Jag sitter under päronträdet. Morgon. Svalornas skri ristar osynliga skarpa streck i den juliblåa himlen. Teet har kallnat. Solen vandrar förbi hängbjörkens stora man och fläckar ned kroppen med sol och värme.
En känsla av tyngd i kroppen. En upplevelse av tillkortakommande som skapar stress i sinnet. Oinspirerad och kraftlös. Svullen och tom. Dagens plan var en annan. Den handlar om att få saker från händerna. En plan som kräver kristallklar skärpa och en vaken kropp. Det som är är i konflikt med det som borde vara. Det är väl just det som är definitionen på konflikt?
Jag kan inte forcera mig ur det här tillståndet. Jag måste vänta tills det ebbar ut. Livet har visat mig att ingenting ändrar sig märkbart genom att jag söker efter orsaken. Tvärtom så är det istället med till att snävra in och förstärka. Det handlar heller inte om att med förnuft och tankemässiga affirmationer forcera sinnet att släppa taget om prestationskraven och stressen. Det ända som hjälper är att släppa taget. Att helt enkelt släppa taget om att det finns ett problem som måste fixas. Att bli stilla och uppmärksam på det som är i detta ögonblick. Först alla sensationerna. Känslan av vind mot bar hud, aspens prassel, humlorna i päronträdets krona, knäppet från ladans plåttak när det värms av solen. En fluga som envisas med att landa igen och igen på mina bara ben. Att låta denna detaljerade gobeläng av sensationer vara precis som den är; i konstant förändring och utan egentlig fixpunkt. Och sedan tas ännu djupare. Dit där alla former ger vika för stilla helhet. En allomfattande medvetenheten, ren och utan egenskaper, att vara. Det jag är. Hel.
Och här finns inga problem för det som är helt kan inte vara sönder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar