How I walk the talk

The first time I came in contact with Katy Bowman was when listening to a podcast on "Yoga and Beyond". I was hooked from the start when Katy Bowman with her significant, a bit rasping voice trow me back to where I belong, The Nature!

With simple statements and undeniable scientific facts she lined up the consequences of modern life and what we, who is trapped in its crazy zoo, lack of what she calls movement nutrions.

Katy Bowman is a biomechanist which in short means that she research how loads and forces are transmitted through the body. (read more here)

Her point is simple, we are starving from nutrious movements in the same way we can starve from good foodnutrions and the body respons by getting weak, injurieprone and prone to dysfunctions and ailments. We are out of order, our digestion suffer, we have trouble to reproduce, to give birth, we suffer under stress and feel alien to our body.

For not so long ago we lived in and from what nature gave. We have been hunters-gatherer for almost 90 procent of the time we´ve been living on this planet and there are only a few populations left today that lives as hunters-gatherers.

Bowman states in her book "Move your DNA" (buy it now!!!!);

"Most cells depend heavily om mechanical stimulation. The loads placed on the body via movement translates into loads on the cells themselves, which create cellular data, and it is at this level that change-in form of strenghts, densities, and shape-occurs. we use the word disease to imply that something has gone awry in our bodies; but as I said before, more often than not our bodies are simply responding normally to the input they´re given./....../ Movements provides information for the body. Movement is an epigenetic factor. Our movement enviroment has been polluted,so to speak, and we got the bodies to match."

I can´t explain why I get so excited about this. But maybe becuase it feels like a call  home.

The reason why I love yoga so much is becuase it brought me back to my body. But to only have this connection when I´m on the yogamat isn´t enough.

And as I also have experienced lately, its not preventing me from feeling weak and develop ailments.

In her book Katy suggest different things to get the precious movementnutritions everyday and the whole day through.

And I have asked myself, how this was possible to do for me without having to move back to a cave and live on roots and nectar? Below I show you how I walk the talk! :)

1.

Office time! Work in many different ways and change positions frequently.

​

 

​

 

​

2.

I have thrown out all my shoes with a heel and now walk as much barefoot as I can or in barefoot shoes.

​

3.

Sleep on the floor with no pillow. (the pillows in the picture is garnish;)

​

4.

Move as much as I can.

​

 

​

5.

Sit on the floor or on the ground when eating and doing stuff.

​

Today everything I do is a way to give my body the nutritions it needs, yoga is still a beloved part of that but there is so many more ways to get embodied and I´m very grateful to Katy Bowman that she pointed out the way back home for me!

Do you dare to challenge what you have learned to be right in yoga?

​

In her blogpost Biomechanics # Anatomy Jules Mitchell discuss one of the big untouchable queings most of us yogapractioners and yoga teachers have learned in class or our teacher trainings (and now keep teaching with an almost nervous insistence to our own students); the one about the knee pointing straight forward when in a bent position. I have learned it to be the best way to keep the knee joint safe according to how loads are distributed best through the bones.

Its not wrong but as Jules Mitchell points out in her blog it should´nt be the end of the story.

Biomechanics is about how loads effects the body.

Many of us have developed postural habits that load the body in ways that now makes us feel less than optimal. Compensatory patterns drives the body and may have done for so long that we think its the body natural state.

If the patella (kneecap) is slightly dislocated, maybe effected by years of walking with a particular gait pattern, it will create a situation where the knee will loose its optimal range of motion and probably find itself on a new bony surface that creates friction. Ouch!

If we take this pattern with us when performing a warrior 2 it will do more harm than good and then its definitly a good option to learn to align the knee straight forward (as long as we also consider other important "dots" in the equation such as the feet placement etcetera).

But though the knee may experience its biggest or most common range of motion in extension and flexion the knee joint is as Jules Mitchell explain a " bicondylar hinge joint with six degrees of freedom (flexion and extension, external and internal rotation, varus and valgus angulation, anterior and posterior glide, medial and lateral shift, compression and distraction)" And her point is that if you are only working the knee joint in one type of movement it can actually be more damaging for its ability to withstand loads in other joint positions.

