Ssch var tyst!

Jag sitter och skriver det här på kökstrappan. Det är eftermiddag och marssolen formligen välter ljus ner över jorden från en knallblå himmel. Det är underbart saliggörande varmt här där jag sitter i lä för den kyliga vinden. Det är fortfarande 15 minus om natten och även om våren ganska visst är här har den beslutat sig att verkligen dra ut på det.

Men det var inte om vädret jag ville skriva även om det nog också är med på ett hörn.

Ute på facebook hittade jag den här bilden med texten, "Be still and listen. The earth is singing."

 

Mitt hjärta reagerade omedelbart. Hur sant är det inte! 

Det fick mig att tänka på alla olika meditationstekniker som finns och hur många andra "uppmärksam-närvaro" verktyg som t.ex. mindfulness rörelsen utvecklat. De flesta av dessa tekniker och verktyg fokuserar på det individuella jagets tillkortakommanden eller möjligheter. Meditationen eller den guidade mindfulness tekniken tar utgångspunkt i att vi, vårt jag, är centrum för upplevelser, sensationer, tankar och att upplevelsen av frid och ro finns när vi smälter in i dessa och går bakom dom. 

Den här facebook bildens budskap pekar på en helt annan stig. Den säger åt oss att vara tysta, att det finns en sång sjungen av ett mycket mycket större väsen, vår jord. Och att vi missar den sången för att vi är så upptagna av att lyssna på vår egen personliga sång.

Så lyft rumpan från din meditationskudde, stäng av dina downloads med mindfulness tekniker. Ta på dig stövlarna och sätt dig i parken eller på kökstrappen och ssschh, var tyst och lyssna! Hör jorden sjunger! Sången är fylld med fågelkvitter, flugsurr, vindens prasslande i torra löv, knak och knirk och knäpp och sviisch, porlande, kluckande, brummande, suckande, skriande och forsande. Och så inunder och genomträngande allt detta, ett slags omsorgsmättat hummande, jordens egna ljud, den närande frekvensen som om hörd lagar brustna hjärtan, dämpar stress och förlåter allt.

Och nu. Sssch! Lyssna!

Hör hur jorden sjunger en sång om dig utan du i.

Balance takes action

I onsdags var det vårdagjämning och det firade vi med ett yogapass om jämvikt. Temat var inspirerat av begreppet Stirham/Sukham som används i yogan för att beskriva vikten av att hitta balansen mellan stabilitet/flexibilitet och avspändhet/aktivitet i en yogaställning.

Livet tycks som en rörelse mellan motsättningar. Vår kommer efter vinter. Dag efter natt. Inandning efter utandning och visar sig även i vårt liv genom att spinna en tråd mellan födsel och död. I vår vardag pendlar vi mellan upplyfthet och inåtvändhet, glädje och sorg, energi och trötthet.
Att hitta jämvikten i ett liv kan vara lika svårt som att hitta den i en yogaställning. Att inte ta i för mycket eller att inte vara för "slapp" eller oengagerad.

Det finns två saker som jag tycker har betydelse för om man upplever balans.

Det ena är att famna ytterligheterna. Det är lätt att famna det som vi upplever som positivt. Glädjen, energin, kraftfullhet och expressivitet t.ex. men svårare kanske att acceptera motsatserna. I mitt tillfälle behöver jag ofta påminna mig om att t.ex. trötthet, en oproduktiv dag, en känsla av inåtvändhet och nedstämdhet är en naturligt följd av att ha haft en period av dynamik och upplyfthet.
I yogapraxisen handlar det kanske för vissa mera prestations-inriktade människor att hitta avspänningen i yogaställningarna medan det för vissa andra mera laisse-faire typer handlar om att skruva upp engagemanget ett hack. Som personlighet domineras man ofta av det ena eller det andra men det kan också svänga från det ena till det andra i ens egna praxis.

Det andra som är viktigt är att balans kräver handling. Balans är inte något som händer av sig själv. Det kräver ett aktivt deltagande. I livet kan det handla om att göra några aktiva val för att balansera upp den stress man upplever i sin vardag. I yogan kräver praxisen en vaken observant hållning som stämmer av yogaställningen genom att engagera mera genom olika engagemang eller att skruva ner lite för engagemanget så att kroppen kan mjukna och ta emot den support som finns från t.ex. tyngdkraften. Att t.ex. aktivt hitta det fasta i det mjuka, avslappningen i utmaningen. Stillheten i rörelsen, stabiliteten i flexibiliteten, eller ansträngningslösheten i ansträngningen.

