Yinyoga och det "tomma stirrandets" konst

Vad min yinyoga praxis också lär mig 

Vi känner nog alla till de där stunderna då vi släpper allt fokus och "bara sitter och stirrar tomt framför oss". Det är som vår personlighet helt försvinner. Världen fortsätter omkring oss men det "jag" som vi identifierar oss med normalt, finns inte där och därmed finns "ingen" som kan fokusera.

Ofta förkastar vi dom här ögonblicken, då de är oproduktiva. I vår kultur har vi odlat fram en norm som värderar allt i handlingar.

Varje gång vi s.a.s blir påminda om oss själva som ett jag, som en särskild personlig identitet följer strax tankar om att det är något vi måste göra. Vi måste hinna städa, ordna räkningarna, kolla mejls, handla in, åka på jobbet, ha ett samtal med den och den personen, reda ut vårt liv, förverkliga oss själva, bli mera hälsosamma och ja lägg själv till...... som du ser kan listan kan göras oändlig:)
Det verkar som att så snart vi påminns om att vi är ett jag, att när en jagkänsla tar över, så följer i dess kölvatten genast ett känsla av att något måste göras.

När vi hamnar i de här "tomma" stunderna försvinner en känsla av jag och därmed försvinner också upplevelsen av att det är något som måste göras men ändå har vi en djup upplevelse av att vara.

När vi yinyogar ges vi ett unikt tillfälle att bjuda in de "tomma stunderna". I vår yinyogapraxis kan vi s.a.s kultivera vår förmåga att vila, vår förmåga att vara. 

I en yinyoga praxis utmanas både kropp och sinne.
Då vi håller positionerna länge ges vi ett enastående tillfälle att uppmärksamma hur våra tankar går, vart vi lägger våra identifieringar och även hur vi relaterar till sensationer.
För någon som är van vid att alltid vara i kontroll och som ständigt är i "måstemood" kan en yinyoga praxis vara närmast outhärdlig:).
Att anamma de "tomma stunderna" kan kännas väldigt provocerande. "Jaget" (som egentligen bara är en tanke, men det är en annan femma) får för sig att det kommer att utplånas för all evighet. Detta kan skapa en nästan panikartade känsla i kroppen som får oss att vilja röra på oss, gå ur ställningen, skälla ut yogaläraren och gå därifrån för att aldrig mera någonsin yinyoga igen.
Men om vi då kan påminna oss om att dessa stunder av ofokuserat vara egentligen djupast sätt är en stund av total återhämtning. Och att när vi gör yinyoga ges vi ett tillfälle att medvetet kultivera dessa "tomma stunder".

På sikt kan detta vara med att minska vårt tvångsmässiga behov för att hela tiden måste något.
För vad måste vi egentligen om det inte finns något "jag" här som kan åkalla sig auktoritet. Det fina i kråksången är att livet klarar sig lika bra utan eller hur?

För om du tänker efter har allting alltid ordnat sig och det är oftast efter att ha haft en "tom stund" som du vet exakt vad som behövs att göras. Livet vet vad som behöver att göras och när.

Så när jag gör yinyoga, praktiserar jag "det tomma stirrandet" med gott samvete och detta har varit med till att utöka stunderna där jag släpper min känsla av "måste".

Det är en sann befrielse!:)

Om att tänka

Så här tänker jag!:)
 

Såsom jag ser det finns det minst två typer av tänkande.

1, Funktionellt tänkande, den vi använder oss av när vi ska lösa praktiska problem, kreera något och planera något.

2. Tvångsmässigt tänkande, detta tänkande är mera personligt och kretsar bl.a. omkring inre problemställningar, föreställningar, tankar om nutid och dåtid, åsikter om andra och världen.

Enligt mig är den senare typen av tänkande energislukande. 

Då den är baserad på omständigheter och betingningar i vår personlighet är den ofta känslosam och på ett plan även aldrig helt sann då den aldrig kan vara absolut. Som vi säkert sett i vårt liv har våra åsikter om både oss själva, andra och världen kunnat förändras i en handvändning.