​

When my kids where younger we trained taekwondo together in a club. And it have confused me a bit when I in martial arts learned and have seen movements and stances where the angles in the knee joints is what we in yoga learn as being unsafe and potentially pro to injuries.

​

When moving in for example taekwondo, Tai Chi or Qi Gong they sometimes go far over the knee or let the foot angle inward or outward while they bending deep in their knee seemingly following a whole bunch of other rules than those we see and learn in our yoga practice.

If I remember it right from my glorious ;) but very short career as a taekwondo power mama, alignment never got discussed. What got discussed though was how the body related to the center of mass and flow of energy.

I´m not a bio mechanist (when checking out the education I got really discouraged, there where simple to much math and physics for me) so I trust a smart women as Jules Mitchell to translate the mystical codes from the bio mechanical sheets to me. And though I don´t understand the math, it makes sense to me when Jules Mitchells says that our bodies are designed to move in numbers of ways. It makes sense that a joints ability to move in different ways is not potential harmful unless you throw some weird loads and frequent repetitions into the cocktail.

So do we dare to jump out and try to experience new angles in the knee joint when we for example doing our warrior 2?

We should! But first we have to set something straight.

You can´t isolate the knee from what happens in the foot and in the hip, it´s all about loads remember;) so how we position the other joints and activating our muscles is important for our ability to improve ROM (range of motion) in the kneejoint in the most safe way.

If your foot is collapsed while turning it inwards your knee will follow and equally collapse inwards. That is not an optimal load for your bones and this will strain the ligaments and tissues in an unhealthy way at least when done over and over again.

How mobile you are in your hip joints will also effect how deep you should go when bending your knee. Maybe you have to make a shorter stand and/or angel the back foot inward to some degree.

And maybe you also have to take the amount of time in consideration. Are you in the mood for a practice with long holds or are you in the mood for moving?

I think my dear and awesome teacher in taekwondo learned me something really useful that may be as good as this yogic obsession with straight lines (and I´m the first one to admit how desperate I have tried to follow the yoga regiment of straight lines!!) and its about how to find and move from your center in any position. A collapsed foot is an uncentered foot, as a collapsed knee is an uncentered knee.

But a knee joint that are able to move in and out from the center, adjusting to the various load transmitted trough it, is a safe and happy knee joint.

In the following video I vary the placement of the front foot in standing side angle pose and reversed warrior. When you try it your self it is most important that you engage the muscles in the feet and in your leg and working with an slightly isometric contraction between the feet in order to let the bones transmit force in the best way.

(If you feel any discomfort I trust you are wise enough to just let it be an interesting questioning of all the shoulds we have learned in in yoga.)

Want to try it? :)

Är du smärtfri eller är du bara snygg att se på?

Vad innebär det att vara fit?

Jag vet att jag har en tendens att bli lite besatt;) Det ligger nog i min natur. Om något tänder mig så ger jag mig hän i hundra åttio.

Igår vara jag ute och gick i skogen, (som du vet om du har läst tidigare bloggar så är det där du oftast kan hitta mig när jag inte undervisar, står på yogamattan eller som nu sitter och skriver vid min dator, supergott liv, ja jag vet:)

Jag var barfota, (som vanligt det också;) och njöt hur fötterna sjönk ned i den mjuka mossan, formade sig runt stenar och kände tallbarren som samlat sig på den slingrande rådjurs-stigen. Jag hade hittat massor med kantareller och blåbär och nu gick jag och hittade nya stigar i den stora skogen där jag bor. Då det var en dagsutflykt hade jag tagit med ryggsäck med lunch och annat som kunde vara bra att ha. Men efterhand fick jag mer och mer ont i ryggen. Jag tog ryggsäcken på huvudet istället, hittade balansen i kroppen och fortsatte min vandring.