Att famna motsättningarna och aktivt förhålla sig till att hitta jämvikt är en förutsättning för äkta upplevelser av frid och frihet. När vi hittar balansen i en yogaställning blir den autentisk och djup. Kroppens hela system påverkas och behållningen av de olika yogaställningarnas verkningar maxas. När vi hittar balansen i livet kan det strömma som det är menat att det ska.

Att komma hem i kroppen, 40 år senare!

Som jag minns det. Att vara liten handlade mycket om kroppen, kroppen och sinnena. Att springa barfota genom daggvått gräs om sommaren, en nästan isande känslan upp genom benen. Att bli jagad när vi lekte röda vita rosen och känna hjärtat bulta i bröstet av andfåddhet och skräckblandad förtjusning. Att tävla i hur många hjulningar man kunde göra på rad. Balansera på träräcken, klättra i träd. Gå i brygga. Det var kroppen, jorden, himlen, dofterna och känslan av gräs, sand, sten, grus, brännässlor, träd, pissmyror och asfalt.

Sedan hände något. Tonåren kom med sin darrande och krävande självmedvetenhet. Dess längre in i vuxenvärlden jag kom dess längre bort kom jag ifrån kroppen.

Kroppen blir en avlastningsplats förr obearbetade känslor, stress och tvångspräglad njutning. Att äta för mycket eller att äta junk. Att överstimulera den med sex eller tukta den med hård träning eller bara låta den kollapsa i stolar/ soffor framför datorerna och tvskärmar.
Och kroppen förvandlas från en glädjekälla till nagande missnöje, till smärta och negativa tankar.

Jag håller på att komma tillbaka till min kropp. Nästan 40 år senare. Ja det är ju inte klokt men skit samma, nu är nu och nu är den bästa tiden.
Jag börjar igen att upptäcka hur underbart skönt det är att röra mig. Att låta kroppen komma till uttryck. Att känna frihet och lätthet i kroppen samtidigt med att jag känner att jag står stadigt på jorden. Kroppen som tar emot solskenet, vinden, känslan av gräset, parkettgolvet, yogamattan. Kroppen som sträcker ut sig, benmuskler som darrar, svett som bryter fram, hjärtat som bultar. Jag upptäcker nya muskler, nya sammanhang mellan kroppens olika delar och efter hand har jag börjat att lära mig vad kroppen vill ha för att må bra.

Kroppen är vårt liv. Många har glömt det, många har exkluderat kroppen och gett tankarna envälde. Jag kommer ihåg känslan, det var som att hela tiden vara ett par centimeter utanför kroppen. En känsla av att tankarna var suveräna, tankarna var kung och kroppen var den där fula kompisen man egentligen inte ville vara med men som hängde efter en för att man bott i samma trappuppgång sedan man var 5.

Att börja att yoga var slutet på tankarnas envälde. Att börja att yoga var att äntligen komma hem igen.
Att omsluta sig själv i en stor omfamning och precis som med en älskad gammal vän börja att nästla upp glömda förhållanden och områden tills allt som hänt sedan sist man sågs ligger öppet och upplyst.
Att yoga är att låta kroppen ljusna inifrån och vara vaken och upplevande.

Bara då kan vi riktigt säga att vi lever ett helt liv.

Att vara grundad är att vara fri

När jag ställer mig på mattan kan jag aldrig förutse vad som kommer att hända. (Vilket ju bara är kännetecknande för livet generellt;)

Ibland är min praxis ytlig och jag hastar mig igenom passet. Dessa gånger kan ofta avbrytas av att jag plötsligt blir väldigt hungrig och måste ha något att äta för annars dör jag, eller jag kommer på att jag måste ta upp något ur frysen, hänga tvätten eller skicka ett sms.

Ibland är min praxis en sådan som fortsätter hela dagen men i små bitar. Jag kanske börjar med ett länrge pass och sedan går jag till och från yogamattan under hela dagen för att kolla in en ställning, ett engagemang eller bara uttrycka mig i en bakasana, en urdhva dhanurasana, eller i ett av mina tusen försök att hålla mig still i en handstående åtminstone i tre sekunder.

Ibland är den djup och innerlig och jag vill aldrig att den tar slut.