Det är min erfarenhet att min förmåga att så att säga hålla den senare typen av tänkande i lätt hand, ökar en inre känsla av nöjdhet och välmående. Jag tror inte att denna typ av tänkande kan upphöra helt. Att ha åsikter och föreställningar om saker och ting är en del av personlighetens karaktärsdrag, det ger färg till personan och är djupast sett även det ett livsuttryck.

Men att släppa greppet om identifikationen med det tvångsmässiga tänkandet innebär en lättnad, en lättnad som påverkar både inre och yttre faktorer och ger möjlighet för mera flow i livet.

Tänkande som kretsar omkring hur saker och ting, liv och människor borde vara eller inte vara, inklusive en själv, skapar en spänning i kropp/sinne-systemet och det är svårt att slappna av när man är i opposition till det som redan är.

För sett på ett djupare plan är allt redan inkluderat, allt är redan famnat och tillåtet. Dessa saker och ting, handlingar och omständigheter som jag försöker att tänka bort eller önskar skulle vara annorlunda är redan här. Men att låta bli att se det som ett problem kan göra hela skillnaden!

När jag släpper taget om motståndet mot det som redan är, när jag släpper taget om tankarna på att det borde vara annorlunda då förändrar sig det tvångsmässiga tänkandet till funktionellt tänkande. Livet får fritt utrymme och kan operera mera intelligent och strömmande.

Zoomar man ut handlar det om energi. Det är egentligen inte något som är bättre eller sämre men det ger olika resultat. Avslappning sker i hela mitt system när jag släpper taget om att jag behöver veta allt, kunna förutsätta allt och ha åsikter om allt. Det ger mig frihet till att röra mig mera i takt med en djupare mera opersonlig livspuls.

Att igenom en dag upprepande gånger slappna av och vara med det som är i detta ögonblick har minskat min upplevelse av att livet är problematiskt och stressfyllt. 

Det är ett effektivt kostnadsfritt verktyg till större livsglädje och kan göras redan nu!:) 

Att inte vilja passa in. Livet som en zigenaryogi!

För mig är yoga det samma som Frihet.
Yogan är den "plats" där allting kan hända och allting är tillåtet. Yoga är det som sker när alla motsättningar famnas. Det ligger en enorm potentiellt förvandlande kraft i detta och det är inte statiskt. Att yoga är något organiskt och dynamiskt och väldigt personligt.

Min personlighet har zigenare-aktiga drag. Jag gillar att röra på mig, (d.v.s se mig om och aldrig stanna på samma plats en längre tid:) och jag har väldigt svårt att inordna mig en auktoritet. Yogan är den ända "plats" där jag känner att min personlighet till fullo kan få utlopp. Att bli yogalärare är det bästa som hänt. Det är ett jobb utanför alla stela normer och jag får lov att möta människor där de släpper taget och öppnar sig för sin egen kraft.
Att dela yoga kräver kunskap och insikt. Att oavbrutet förkovra mig, öka min kunskap och integrera den i min egen yogaupplevelse är en förutsättning för att de som kommer och yogar för mig ska kunna känna sig trygga och utveckla sin egen unika praxis.

På ett annat plan har yogan utvecklat en bred palett av olika stilar. Olika stilar som relaterar sig till olika traditioner och mästare. Dessa skapar en ram som hanterar både den filosofiska aspekten såväl som det fysiska utövandet på olika sätt. Då människan som natur är motsättningsfull är det inte så konstigt att dessa stilar på olika sätt motsätter varandra. Det intressanta är att det verkar som om de faktiskt matchar med olika mänskliga karaktärsdrag. Så för de flesta personligheter finns det en stil som känns som mera hemma.