Det fick mig att tänka på en bok jag läser nu av Kathleen Porter. "Natural posture for painfree living".
I boken visar hon en mängd bilder på kvinnor och män som bär allt ifrån bord till granitstenar på sina huvuden. Vi har alla sett dessa bilder från länder där de lever under andra förhållanden och där deras överlevnad fortfarande är beroende av deras kroppsliga styrka och förmåga. Jag tror inte Kathleen Porters agenda är att glorifiera dessa människors i vissa fall hårda livsvillkor men hennes poäng är viktig.

Dessa människor lider inte av många av de smärtproblemställningar som vi lider av här i västen. Högt upp i ålder besitter de närmast samma styrka och mobilitet som de haft under hela deras vuxna liv. Och de har ofta en otroligt vacker hållning. När man sätter bilder på olika människor från vår moderniserade tillvaro bredvid människor från rurala områden talar det sitt klara språk. Vår kroppshållning är katastrofal och många av oss lider av dåliga ryggar, höfter. knän, axlar för att inte tala om en mängd livsstilssjukdomar där cancern toppar bredvid hjärtsjukdomar .

Vår strävan efter bekvämlighet har gjort oss så svaga, så lätta att få ur balans.

Och vad vi gör för att lösa det här är att utveckla ergonomiska stolar, ortopediska inlägg, mediciner som dämpar symptom, material som kan implanteras i kroppen där inte kroppen själv kan stödja sig eller fungera som den ska som i knän och höfter. Vi stelopererar och skär bort brosk och vävnader och försöker efter bästa förmåga att hjälpa kroppar att fungera hjälpligt och utan för mycket smärta.

För oss som det inte har gått så långt för råder andra bot. Fitness och gym, löpning och cykling, yoga och annan typ av träning. Vi lever ett stillasittande liv men  försöker kompensera detta genom några timmars träning varje vecka.
På facebook kan man se resultat av andras mödor. Folk som har gått ned 20 kilo, som har tränat upp sixpack och skinkor av stål, eller som nu bemästrar komplicerade yogapositioner. Men är detta att vara fit? Skulle dessa människor kunna bära en gäng granitstenar på huvudet utan att få ont i nacken och ryggen. Eller hur är deras hållning när de står och väntar på sin tur i kön till kassan?

Är de smärtfria eller är de bara snygga att se på?

Jag tror att det är oerhört avgörande för oss om vi vill må bra att för allvar sätta luppen över vår livsstil. Vi måste förstå att varje val vi gör har en mekanisk effekt på våra celler som i sin tur resulterar i en reaktion. Detta kallas "mechanotransduction". Hur vi rör oss eller inte rör oss påverkar vilka kemiska signaler som utsöndras och kan också påverka cellkärnan och därmed dna. Vill du veta mera om detta rekommendera jag varmt att du läser Katy Bowmans bok "Move your DNA". Vi är designade till att röra oss på vissa sätt för att kunna distribuera näring, syre och stimulera och aktivera processer i kroppen. För att detta ska kunna ske på rätt sätt krävs att vi belastar kroppen optimalt.

Det såg nog fånigt ut där jag gick barfota i strilande regn med en gammal ryggsäck på huvudet. Men ryggen mådde finfint och fötterna fann fäste utan att halka runt på den smala stigen.

Och om det råkade vara någon räv eller rådjur som såg mig, jag lovar de kunde inte bry sig mindre;)

https://en.wikipedia.org/wiki/Mechanotransduction
http://www.naturalposturesolutions.com/
https://www.youtube.com/watch?v=MiOw1rJtGtQ

Du verkar stressad! Ska du inte ta ett skogsbad!?

I en japansk studie kan man läsa att vistelse i skogen kan vara med till att sänka kortisol och lugna nervsystemet i en sådan hög grad att man kan lindra stress och dämpa den onormalt höga aktivitet många av oss "stackars" moderna människor idag lider av som fått benämningen technostress. Dessutom visar det sig ha en positiv inverkan på en del av vårt immunförsvar som bland annat bekämpar cancerceller.
Japanerna kallar det för forestbathing, skogsbad.
Det låter vackert; att ta skogsbad. Sånt vi kan säga till varandra, -"Du, jag tror jag går och tar mig ett skogsbad!" Eller- "Du verkar stressad, ska du inte ta ett skogsbad!".

