Vaknar upp med en känsla av tyngd och låghet. Vart kommer det ifrån? Genast börjar tanken att penetrera sinnesstämningen, pekar ut potentiella syndabockar, brister, orsaker.Men en starkare mera nyfiken kraft tar över, vill se en bredare bild vill inte att upplevelsen hängs upp på jagets fixpunkt. Vill hellre uppfatta hela rummets längd och bredd, morgonsolen genom de gula gardinerna, fågelkvittret utanför, täckets mjuka tyngd än känna tanken kretsa omkring jagets tillkortakommanden. En fråga dyker upp. Vad är det som skapar sinnesstämningen, denna morgons melankoli? Vart kommer den ifrån? Är den utdragen från drömmens garderob? Hur hamnade den i "rummet"? Är den sprungen ur tankar subtilare än luftens molekyler, de slags tankar som inte ens har bokstävernas synliga rundningar omkring sig. Hur lång tid kan melankoli överleva om jag inte låter tankarna nära den? Jag upplever att frågan får melankolin att vika för en annan energi, en energi som eftersträvar balans, ett initiativ, en impuls, en slags kraftkälla som sköljer ur den solkiga missmodiga stämningen och låter livet komma till utan föreställningar. Låter livet bre ut sig som smöret på mackan, som filten på en varm sandstrand, som en glittrande diva på en divan.
Och när jag sedan stiger upp, stiger rummet upp med mig och fågelsången och solljuset, allt går med mig ut i köket, hela den breda gränslösa livsupplevelsen och i en sprillans ny känsla av vardaglighet ger jag katterna mat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar