Sidor

tisdag 8 juli 2014

Det som är helt kan inte vara sönder


Jag sitter under päronträdet. Morgon. Svalornas skri ristar osynliga skarpa streck i den juliblåa himlen. Teet har kallnat. Solen vandrar förbi hängbjörkens stora man och fläckar ned kroppen med sol och värme.
En känsla av tyngd i kroppen. En upplevelse av tillkortakommande som skapar stress i sinnet. Oinspirerad och kraftlös. Svullen och tom. Dagens plan var en annan. Den handlar om att få saker från händerna. En plan som kräver kristallklar skärpa och en vaken kropp. Det som är är i konflikt med det som borde vara. Det är väl just det som är definitionen på konflikt?
Jag kan inte forcera mig ur det här tillståndet. Jag måste vänta tills det ebbar ut. Livet har visat mig att ingenting ändrar sig märkbart genom att jag söker efter orsaken. Tvärtom så är det istället med till att snävra in och förstärka. Det handlar heller inte om att med förnuft och tankemässiga affirmationer forcera sinnet att släppa taget om prestationskraven och stressen. Det ända som hjälper är att släppa taget. Att helt enkelt släppa taget om att det finns ett problem som måste fixas. Att bli stilla och uppmärksam på det som är i detta ögonblick. Först alla sensationerna. Känslan av vind mot bar hud, aspens prassel, humlorna i päronträdets krona, knäppet från ladans plåttak när det värms av solen. En fluga som envisas med att landa igen och igen på mina bara ben. Att låta denna detaljerade gobeläng av sensationer vara precis som den är; i konstant förändring och utan egentlig fixpunkt. Och sedan tas ännu djupare. Dit där alla former ger vika för stilla helhet. En allomfattande medvetenheten, ren och utan egenskaper, att vara. Det jag är. Hel.
Och här finns inga problem för det som är helt kan inte vara sönder.

måndag 30 juni 2014

Hur lång tid kan melankoli överleva om jag inte låter tankarna nära den?


Vaknar upp med en känsla av tyngd och låghet. Vart kommer det ifrån? Genast börjar tanken att penetrera sinnesstämningen, pekar ut potentiella syndabockar, brister, orsaker.Men en starkare mera nyfiken kraft tar över, vill se en bredare bild vill inte att upplevelsen hängs upp på jagets fixpunkt. Vill hellre uppfatta hela rummets längd och bredd, morgonsolen genom de gula gardinerna, fågelkvittret utanför, täckets mjuka tyngd än känna tanken kretsa omkring jagets tillkortakommanden. En fråga dyker upp. Vad är det som skapar sinnesstämningen, denna morgons melankoli? Vart kommer den ifrån? Är den utdragen från drömmens garderob? Hur hamnade den i "rummet"? Är den sprungen ur tankar subtilare än luftens molekyler, de slags tankar som inte ens har bokstävernas synliga rundningar omkring sig. Hur lång tid kan melankoli överleva om jag inte låter tankarna nära den? Jag upplever att frågan får melankolin att vika för en annan energi, en energi som eftersträvar balans, ett initiativ, en impuls, en slags kraftkälla som sköljer ur den solkiga missmodiga stämningen och låter livet komma till utan föreställningar. Låter livet bre ut sig som smöret på mackan, som filten på en varm sandstrand, som en glittrande diva på en divan.
Och när jag sedan stiger upp, stiger rummet upp med mig och fågelsången och solljuset, allt går med mig ut i köket, hela den breda gränslösa livsupplevelsen och i en sprillans ny känsla av vardaglighet ger jag katterna mat.

lördag 28 juni 2014

Att inte leva på raksträckan


Att inte leva på raksträckan
men mera
hulter till bulter
som humlan
surrandes i klövermarken
tillsynes helt ostrukturerad
med benen tunga av
sötdoftande pollen

När jagets fastland lämnas
och du stakar dig ut i en
månstrimma fylld 
med kvicksilver
Du är en mörk siluett och
en upplyst natthimmel

En öppenhet som sväljer dig hel

torsdag 26 juni 2014

Omruskad och äntligen stressfri. Om det att ha semester.