Och ibland som idag hittar jag plötsligt in i en ny förståelse.

Min praxis vore inte så inspirerad och "välrundad" om jag inte kunde yoga för alla duktiga lärare som finns på vår jord. Jag är evigt tacksam för siter som "yogaglo", "yoga u online", "my yoga online", "yoga today", yogalärares hemsidor, bloggar, Facebook, You Tube och olika siter där jag kan öka min förståelse för kroppens fantastiska funktioner och potential som t.ex. genom "Anatomy trains".

Efterhand är det svårt att veta vart olika engagemang, förhållningssätt, fokus etc. i min praxis kommer ifrån. Jag upplever det som att alla vi som yogar och "jobbar" med kroppen/sinnet är en del av en global rörelse och våra individuella ahaupplevelser läggs i en stor gemensam pot. Det är mera intressant att dela en upptäckt än fokusera på vem som först formulerade den.

Min praxis idag var en av de långsamma djupare slagen. Enkelt och utan krävande ställningar.
Det var ett par pass sedan jag gick in i den "heliga tre enigheten" bland yogaställningar, krigaren 2 (virabhadrasana2) stående sidoböjning( parsvakonasana) och triangeln (trikonasana). Helt enkelt för jag fått för mycket av dom och blivit lite trött på dom, (på samma sätt som man kan bli trött på att äta yoghurt med müsli varenda morgon;)
 Men nu var det alltså dags igen.

När jag gick in i krigaren 2 tog jag god tid på mig.
Det finns många engagemang som gör att man kommer ordentligt på plats i ställningen men istället för att fokusera så mycket på det fick jag impulsen att tuna in på tyngdkraften.
När jag gjorde det upptäckte jag vart kroppen på några ställen inte var lika engagerad som på andra ställen. Jag kunde känna hur denna brist på jämn fördelning av en relation till tyngdkraften i kroppen gjorde att energin bröts.
Några ställen i fötterna, benen och höfterna kändes det grundat medan andra kändes som om de lättade. Överkroppen behövde flyttas lite bakåt för att finna sin plats i en osynlig lodlinje som "fördelade" resten av kroppen jämt på båda sidorna. Armarna, halsen och huvudet linjerade upp i förhållande till det.
När jag på det här sättet samarbetade med tyngdkraften hittade yogaställningen in i en skön känsla av frihet och kraft. Och i resten av passet tunade jag in till den här förståelsen.

Att gå med tyngdkraften i en yogaställning handlar alltså inte bara om tyngd. Det handlar om ett aktivt engagemang, det handlar om tryck/mottryck. I hela kroppen!
Det handlar om att bara när du är grundad kan du uppleva frihet.

Som på mattan, så utanför mattan!;)

Om att acceptera

Förmodligen är det så att mellan varje 7- 10 år sisso där så verkar det som att begrepp och ord som  varit mantran och som legat på närmast var mans läppar byts ut mot nya. Övergångarna från den ena begreppstrenden till den andre är så omärklig att vi inte lägger märke till det. Det försvinner lika spårlöst som doften av nypressad citron.
Ett begrepp som hänger på och som verkar ha fått förlängd besökstid är "acceptans". I yogans värld där ju jag befinner mig mest är det närmast synonymt med själva det att praktisera yoga.
Är man uppvuxen med en halv tå i punken och en rejäl fot i nittiotalets postmoderna konstsyn känns begreppet acceptans lika obekvämt som att dra på sig ett ullunderställ. Varmt, funktionellt och "very unsexy".

Den sista tiden har jag tänkt mycket på det att acceptera. Dels för att jag hör det så mycket runt omkring både privat och i yogasammanhang och dels för att det även ligger på min egen tunga titt som tätt. I yogaklassen uppmanar jag närmast medvetslöst till att acceptera ditt och datt...t.ex. att accepterar sin gräns....acceptera att man upplever utmaning.....accepterar att man ar svårt att acceptera...etc...

Men när jag tänker efter så är den typ av acceptans som vi tror vi kan styra med vårt intellekt och vårt positiva tänkande inte något annat än som att hälla ljummet vatten på en frusen gås. Många gånger känns det som ett press. Och istället för att det verkar frigörande, får det oss att känna oss mera skyldiga. Skyldiga över att på trots våra positiva tankar så ändrar vi inte vid en grundstämning inom oss. En grundstämning som förmodligen är både komplex, urgammal och vansinnigt seglivad.