För att det är så vi människor fungerar utvecklar vi olika modeller och ramar, som ska ge en signal till omvärlden. Vi har en föreställning om kvalitet och säkerhet och sätter upp standarder. I yogavärlden ses detta bl.a. genom att vi har en beteckning för genomförd utbildning av en redan accepterad skola. RYT är ett sådant organ som certifierar dig till att antingen kunna sätta ett RYT 200 eller RYT 500 efter din titel som yogalärare. När detta är gjort kan du registrera dig hos t.ex. Yoga Alliance och lägga till YA i ditt CV. yogaalliance.org/content/registered-yoga-teachers
Det komplicerade med dessa beteckningar och certifieringar är att Yoga i sig själv inte är en mätbar parameter och på det sättet skiljer det sig markant från t.ex. en sjukgymnast-utbildning. Detta innebär att även fast du tagit låt oss säga 100 timmars utbildning hos en lärare/skola som kvalificerat sig hos RYT, behöver det inte säga mycket om varken dina kunskaper eller dina kompetenser som lärare.

Det som kan sägas är, att om du har investerat tid och pengar i en lång yogalärare-utbildning är du förmodligen både äkta intresserad och därför påklädd.

I kölvattnet av detta finns ideen om att "hålla sig" till en lärare, en tradition/stil och inte hoppa runt till olika lärare och traditioner. Att stanna hos en lärare, anses av många som en kvalifikation i sig själv. Att föra en tradition vidare, och att konsekvens avlar djup och transformation i din personlighet och som yogi.

Det verkar som att det inte går att undkomma det här behovet för Norm och Form. Det är något som smyger sig in i nästan alla sammanhang. I mitt tillfälle har yogan varit ett refugium från dessa typer av standardiseringar och normföreställningar.
Och självfallet är det upp till mig hur jag vill att mitt fortsatta liv som yogi och yogalärare ska se ut.
För mig fungerar det bäst om jag reser runt och s.a.s "tar" det jag behöver. Jag har aldrig i mitt liv upplevt att en ända person, eller ett ända system kunnat tillfredsställa mitt behov för utveckling och växt i mera än korta perioder åt gången. Det finns ingen person eller system som slagit an en sådan ton i mig att jag velat anamma dennes synsätt helt och fullt.
När jag undervisar idag gör jag det utifrån upplevelsen av att jag skapar s.a.s en möjlighet för att de som kommer till mina kurser och workshops kan utveckla sin egen yoga. Att genom att få tillgång till några verktyg sedan välja själv var och när man vill använda dom.

Så som den zigenare jag är, vill jag helst åka i min egen vagn och jag skulle heller inte bry mig om att ha ett följe. Ibland kan det känns bra att åka en bit tillsammans men sedan vill jag gärna sitta för mig själv en stund för att tuna in på vad jag erfaret och åt vilket håll det drar. (Metamorfosen av en zigenare håller kanske inte helt, då zigenare har sin egen stam med traditioner och mönster, men betrakta den mera som ett försök från min sida att beskriva något som inte är inordnat en större auktoritär struktur:)

Som någon skrev ute på FB så kanske det inte går att undkomma, om några år är det kanske omöjligt att jobba som yogalärare utan att vara godkänd av olika instanser.

Men än så länge njuter jag av resan på min egen häst och jag tänker stanna upp vid de vattenhål som dyker upp på min väg och dricka mig otörstig om det är det jag behöver.

Yoga som du vill

Ibland ställer folk mig frågan, -"Om jag ska igång med en yogapraxis, hur mycket och när ska jag yoga?"

Igår mötte jag en kvinna som hade läst i en tidning att en känd yogaprofil yogade 15 minuter varje morgon. Hon undrade om det var ett bra sätt att börja dagen på och i så fall vad de 15 minuterna skulle bestå av för yogapositioner?

Det är min upplevelse att olika stunder i livet kräver olika bemötande och hur man förhåller sig till ting och saker har med både personlighet och ögonblick att göra.