Men när jag tänker efter så är det så ledsamt.
Att vi blivit så främmande för naturen, förutsättningen för vårt liv här på jorden, att vi måste göra studier på vilka fördelar vi kan få om vi vistas i den.

Den vilda naturen som är vårt ursprungliga hem har blivit en utopisk plats, ett studieobjekt, en resurs, något att exploatera och dess längre bort vi kommer från den, dess mer förvrängs vår självuppfattning.

När vi rör oss i naturen idag har vi blivit så klena och främmandegjorda att vi med Errhwan LeCorres, (Movnat), jämförelse "....är som chiu chiuan utslängd bland vargar".

Om vi är i skogen vill vi gå på stigar och inte klättra över klippor och genom blåbärsris, balansera på trädstammar eller hoppa över bäckar. För att det är så besvärligt men sanning är att mångas kroppar idag inte har den styrka, smidighet och säkerhet som behövs för att vi ska kunna. Vi är rädda för fästingar och orm, sprejar oss med myggspray, behöver särskilda vandringskängor och sätter mobilen på googlemaps, ifall vi skulle tappa bort oss. Men sen är vi redo. Redo för skogsbad och om vi inte vet hur vi ska bete oss medans vi är i skogen eller håller på att gå åt för att det inte händer något, så kan vi kolla in några av DR Lis tips för skogsbad. Länkar det i slutet!:)

Jag tänker att frid inte är något man hittar. Det är något man har. Du kan ta din stress med ut i skogen där träden och mossan genom att bara finnas kommer att göra sitt bästa för att lugna stresspåslag och immunförsvar i galopp. Och det räcker kanske långt.

Men för att lugnet verkligen ska kunna sprida sig ut till alla våra celler måste vi göra upp med chiu chiuan. Vi måste ta tillbaka vårt förnuft och våra kroppar. Sluta ta skogsbad och börja vara en del av det som vi redan är.

http://www.hphpcentral.com/article/forest-bathing
https://www.movnat.com/

Follow my blog with Bloglovin

Body shaming och om att byta ut idealbilder

I en tycks det, jämn ström ute på FB, i artiklar och bloggar kan vi läsa om yogalärare eller kändisar som försöker att göra upp med det obarmhjärtiga kvinnliga kroppsideal som styr vår tid.

Det börjar alltid på samma sätt, någon har blivit utsatt för body shaming eller någon har behov för att visa världen att skönhet är mer än de stereotypa uppfattningar som media och kultur får oss att tro.
Efter det brukar man kunna läsa om hur jobbigt och ledsamt och svårt detta är för personen/personerna. Och hur det sedan tar allt från timmar till år att göra sig kvitt elaka kommentarer eller generella föreställningar.
Inläggen eller artiklarna avslutar som oftast med att personen kommer till insikt om att det inte betyder något i det stora hela för de älskar sig själva ändå och upplever att de räcker till som de är, oavsett några kilon för mycket, slappa bröst eller något annat av vår kulturs oacceptabla attribut.

Jag har läst så många av dessa artiklar nu. För att jag känner igen mig och förmodligen driven av en djupare längtan efter att någon av dessa alla kvinnor ska kunna hjälpa mig att utdriva den demon som jag när vid egen barm. Den ständigt kritiserande rösten som blandar sig från morgon och kväll som handlar om ...nej...vet du vad jag kommer inte att skriva det.....det har andra redan gjort!

Men hur kan det komma sig att oavsett hur välskrivet och hur goda intentioner författarinnorna har så känns det aldrig förlösande. Deras resa till insikt och accept verkar aldrig helt trovärdig. Ofta känns det som att bilderna de visar och texterna är skrivna i ett försök att hålla huvudet över vattenytan. Det är utmattande oavsett hur slagfärdigt, insiktsfullt och med goda intentioner det är skrivet.