Jag tror att det inte fungerar, för att den typen av påtvingad acceptans inte har sina rötter i rätt förståelse. Den opererar på ett ytligt plan, där jaget hämtar sitt bränsle. Den är uppbyggd på kulturella föreställningar om moral, nästa kärlek, psykologi, kanske bestänkt med lite gammal new age och nyare begrepp som mindfullness. Och inget ont om det. Men det räcker inte till för att vi ska kunna uppleva den fred vi söker.
För vad är acceptans annat än önskan om att känna sig fridfull, att ha slutit fred.

Det finns ett sätt som omedelbart befriar...och som med alla enkla sätt kan det verka oerhört provocerande, här kommer det:
När allt kommer till allt...är allt som händer redan accepterat....annars kunde det inte hända......

Som enskild person kan du acceptera det eller inte acceptera det och detta ger dig en specifik känslomässig upplevelse av ett eller annat slag men det ändrar aldrig på det fakta att allt som sker på djupaste verkligaste plan redan är accepterat.
När detta verkligen förstås upplever man en stor lättnad.

Yinyoga och det "tomma stirrandets" konst

Vad min yinyoga praxis också lär mig 

Vi känner nog alla till de där stunderna då vi släpper allt fokus och "bara sitter och stirrar tomt framför oss". Det är som vår personlighet helt försvinner. Världen fortsätter omkring oss men det "jag" som vi identifierar oss med normalt, finns inte där och därmed finns "ingen" som kan fokusera.

Ofta förkastar vi dom här ögonblicken, då de är oproduktiva. I vår kultur har vi odlat fram en norm som värderar allt i handlingar.

Varje gång vi s.a.s blir påminda om oss själva som ett jag, som en särskild personlig identitet följer strax tankar om att det är något vi måste göra. Vi måste hinna städa, ordna räkningarna, kolla mejls, handla in, åka på jobbet, ha ett samtal med den och den personen, reda ut vårt liv, förverkliga oss själva, bli mera hälsosamma och ja lägg själv till...... som du ser kan listan kan göras oändlig:)
Det verkar som att så snart vi påminns om att vi är ett jag, att när en jagkänsla tar över, så följer i dess kölvatten genast ett känsla av att något måste göras.

När vi hamnar i de här "tomma" stunderna försvinner en känsla av jag och därmed försvinner också upplevelsen av att det är något som måste göras men ändå har vi en djup upplevelse av att vara.

När vi yinyogar ges vi ett unikt tillfälle att bjuda in de "tomma stunderna". I vår yinyogapraxis kan vi s.a.s kultivera vår förmåga att vila, vår förmåga att vara. 

I en yinyoga praxis utmanas både kropp och sinne.
Då vi håller positionerna länge ges vi ett enastående tillfälle att uppmärksamma hur våra tankar går, vart vi lägger våra identifieringar och även hur vi relaterar till sensationer.
För någon som är van vid att alltid vara i kontroll och som ständigt är i "måstemood" kan en yinyoga praxis vara närmast outhärdlig:).
Att anamma de "tomma stunderna" kan kännas väldigt provocerande. "Jaget" (som egentligen bara är en tanke, men det är en annan femma) får för sig att det kommer att utplånas för all evighet. Detta kan skapa en nästan panikartade känsla i kroppen som får oss att vilja röra på oss, gå ur ställningen, skälla ut yogaläraren och gå därifrån för att aldrig mera någonsin yinyoga igen.
Men om vi då kan påminna oss om att dessa stunder av ofokuserat vara egentligen djupast sätt är en stund av total återhämtning. Och att när vi gör yinyoga ges vi ett tillfälle att medvetet kultivera dessa "tomma stunder".

På sikt kan detta vara med att minska vårt tvångsmässiga behov för att hela tiden måste något.
För vad måste vi egentligen om det inte finns något "jag" här som kan åkalla sig auktoritet. Det fina i kråksången är att livet klarar sig lika bra utan eller hur?

För om du tänker efter har allting alltid ordnat sig och det är oftast efter att ha haft en "tom stund" som du vet exakt vad som behövs att göras. Livet vet vad som behöver att göras och när.

Så när jag gör yinyoga, praktiserar jag "det tomma stirrandet" med gott samvete och detta har varit med till att utöka stunderna där jag släpper min känsla av "måste".

Det är en sann befrielse!:)