Jag t.ex, har en personlighet som inte fungerar bra ihop med upprepningar. Jag börjar inte min dag med 8 solhälsningar, faktiskt börjar jag inte alls min dag med yoga...ibland om jag har en impuls kan jag stå och sträcka på mig och fälla mig in i en framåtböjning bara för det sköna stretchets skull men för det mesta handlar mina mornar om att vakna, känna in, äta frukost, köra barnen till bussen, kolla mejls, skriva dagbok, springa en tur och sällan sker detta på samma sätt varje morgon, förutom kanske att grönt te oftast kommer före latten:-) men inte heller det är säkert, när jag nu tänker efter.

Många lever ett liv med ett ganska tajt schema och upplever att det inte finns plats för att lämna, i det här tillfället yogan, åt stundens ingivelse. De vill vara säkra på att få det gjort, så därför behöver det ingå i en daglig plan.

Jag frågade kvinnan vad det var hon önskade av sin yogapraxis. Handlar det om, ro, kontakt, helhet, välmåga, stretch, styrka, flexibilitet, energi, avslappning, en stund för sig själv, ett uttryck för glädje, eller ett behov för återhämtning? Frågan ställdes för att en yogapraxis kan just allt detta och så mycket mera men i olika faser, och t.o.m. från stund till stund är vårt behov olika.

Som jag ser det kan en sovmorgon vara mera angeläget än 8 solhälsningar. Att stanna upp i sitt arbete framför datorn och bara sitta och andas långsamt och djupt mera viktigt än att med stressen galopperande hasta igenom en uppgift för att hinna till yogaklassen. Att göra en serie stående yogaställningar i köket medan man väntar på att potatisen kokar, istället för att känna sig otillräcklig för att man inte hann sitt 30 minuters yogapass innan resten av familjen kom hem.
Och sedan helt plötsligt utan att man egentligen visste hur det gick till har man stått 1,5 timme på yogamattan för att det bara kändes så himla bra eller man åker till en utmanande yogahelg och fylls upp av nya insikter om kropp och sinne som gör att ens praxis tar ett elefantkliv.

Men ibland behöver man kontinuitet, jag förstår detta också. Att göra samma yogapraxis ungefär samma tid varje dag, kan i en period verka uppbyggande. Men inte som ett borde, som ett måste, som något som någon annan har sagt att man ska för annars......

Om man är nybörjare, kan man behöva verktyg och ramar. Då kan det kännas bra att gå på kurser och t.o.m få ett program att hålla sig till. Men så snart man känner att man har fått lite kläm på det, att det ligger ett par verktyg i lådan, så är det bara om att lita på att man själv vet vad man behöver och när.

Att yoga är något levande och kanske kan det ses som en dynamisk utväxling mellan kropp/sinne och nuet.
Att utveckla sin yogapraxis i tillit till att man alltid vet vad man behöver istället för i misstron till sig själv som säger att man behöver fasttygla sig själv till en given praxis för annars får man aldrig något gjort.

Jag tror att många av oss förväxlar att det att ta hand om oss själva handlar om att prestera och förbättra men i själva verket är det min upplevelse att det att ta hand om mig själv handlar om att göra mindre och att allt redan är fullkomligt perfekt som det är.

Att yoga blir då mera som ett spontant uttryck i nuet från den helhet jag redan är, än som ännu en del av den självförbättringsplan som i längden aldrig kan få mig att må bra.

Bli ett powerhouse

Yoga lär oss att bli uppmärksamma på hur vi har det i vår kropp. Att praktisera yoga kontinuerligt fintunar vår kroppsmedvetenhet.

När jag började att yoga hade jag en ganska begränsad kontakt med min kropp. Förutom att jag bara hade en vag anatomisk kunskap om hur kroppen såg ut och fungerade inifrån, hade jag ingen koll på de rörelsemönster jag byggt upp genom åren.

