du vet exakt vad som behövs att göras. Livet vet vad som behöver att göras och när.

Så när jag gör yinyoga, praktiserar jag "det tomma stirrandet" med gott samvete och detta har varit med till att utöka stunderna där jag släpper min känsla av "måste".

Det är en sann befrielse!:)

Om att tänka

Så här tänker jag!:)
 

Såsom jag ser det finns det minst två typer av tänkande.

1, Funktionellt tänkande, den vi använder oss av när vi ska lösa praktiska problem, kreera något och planera något.

2. Tvångsmässigt tänkande, detta tänkande är mera personligt och kretsar bl.a. omkring inre problemställningar, föreställningar, tankar om nutid och dåtid, åsikter om andra och världen.

Enligt mig är den senare typen av tänkande energislukande. 

Då den är baserad på omständigheter och betingningar i vår personlighet är den ofta känslosam och på ett plan även aldrig helt sann då den aldrig kan vara absolut. Som vi säkert sett i vårt liv har våra åsikter om både oss själva, andra och världen kunnat förändras i en handvändning.

Det är min erfarenhet att min förmåga att så att säga hålla den senare typen av tänkande i lätt hand, ökar en inre känsla av nöjdhet och välmående. Jag tror inte att denna typ av tänkande kan upphöra helt. Att ha åsikter och föreställningar om saker och ting är en del av personlighetens karaktärsdrag, det ger färg till personan och är djupast sett även det ett livsuttryck.

Men att släppa greppet om identifikationen med det tvångsmässiga tänkandet innebär en lättnad, en lättnad som påverkar både inre och yttre faktorer och ger möjlighet för mera flow i livet.

Tänkande som kretsar omkring hur saker och ting, liv och människor borde vara eller inte vara, inklusive en själv, skapar en spänning i kropp/sinne-systemet och det är svårt att slappna av när man är i opposition till det som redan är.

För sett på ett djupare plan är allt redan inkluderat, allt är redan famnat och tillåtet. Dessa saker och ting, handlingar och omständigheter som jag försöker att tänka bort eller önskar skulle vara annorlunda är redan här. Men att låta bli att se det som ett problem kan göra hela skillnaden!

När jag släpper taget om motståndet mot det som redan är, när jag släpper taget om tankarna på att det borde vara annorlunda då förändrar sig det tvångsmässiga tänkandet till funktionellt tänkande. Livet får fritt utrymme och kan operera mera intelligent och strömmande.

Zoomar man ut handlar det om energi. Det är egentligen inte något som är bättre eller sämre men det ger olika resultat. Avslappning sker i hela mitt system när jag släpper taget om att jag behöver veta allt, kunna förutsätta allt och ha åsikter om allt. Det ger mig frihet till att röra mig mera i takt med en djupare mera opersonlig livspuls.

Att igenom en dag upprepande gånger slappna av och vara med det som är i detta ögonblick har minskat min upplevelse av att livet är problematiskt och stressfyllt. 

Det är ett effektivt kostnadsfritt verktyg till större livsglädje och kan göras redan nu!:) 

Att inte vilja passa in. Livet som en zigenaryogi!

För mig är yoga det samma som Frihet.
Yogan är den "plats" där allting kan hända och allting är tillåtet. Yoga är det som sker när alla motsättningar famnas. Det ligger en enorm potentiellt förvandlande kraft i detta och det är inte statiskt. Att yoga är något organiskt och dynamiskt och väldigt personligt.

Min personlighet har zigenare-aktiga drag. Jag gillar att röra på mig, (d.v.s se mig om och aldrig stanna på samma plats en längre tid:) och jag har väldigt svårt att inordna mig en auktoritet. Yogan är den ända "plats" där jag känner att min personlighet till fullo kan få utlopp. Att bli yogalärare är det bästa som hänt. Det är ett jobb utanför alla stela normer och jag får lov att möta människor där de släpper taget och öppnar sig för sin egen kraft.
Att dela yoga kräver kunskap och insikt. Att oavbrutet förkovra mig, öka min kunskap och integrera den i min egen yogaupplevelse är en förutsättning för att de som kommer och yogar för mig ska kunna känna sig trygga och utveckla sin egen unika praxis.