Jag har just kommit hem ifrån nästan tre veckor på Amalfikusten i Italien. Min första riktiga semester på år och dar. Som alltid när man åker till en efterlängtad plats var jag fylld av föreställningar och förhoppningar. Drömmar om sol, italiensk mat, vackra platser, italiensk folklore och återhämtning. Kryddat med lite inspirerat arbete här och där som kunde boosta yogan och rawfoodstänket.
Men det blev något annat. Drömmar är lätta, motståndslösa och utan ansträngning. Man glider viktlöst fram från den ena soliga plätten till den andra.Verkligheten däremot är gjord av materia, trögare och mera komplex. Sängarna är hårdare, vägskyltningen obefintlig och stränderna stenigare. I verkligheten var Amalfikusten andlöst vacker precis som i drömmen men ett liv ska ju levas också när man är på semester, ungar ska ha det bra, bilen ska ta sig fram på hårresande vingliga smala vägar som slingrar sig upp och ned längs bergskammarna med arga italienare tutande bakom sig. Man vill hitta den bästa stranden, de bästa caféerna, bästa butikerna, bankautomater, bagerier, man ska lära sig valutan och priserna och man kan inte språket och ingen vill eller kan prata engelska. Det är nervkittlande att navigera på en ny plats. Verkligheten är helt enkelt alltid en svettigare variant av drömmen.
Morgonen efter att vi landat i Sverige igen sitter jag under mitt plommonträd med en kopp te och njuter doften från jasminen, fågelsång och stillhet. Inga tutande bilhorn, inga tuppar som gal, inga italienare som argumenterar så det ekar mellan husväggarna. Svensk faluröd stillhet allover the place och så kylan, brrr.
Jag lyssnar inåt för att känna hur det känns. Och det går upp för mig att jag fick allt det jag hade drömt om semestern skulle ge mig, det tog bara en annan väg. För det jag önskade var upplevelser och återhämtning. Och nu under plommonträdet upplever jag hur kroppen och sinnet är i ro. Och det på ett sätt jag inte vet när jag sist upplevde. All spänning har släppt. Jag har vila i kroppen och fred i sinnet. Det är en avspänning som det inte lyckats mig att hitta så djupgående även fast jag yogat varje dag, varit mycket ute och för det mesta bara gjort sådant som gör mig glad. Att bygga upp min lilla yogabizz har tagit mera på mina krafter än vad jag fattat. Och det krävde en förflyttning till en helt okänd plats. Det krävde att jag var urkopplad från alla sociala medier. Det krävde slingriga livsfarliga bergsvägar. Det krävde att jag låg stilla i solstolar och inte gjorde något annat än att läsa romaner hela dagen lång. Och det krävde att allt som omgav mig var okänt. Så det var inte den viktlösa drömmen som fick spänningen att släppa men den tröga, oförutsägbara verkligheten, att vara en främling och urkopplad från allt det som jag identifierar mig med. Jag funderar över paradoxen i det här. De flesta av oss tänker att en spahelg är den ultimativa stresslösningen, men kanske är den bästa boten mot stress att kasta oss ut i något vi inte känner till i förväg och låta en okänd verklighet tumla runt med oss ett tag. Att helt enkelt ruska om allt det hemtama. För det är ju så att för att vi ska kunna släppa på spänningar måste vi släppa taget och ibland görs det kanske mera effektivt med hjälp av hetsig italienare, livsfarliga bergsvägar och hårda sängar än mjuka långa strykningar av en spamassör.

tisdag 7 maj 2013

Jag vill hellre flyga som en vind över fältet än att vara en soffpotatis tillsammans med dig!


Vad är det att leva i synk? Vad är det som gör att man känner att energin strömmar i kropp och sinne?
Inom kvantmekaniken pratar man om koherens. När partiklar synkar upp med varandra skapar de en våg. Vågen kan uttryckas som frekvens eller energi. När partiklar är i synk skapar de helt enkelt en typ av flöde. Kvantmekaniken är ett spännande område där man kan tumla om länge, bl.a. är jag helt säker på att det finns enhörningar där!;) men för nu nöjer vi oss med att hålla den här metaforen av koherens (samstämmighet) i minne.

Genom åren har jag valt bort många olika typer av distraktioner. Distraktion som i tankar, relationer och sammanhang som inte kändes närande och stöttande.

Jag lämnade konstvärlden och den intellektuella världens välmenande cynism. Jag lämnade arbetslivets notoriska missnöje och jag har lagt bakom mig sociala relationer som sög upp energi. Och framför allt lämnade jag det bagage från barndomen som var packat med att jag inte skulle tro att jag är något.

Det har tagit sin tid. Men resultatet är att jag i dag lever långt mera i synk än jag en gång kunde föreställa mig vara möjligt.

Jag tackar som oftast nej till de flesta sammanhang där bränslet är att bekräfta normer och föreställningar som blivit benhårda sanningar. Föreställningar om tillkortakommanden, om att världen är av lava, och att livet är en plåga där bara den starkare överlever.