Nackspänning, ont i ländryggen, ont mellan skulderbladen, svaga handleder, var bara något jag levde med och motvilligt accepterade som en del av det att vara jag. Ibland när det var som jobbigast gick jag till en kroppsterapeut, fick massage, kraniosakral, qigong behandlingar, healing eller gick till en kiropraktor. Duktigt folk som lindrade obehaget för ett tag. Men som många av er nog själv erfaret med de flesta typer av behandlingar så hur undergörande det än kan kännas direkt efteråt, håller effekten bara i sig ett tag. Fortsätter man att leva som man gjorde innan så är det bara en frågan om tid innan obehaget kommer tillbaka igen.

För mig är det att göra yoga ett sätt att bli specialist på min egen kropp.
En av de mest väsentliga insikterna yogan har givet mig är vikten av att ha en god hållning, det kan aldrig nog överskattas!!!!

Yogan har lärt mig att hitta energilinjerna i min egen kropp. Det låter sofistikerat och kanske kan vara det för en som inte yogat så länge men i grunden är det väldigt enkelt.

Föreställ dig vatten som strömmar i en bäck. Bäcken slingrar sig fram och vattnet strömmar i förhållande till hur bäcken slingrar sig. Om det är en stor sten i strömfåran så hindras strömmen och farten saktas och det bli kanske ett temporärt stopp.

 Föreställ dig nu en människa som står med fötterna lite utåt, och som har mest vikt på yttre sidan av bakre delen av foten. Längre upp ser du att toppen av låren är tryckt framåt. Ländryggen är ihop-pressad och axlarna hänger framåt och bröstkorgen är lätt sammandragen. Och överst har vi huvudet som hänger en aning framåt.

 Om du nu föreställer dig livsenergin som vattnet i en bäck, hur skulle du då mena att den strömmar i en kropp med den här typen av hållning?

Blir det för abstrakt för dig med ett ord som livsenergin kan vi koka ned det på ett praktiskt plan. Allting i vår kropp hänger ihop, från minsta cell till de större strukturerna som kraniet och hjärtat. Det som binder allting samman inom oss kallas för bindväv. Går vi in i kroppen så ser vi hur perfekt vår fysiska struktur är uppbyggd. Hur ben staplas på ben, stöds upp av muskler och stabiliseras av leder och senor, hur våra organ befinner sig i en perfekt passning, uppburna av vävnader som är häftade till vårt skelett. Vi ser hur blodet strömmar i artärer och för med sig syre och näring ut till minsta cell i kroppen och hur oräkneliga nervtrådar fördelar sig i kroppen och skickar runt elektriska signaler. Alla dessa funktioner är i konstant kommunikation med varandra.
Så när vi t.ex p.g.a livsstil eller trauma har utvecklat ett hållningsmönster någonstans i kroppen kommer det att påverka hela kroppen. Livsenergin hämmas i det här specifika området och hindrar att den strömmar jämnt ut till resten av kroppen.

När jag talar om en energilinje menar jag den naturliga väg energin tar i kroppen när den inte möter något hinder.
När energin flödar som den ska känner du dig kraftfull. Du behöver inte gå ned 10 kg, kunna gå ned i spagat, ja, du behöver kanske inte ens skära ner på timmarna framför datorn. Det enda du behöver att göra är att när du står och går, ha en god kontakt med underlaget, fördela vikten lika på in och utsidan, fram och bakfoten, låt bäckenet vara neutralt (inte tippa fram eller bak), sträcka på dig, bredda nyckelbenen och fäst blicken på horisont-linjen. Gör det igen och igen, varje dag (samma sak gäller också när du sitter) så kommer du gradvis att uppleva att din andning blir djupare, dina kroppsfunktioner förbättras, du blir piggare och spänningar släpper.

Lägger du därtill en kontinuerlig yogapraxis och jobbar i din yoga med samma uppmärksamhet på att skapa energiflöde i dina yogaställningar lovar jag dig att du snart kommer att känna dig som ett powerhouse, fulladdad med energi:-)

Hur står du egentligen?

Det är tidig morgon och solen strålar från en klarblå himmel. Jag går ut i det daggvåta gräset och njuter den kyliga känslan i fötterna. Att gå på jorden. Att känna hur jorden svarar igen upp genom fötterna upp genom benen och kroppen. Det är en ömsesidig kontakt, levande.