Är det för att dessa kvinnor kämpar en ojämn kamp? Deras försök att penetrera och nedkämpa det rådande skönhetsidealet känns futtiga och kraftlösa. Varför? För att idealbilden av hur en kvinna ska se ut idag i västvärlden redan har letat sig in i vårt DNA?
Eller för att man aldrig tror på någon som har behov för att säga att de inte bryr sig?

Jag har levt i min kvinnokropp i femtio år. (Lägg märke till hur jag försöker att inte kommenterar min ålder;) I alla dessa år har jag inte upplevt många stunder av ren kroppsglädje baserat på hur jag ser ut.

Men betyder det något? Egentligen?

För säger det något om hur välsignat skönt det har varit och är att leva? Hur kul jag har haft och har, hur mycket himmelskt sköna stunder jag har upplevt och fortsätter att uppleva? Hur mycket kraft, kreativitet, glädje och kärlek jag har känt och känner! Och hur det motsatta självfallet också varit tillfället!

Neej! Inget! För det verkar som att den där utseendefixerade demonen jag när vid min barm (skriver inte fylliga!) inte letar sig in i min förmåga att famna och njuta världen.

Bara i stunden framför spegeln eller när låren gnuggar sig mot varandra när jag är ute och går eller när fotografen skickar bilderna till min nya yogasite för bedömande. Då svider det, gnager och känns jobbigt. Men sedan fångas uppmärksamheten av något annat; jag går ut genom dörren och tänker på vad jag ska handla. Jag glömmer låren för att det är så skönt att känna solen mot huden. Eller jag hittar ett nytt verktyg i photoshop som kan trolla med fotots taskiga belysningen. Men inget av allt detta har gjort mig vackrare, smalare eller mera accepterande av vem jag är, det har bara flyttat min uppmärksamhet.

Det är helt enkelt så här! Jag är inte ett dugg nöjd med hur jag ser ut, hur mycket jag väger eller hur gammal jag är. Och det oavsett att jag är yogalärare och borde veta bättre;)!
Jag är ingen succé historia om hur jag kommit till insikt, accept eller förlåtelse och nu lever i en mycket mera hel version av mig själv där jag är vacker oavsett vilken tid på dygnet det är, hur mycket jag väger, eller hur gammal jag är!

För jag är inte hel och avklarad! För hel och avklarad såsom vi människor definierar hel och avklarad, finns bara som utopi! Livet det pågår ständigt!

I det livet är jag ibland kort och tjock och ful och ledsen och ibland svävar jag över grusvägarna som en lätt och lycklig sommarbris.

Så jag frågar mig är försöket att göra upp med tidens idealbild bara ett sätt att skapa en ny idealbild?

Gissa vilken bild som kommer att finnas på min nya hemsida!;)

Redo för blåbärsskogen? Träna huksittande!

Vilket blåbärsår vi får i år! Iallafall i skogarna häromkring där jag bor.

Jag vet inte hur du har det. Kanske har du inte någon blåbärsskog omkring dig. Eller några minnen från när din mormor eller farmor  tog dig med ut i bärskogen när du var liten. Att tillbringa en hel dag i skogen med kaffekorg, blåspättiga fingrar, myggbett och granarnas svaga sus över ditt huvud. Ljudet av bären som faller ned i byttan och någonstans längre bort sticker överkroppen av mormor upp över blåbärsris som är lika höga som buskar. Tystnaden och enstaka fågelläten, ron och så att sitta på huk.

Att huka bland blåbärsris är vad din kropp längtar efter. Huksittandet den mest bortglömda ställningen vår kropp kan göra. Och våra kroppar lider av bristen på detta multivitamin.