Olika grupper bäddar in sina föreställningar i olika språk och koncept, mer eller mindre sofistikerat och där den mest sofistikerade gruppen beslöjar sina föreställningar i intellektuell cynism. Oavsett så har alla dessa olika grupper ett gemensamt och det är att de får en kick av att känna rättfärdig harm. Rättfärdig harm gör människor förutsägbara, fantasilösa och svåråtkomliga. Du kan inte argumentera med en människa som är tänd av rättfärdig harm, hon är så upptänd av sin heliga känsla att allt som inte stöttar hennes överbevisning upplevs som ondskan personifierad. Det är en väldigt tröttsam egenskap som många människor gjort till sitt mantra och många grupper till sitt medlemsemblem.
I många sammanhang där jag befunnit mig har rättfärdig harm varit det som kittat samman gruppen. Och det finns alltid nog med ämnen att jaga upp sig över. Orättvisor i varenda buske, det är alltid någon som är svag och förfördelad, survival of the fittest absolutly, och vi måste se till att hålla oss kampberedda mot korruption, manipulation, och framför allt västvärldens depraverade girighet. Vi har vår utgångspunkt i att vi måste skydda oss mot världen och ser glaset med vatten som halvtomt. Gemenskapen i sådana här sammanhang är stark men också otillfredsställande, det blir liksom aldrig helt lugnt, aldrig helt gott, aldrig helt tryggt. Att likna lite som känslan att kissa på sig, det är härligt varmt först men efteråt är det bara kallt och vått.

Jag har medvetet valt att hålla mig borta från den typen av sammanhang och min energi har byggts upp. Istället för att synka upp med minsta gemensamma nämnare har jag synkat upp med det universella. Det har givet mig mera kraft, större skärpa och mera pengar!!!..he...he... Livet har blivit en lekplats, ett äventyr och mycket mycket mer än vad jag kunnat föreställa mig, det är tryggt generöst och magiskt, ( jag sade ju att det fanns enhörningar)

Att tacka nej till osunda tankar, relationer och sammanhang är något som tar tid.  Har man som jag blivit matad med jantelag både till frukost, lunch och middag kan det kännas scary ibland. Lite som alkoholisten på avvänjning, det är oerhört skört i början och lätt att få tillbakafall.
Om du i.ö. skulle vara i tvivel om ifall en tanke, en relation eller ett sammanhang är kärleksfullt eller inte, kan du tjecka av med det här enkla testet. Näring och kärlek är samma sak. Om du känner dig otillräcklig, svag och osäker får du inte näring eller kärlek nog. Känner du dig däremot upplyft, inspirerad och stöttad kan du vara säker på att du upplever kärlek och du får den näring som du behöver. Och när vi nu är igång, ett annat bra tips är att stryka ambivalens ur ditt ordförråd;)!

Att lära att tuna in och synka upp på det som ger kropp och sinne näring är något pågående.
Varje nytt möte måste kännas in, varje ny dag en ny inlyssning. Vad ger jag mig själv av näring på alla plan och detta handlar om allt från den gröna morgondrinken, till att sköta momsen, yoga och hur jag möter min omgivning, vila och arbete. Och alla valen baseras på en förutsättningen av synk. Desto mer i synk, desto högre mer vibrerande livskänsla.
Att kunna urskilja mellan näringen i ett soucreamchips och en rödbeta kräver både självkännedom, kunskap och kanske även mod. Därför att det inte bara handlar om vitaminer men också om sociala normer.
Och om du nu ursäktar mitt burdusa sätt så är det faktiskt så att jag hellre vill flyga som en vind över fältet än att vara en soffpotatis tillsammans med dig. Men om du också vill flyga som en vind, flyger jag gärna en sväng med dig!

tisdag 2 april 2013

Min egna remedykit med yinyoga och gröna smoothies

Vaknade upp igår med lite halskänningar och matthet. Kanske för att jag lite väl optimistiskt hade tagit av mig strumpor och skor häromdagen och stått barfota på jorden bara för att njuta känslan. Solen är bländande och varm men snö ligger kvar och om natten är här fortfarande 10 minus.

Nå väl. Jag var inte så pass sjuk så att jag ville ligga kvar i sängen men hade inte riktigt krafter att sköta det som jag annars tänkt göra.
Så istället tog jag mig tid till att lyssna in på vad jag behövde stund för stund och nu vill jag dela med mig av mitt eget lilla "remedykit."

Jag började med att om morgonen göra mig en stor kanna grön smoothie.
Här kommer ingredienserna:

2 selleristjälkar
En handfull broccoli
En handfull spinatblad
4 cm. skalad och skuren ingefära
1/2 dl. gojibär
5 dl. ofilterad och ouppvärmd äppeljucie
3 dl. vatten (istället för vatten hade jag i 3 dl. te från en svamp som ha en mängd positiva verkningar. På engelska kallas den för chaga här hemma heter den sprängticka och växer på björkar. Länkar här lite kort info om den från en blogg. Jag kommer att skriva mera om den här mirakelsvampen i ett senare inlägg. Den kan köpas i torkad form på Supervaruhuset men om du inte har den nu, uteslut det och använd vatten istället!:)
En pressad citron
En ring skuren annans ( ta bort stocken)
Myntablad 

Mixa och drick fördelat över tre tillfällen genom dagen.