På ett annat plan har yogan utvecklat en bred palett av olika stilar. Olika stilar som relaterar sig till olika traditioner och mästare. Dessa skapar en ram som hanterar både den filosofiska aspekten såväl som det fysiska utövandet på olika sätt. Då människan som natur är motsättningsfull är det inte så konstigt att dessa stilar på olika sätt motsätter varandra. Det intressanta är att det verkar som om de faktiskt matchar med olika mänskliga karaktärsdrag. Så för de flesta personligheter finns det en stil som känns som mera hemma.

För att det är så vi människor fungerar utvecklar vi olika modeller och ramar, som ska ge en signal till omvärlden. Vi har en föreställning om kvalitet och säkerhet och sätter upp standarder. I yogavärlden ses detta bl.a. genom att vi har en beteckning för genomförd utbildning av en redan accepterad skola. RYT är ett sådant organ som certifierar dig till att antingen kunna sätta ett RYT 200 eller RYT 500 efter din titel som yogalärare. När detta är gjort kan du registrera dig hos t.ex. Yoga Alliance och lägga till YA i ditt CV. yogaalliance.org/content/registered-yoga-teachers
Det komplicerade med dessa beteckningar och certifieringar är att Yoga i sig själv inte är en mätbar parameter och på det sättet skiljer det sig markant från t.ex. en sjukgymnast-utbildning. Detta innebär att även fast du tagit låt oss säga 100 timmars utbildning hos en lärare/skola som kvalificerat sig hos RYT, behöver det inte säga mycket om varken dina kunskaper eller dina kompetenser som lärare.

Det som kan sägas är, att om du har investerat tid och pengar i en lång yogalärare-utbildning är du förmodligen både äkta intresserad och därför påklädd.

I kölvattnet av detta finns ideen om att "hålla sig" till en lärare, en tradition/stil och inte hoppa runt till olika lärare och traditioner. Att stanna hos en lärare, anses av många som en kvalifikation i sig själv. Att föra en tradition vidare, och att konsekvens avlar djup och transformation i din personlighet och som yogi.

Det verkar som att det inte går att undkomma det här behovet för Norm och Form. Det är något som smyger sig in i nästan alla sammanhang. I mitt tillfälle har yogan varit ett refugium från dessa typer av standardiseringar och normföreställningar.
Och självfallet är det upp till mig hur jag vill att mitt fortsatta liv som yogi och yogalärare ska se ut.
För mig fungerar det bäst om jag reser runt och s.a.s "tar" det jag behöver. Jag har aldrig i mitt liv upplevt att en ända person, eller ett ända system kunnat tillfredsställa mitt behov för utveckling och växt i mera än korta perioder åt gången. Det finns ingen person eller system som slagit an en sådan ton i mig att jag velat anamma dennes synsätt helt och fullt.
När jag undervisar idag gör jag det utifrån upplevelsen av att jag skapar s.a.s en möjlighet för att de som kommer till mina kurser och workshops kan utveckla sin egen yoga. Att genom att få tillgång till några verktyg sedan välja själv var och när man vill använda dom.

Så som den zigenare jag är, vill jag helst åka i min egen vagn och jag skulle heller inte bry mig om att ha ett följe. Ibland kan det känns bra att åka en bit tillsammans men sedan vill jag gärna sitta för mig själv en stund för att tuna in på vad jag erfaret och åt vilket håll det drar. (Metamorfosen av en zigenare håller kanske inte helt, då zigenare har sin egen stam med traditioner och mönster, men betrakta den mera som ett försök från min sida att beskriva något som inte är inordnat en större auktoritär struktur:)

Som någon skrev ute på FB så kanske det inte går att undkomma, om några år är det kanske omöjligt att jobba som yogalärare utan att vara godkänd av olika instanser.

Men än så länge njuter jag av resan på min egen häst och jag tänker stanna upp vid de vattenhål som dyker upp på min väg och dricka mig otörstig om det är det jag behöver.

Yoga som du vill

Ibland ställer folk mig frågan, -"Om jag ska igång med en yogapraxis, hur mycket och när ska jag yoga?"

Igår mötte jag en kvinna som hade läst i en tidning att en känd yogaprofil yogade 15 minuter varje morgon. Hon undrade om det var ett bra sätt att börja dagen på och i så fall vad de 15 minuterna skulle bestå av för yogapositioner?

Det är min upplevelse att olika stunder i livet kräver olika bemötande och hur man förhåller sig till ting och saker har med både personlighet och ögonblick att göra.

Jag t.ex, har en personlighet som inte fungerar bra ihop med upprepningar. Jag börjar inte min dag med 8 solhälsningar, faktiskt börjar jag inte alls min dag med yoga...ibland om jag har en impuls kan jag stå och sträcka på mig och fälla mig in i en framåtböjning bara för det sköna stretchets skull men för det mesta handlar mina mornar om att vakna, känna in, äta frukost, köra barnen till bussen, kolla mejls, skriva dagbok, springa en tur och sällan sker detta på samma sätt varje morgon, förutom kanske att grönt te oftast kommer före latten:-) men inte heller det är säkert, när jag nu tänker efter.

Många lever ett liv med ett ganska tajt schema och upplever att det inte finns plats för att lämna, i det här tillfället yogan, åt stundens ingivelse. De vill vara säkra på att få det gjort, så därför behöver det ingå i en daglig plan.

Jag frågade kvinnan vad det var hon önskade av sin yogapraxis. Handlar det om, ro, kontakt, helhet, välmåga, stretch, styrka, flexibilitet, energi, avslappning, en stund för sig själv, ett uttryck för glädje, eller ett behov för återhämtning? Frågan ställdes för att en yogapraxis kan just allt detta och så mycket mera men i olika faser, och t.o.m. från stund till stund är vårt behov olika.

Som jag ser det kan en sovmorgon vara mera angeläget än 8 solhälsningar. Att stanna upp i sitt arbete framför datorn och bara sitta och andas långsamt och djupt mera viktigt än att med stressen galopperande hasta igenom en uppgift för att hinna till yogaklassen. Att göra en serie stående yogaställningar i köket medan man väntar på att potatisen kokar, istället för att känna sig otillräcklig för att man inte hann sitt 30 minuters yogapass innan resten av familjen kom hem.
Och sedan helt plötsligt utan att man egentligen visste hur det gick till har man stått 1,5 timme på yogamattan för att det bara kändes så himla bra eller man åker till en utmanande yogahelg och fylls upp av nya insikter om kropp och sinne som gör att ens praxis tar ett elefantkliv.

Men ibland behöver man kontinuitet, jag förstår detta också. Att göra samma yogapraxis ungefär samma tid varje dag, kan i en period verka uppbyggande. Men inte som ett borde, som ett måste, som något som någon annan har sagt att man ska för annars......

Om man är nybörjare, kan man behöva verktyg och ramar. Då kan det kännas bra att gå på kurser och t.o.m få ett program att hålla sig till. Men så snart man känner att man har fått lite kläm på det, att det ligger ett par verktyg i lådan, så är det bara om att lita på att man själv vet vad man behöver och när.

Att yoga är något levande och kanske kan det ses som en dynamisk utväxling mellan kropp/sinne och nuet.
Att utveckla sin yogapraxis i tillit till att man alltid vet vad man behöver istället för i misstron till sig själv som säger att man behöver fasttygla sig själv till en given praxis för annars får man aldrig något gjort.

Jag tror att många av oss förväxlar att det att ta hand om oss själva handlar om att prestera och förbättra men i själva verket är det min upplevelse att det att ta hand om mig själv handlar om att göra mindre och att allt redan är fullkomligt perfekt som det är.

Att yoga blir då mera som ett spontant uttryck i nuet från den helhet jag redan är, än som ännu en del av den självförbättringsplan som i längden aldrig kan få mig att må bra.