Då vi levde som samlaren och jägare var huksittande en av de positioner som kroppen gjorde mest under ett liv. Vi satt på huk och beredde maten, när vi samlades och åt omkring elden. Vi hade inga toalettstolar så när vi skulle göra stort och smått gjorde vi det på huk. Vi satt på huk när vi hämtade vatten, satt och spejade och födde våra barn. Och plockade våra blåbär! ;)

Historiskt så räknar vi med att vi har varit jägare och samlare i den längsta tidsepoken som utgör  människans historia, vilket är stenåldern. Från cirka 40 000 år f.kr och fram till cirka 6000-3000 år f.kr då vi började att bosätta oss och odla jorden.
Men vi kan väl bli eniga om att det bara är de senaste cirka 100 åren som merparten av västens befolkning inte varit beroende av kroppsarbete för att överleva. Och nu tänker jag på den kultur som växte fram här i västen under industrialiseringen.
Så låt oss säga att våra kroppar fram till för cirka hundra år sedan var vana att gå om vi skulle någonstans, använda kroppen för att få värme,vatten och mat. Vi har inte haft mjuka sängar, toalettstolar, bilar och möbler. Så vi har sovit på jorden, gått, sprungit, burit, klättrat, balanserat och suttit på huk!

Enligt biomekanist Katy Bowman är vår kropp skapad för dessa rörelser jag just rabblat upp. För att hela vårt system ska kunna göra sitt jobb måste vi "utsätta" kroppen för många olika slags belastningar. Det är de olika belastningarna som får blodet och syret att cirkulera ut i minsta cell. Musklerna och leder att fungera optimalt. Matsmältningen att fungera klanderfritt. Skelettet att vara starkt och bärande. Och som gör att vi kan föröka oss och föda våra barn utan artificiell hjälp.

För att du ska kunna vara bekväm med att sitta på huk måste en hel massa olika hälsovitala funktioner vara på plats. Du måste ha full rörlighet i fotled, knäled och höftled men du måste också vara stark nog till att kunna gå ned utan att det sker i en kraschlandning och sedan kunna ta dig upp igen utan att du måste ta stöd någonstans. För detta behöver du lårstyrka och ett par rejält starka sätesmuskler. Och dina vadmuskler behöver kunna sträcka ut i sin fulla längd. Så som du ser! Det är en hel del på gång i en huksittande position som på alla sätt går att likna med en multivitamin.

Om det var hundra år sedan du sist;) satt på huk kan det behövas en hel del fix innan du känner att du är klar till att inta positionen till fullo. Det finns olika saker att träna upp och stretcha ut. Övningar för att stärka sätesmuskeln och av alla är det att gå den mest oöverträffade. Så kom ut ur bilsätet, upp ur stolen, soffan, pinnstolen och börja gå. Se till att gå i uppförsbackar, på ojämn terräng i skor med inte allt för mycket stötdämpning och klack. Stretcha dina vadmuskler och släng dina högklackade eller låt dem stå i garderoben och skina och ta fram dem till särskilda festliga tillfällen. Stå på alla fyra med fötterna flexade och sätt dig en stund så du sitter på hälarna. Börja att sitta mera på golvet när du jobbar, umgås, ser tv. Strunta i om folk tycker du är underlig, bjud ned dem till golvet. Investera i kuddar och en mjuk matta och låga bord. När du är redo sätt soffgruppen till salu ute på Blocket och investera pengarna du får för försäljningen i en vandringstur i fjällen. Säljer du sängen också kan du åka till alperna;)
Har du knäproblem, eller har opererat din höft och ditt knä är allt detta fortfarande viktigt även om du kanske aldrig kommer att gå in i en full huksittande position. För dig som av några anledningar inte kan komma helt ned i en djup huk börja öva med en hoprullad filt i knävecken.

Nu kanske du tänker men om jag ska ha allt det där på plats hinner ju blåbärsbuskarna att vissna innan jag är redo. Ja kanske det men låt inte det hindra dig! Att tillbringa en dag i skogen oavsett om det sker huksittande eller på knä är ren medicin för kroppen och uppladdning för nervsystemet. Och för att inte tala om alla c-vitaminer du kommer hem med.

Här kommer en sekvens som jag har satt ihop för att öva på att komma upp och ned från huk. Den kan vara utmanande om du har en poblematik, sitt då gärna på en hög filt och ha en filt mellan knävecken. Den här sekvensen tränar din mobilitet i samtliga ovannämnda leder och får dina muskler att jobba. https://youtu.be/5LHlgCKmluY

Sommar, flipflops och en omtänksam farmaceut

Buhu jag har gubbvad! :( Det kallas det visst när man får en muskelfibersprängning i vadmuskeln!
Det hände när jag kom hem från min sköna yogavecka i London. Jag hade gått nog i allt cirka 10 km varje dag i ett par väldigt snygga men oerhört fotfientliga träningsskor med mjukt inre men rigid och hård sula. Dagen efter jag kom hem snörde jag på mig springskorna och boing sade det i några fibrer och sedan dess har jag levt med all den där ansträngande påpasslighet man har efter en fibersprängning. Och pendlat mellan att nästan läka och så bli övermodig och ge sig ut på något för muskeln övermäktigt och så har det hela börjat om från början igen.

Xeroshoes

Här om dagen gick jag i sommarvärmen förbi mina vänner och grannar på kullen och vi satt en stund i skuggan och drack ett glas vatten. Mannen som är farmaceut i botten frågade omtänksamt hur jag hade det med min fibersprängning och jag svarade att jag just hade sabbat läkningen igen genom en väl lång tur i skogen. Han tittade på mina xeroshoes och sade men det är väl inte så konstigt när du går runt i det där! Du måste ju skaffa dig skor med några bra ortopediska inlägg!!

Det skulle han aldrig ha sagt! ;) Det fick mig att gå igång trots värmen fast jag visste att han bara ville mig väl. Jag sade:-" Om foten har 33 leder och 25 % av kroppens antal muskler är det nog meningen att de ska användas och inte stoppas in i skor, proppas upp med inlägg och se ut som babyfötter". (Om det fanns en tävling för mest välskötta, mest mjuka, mest babyaktiga fötter skulle B vara en värdig kandidat till första priset!:) Jag fortsatte hetsigt;-" Om jag vill att det här ska läka så måste jag låta musklerna arbeta så att cirkulationen blir optimal. Dess bättre genomströmning, dess snabbare läkning!
B tittade lite förvånat på mig och sade:-" Men det kan väl ändå inte vara sunt att gå i sådana där skor! Jag kommer ihåg en sommar då jag nästan bara gick i flipflops och jag var helt förstörd efter det!"

Aha! Just ja! Som många andra förväxlade han barfotaskor med flipflops. De ser ju nästan likadana ut men det finns en viktig skillnad som många inte tänker på. Och det är bandet som stödjer hälen.
Flipflop har ingen strap, vilket innebär att vi måste jobba hårt med att hålla skon på plats. Och det gör vi med att knipa tårna ned i i sulan. Katy Bowman skriver i "Whole body barefoot" att nyare studier visar att detta kan resultera i olika problemställningar upp igenom kroppen, det vill säga att det inte bara skapar en spänning i och förkortande av musklerna i tårna men också spänning på framsidan av underbenet och en rubbning av balansen upp genom knä och höft etcetera.

Havianas med strap

Men när det nu är så här varmt, vill vi gärna ha en öppen lätt sko. Och som tur är finns det många att välja på som samtidigt har en tunn flexibel sula och som låter foten jobba som den är designad att göra. Till och med Havianas finns nu med strap.
Annars kolla in Katy Bowmans summershoelist!

Och gubbvaden då? Ja den ska behandlas som alla gubbar med lirk, envishet och en god portion humor. Det blir inte i sommar jag springer tio milen iallafall. Tills dess går jag barfota eller i mina xeroshoes och vårdar mina valkar och förhårdnader lika ömt som min vän B filar ned sina:)