Igenom dagen drack jag även litervis med vatten där jag skivat i gurka och ekologisk citron.


Både den gröna smoothien och gurk/citron vattnet verkar utrensande och balanserar ditt ph-värde. Det är viktigt för kroppen att ha en mera basisk miljö än syra, då virus och giftämnen inte trivs i en basisk miljö.

För att lindra min ömma hals tog jag genom dagen en tesked honung som jag droppade citronsaft över. Detta gjorde att jag genast kände mig bättre i halsen för en stund. Honungen innehåller mjölksyrebakterier, prebiotika och bifidiobakterier som alla verkar stöttande på immunförsvaret. Dessutom glukos som hjälper levern att fungera optimalt vilket i sin tur sänker stressnivån relaterat till utrensningen av blodet. Citronen säger sig självt, boostad med c-vitaminer och en av de mest hydrogena och basiska frukterna som finns (hydrogen, vätskebildande).

Då jag inte hade kraft till ett "vanligt" yogapass körde jag lite yinyoga istället för att boosta immunfösvaret och öka blodgenomströmningen.

1. Bryggan på bolster 5-10 min.
 2. Enbent liggande hjälte (ardha supta virasana) 5 min H/V. (om du kan ligga ner helt, så gör gärna det). Viktigt att ditt vikta ben är helt in emot kroppen och att tårna peka rakt ner. Om det känns obehagligt över foten vik en liten handduk och lägg under.
3. Sälen. 3 min.
4. Twist 3 min H/V
5. Trollsländan (dragonfly) 5 min.
6. Viparita Karani 5-10 min. Med bolster och filt, se bilden!

Känn in vilka ställningar och hur länge det känns bra att vara i dom. Om du inte känner för hela progammet, ta dom ställningar som lockar dig. De har alla en stärkande och stöttande funktion på nervsystemet och det lymfatiska systemet.

Och dessutom.
Mina måltider var gröna och hela (hel mat= mat som inte innehåller tillsatser och inte är processad) och dessutom vitt mjöl och mjölkfria. För att på så sätt inte skapa underlag för slembildning och onödig stress på binjurar och bukspottskörteln.

Jag satt ute en hel del och vilade, njöt frisk luft och solen. (Nej inte barfota den här gången;) Men det är ju inte alla väder som tillåter det och det beror även på hur man bor.

Och så tidigt i säng.

Idag mår jag bra igen.

Jag vet att det inte alla gånger är så här lätt och att det kan bero på så mycket annat än bara yoga och mat men oavsett vad så kan dessa förslag verka stöttande.

Krya på dig och Lycka till!



onsdag 27 mars 2013

Ssch var tyst!

Jag sitter och skriver det här på kökstrappan. Det är eftermiddag och marssolen formligen välter ljus ner över jorden från en knallblå himmel. Det är underbart saliggörande varmt här där jag sitter i lä för den kyliga vinden. Det är fortfarande 15 minus om natten och även om våren ganska visst är här har den beslutat sig att verkligen dra ut på det.

Men det var inte om vädret jag ville skriva även om det nog också är med på ett hörn.

Ute på facebook hittade jag den här bilden med texten, "Be still and listen. The earth is singing."

Mitt hjärta reagerade omedelbart. Hur sant är det inte! 
Det fick mig att tänka på alla olika meditationstekniker som finns och hur många andra "uppmärksam-närvaro" verktyg som t.ex. mindfulness rörelsen utvecklat. De flesta av dessa tekniker och verktyg fokuserar på det individuella jagets tillkortakommanden eller möjligheter. Meditationen eller den guidade mindfulness tekniken tar utgångspunkt i att vi, vårt jag, är centrum för upplevelser, sensationer, tankar och att upplevelsen av frid och ro finns när vi smälter in i dessa och går bakom dom. 

Den här facebook bildens budskap pekar på en helt annan stig. Den säger åt oss att vara tysta, att det finns en sång sjungen av ett mycket mycket större väsen, vår jord. Och att vi missar den sången för att vi är så upptagna av att lyssna på vår egen personliga sång.

Så lyft rumpan från din meditationskudde, stäng av dina downloads med mindfulness tekniker. Ta på dig stövlarna och sätt dig i parken eller på kökstrappen och ssschh, var tyst och lyssna! Hör jorden sjunger! Sången är fylld med fågelkvitter, flugsurr, vindens prasslande i torra löv, knak och knirk och knäpp och sviisch, porlande, kluckande, brummande, suckande, skriande och forsande. Och så inunder och genomträngande allt detta, ett slags omsorgsmättat hummande, jordens egna ljud, den närande frekvensen som om hörd lagar brustna hjärtan, dämpar stress och förlåter allt.

Och nu. Sssch! Lyssna!
Hör hur jorden sjunger en sång om dig utan du i.