Jag är kanske priveligerad på just det här viset att jag har en trädgård att gå ut i och låta mina fötter bli masserade och helade av grusgångar och gräsmattor men egentligen kan man ju gå barfota på många ställen och det behöver inte vara utomhus. Att t.ex. ta av sig strumporna inomhus och låta hela foten få lov att känna underlaget, bara det kan ge hela kroppen en upplevelse som kan kännas grundande och vitaliserande.

Inom yogan talar vi mycket om vikten av att ha en god grund att stå på. Som med allting i både yogan och livet hänger saker ihop. Att ha en stabil och god grund att stå på innebär inte bara att man förebygger obalanser i kroppen men det påverkar oss också på ett emotionellt och mentalt plan. När vi står stadigt handlar vi med integritet och självkännedom, och det är svårare att rubba oss ur vårt centrum.

Pröva det här.
Stå barfota och känn fötternas kontakt med golvet. Titta ner och se hur dina fötter är placerade och känn efter vart har du vikten på foten. Notera även om du låser knäna. Är dina fotvalv kollapsade?

Hur vi står med våra fötter när vi inte är medvetna om fötterna, kan berätta mycket om hur du har det i resten av kroppen. Om t.ex. den ena eller andra foten har en tendens till att peka utåt än är dina inre benmuskler sannolikt svagare än de yttre. Spänningen på utsidan av låren får ofta till följd att den stora sätesmuskeln (gluteus maxismus) blir stram och hård vilket påverkar ländryggen genom att dra samman höfterna och detta skapar kompression i SI leden och de nedersta ländkotorna och slutligen, phyyy, får det lårbenet att poppa framåt vilket ger en tajthet i ljumskarna.

För att få en uppfattning av detta, ställ dig så att du vinklar fötterna utåt, känn hur det påverkar benen och bäckenet. Du kan känna på insidan av låren hur det känns i för hållande till utsidan av låren, känn även på skinkorna och i ljumskarna, förmodligen kommer du att uppleva att de är spända. Detta påverkar självfallet resten av din hållning, och med stor sannolikhet är det jobbigt att hålla ryggen rak och sträckt. Och allt detta bara för ett par fötters skull!:-)
Och om, t.ex. dina fotvalv är kollapsade, komprimeras fotleden, vilket dels gör att fotens stötdämpning blir sämre och dessutom påverkar upp igenom kroppen och skapar en spänning i ryggen som leder till en dålig hållning med ev. smärta som följd.
(Det finns mycket att läsa om det här ute på nätet, så är du intresserad av att veta mera så rekommenderar jag att du kollar upp det som du är nyfiken på. Du kan också fråga din yogalärare, som säkert kan hjälpa dig med vad du specifikt kan tänka på, så att din kropp hittar en optimal balans både på yogamattan och utanför.)

Efterhand som jag undervisar andra i yoga och naturligtvis själv yogar kontinuerligt får jag mer och mer respekt för yogas terapeutiska förmåga. Genom att yoga ökar vi vår kroppsmedvetenhet och ges en förståelse för hur vår kroppshållning påverkar oss inte bara på ett fysiskt plan men även på ett mera subtilt plan, och över tid kan yogan därför vara med att skapa mera positiva och livsbekräftande mönster.

Så hur ska vi stå då?
Placera fötterna höftbrett isär. Fötterna ska vara parallella så kolla av att du kan dra en rak linje från nr. 2 tås nedersta led till mitten av din häl. För många av oss kan det här kännas onaturligt och ansträngande, men håll ut!:-) Tryck nu ned under stortåskudden och under lilltåskudden, (det kan vara lättare att göra detta om du börjar med att lyfta tårna), var noga med att du jobbar med lika mycket engagement i båda punkterna.
Tryck sedan ned under hälarna och dra dom lätt bakåt utan att missta kontakten med de två punkterna i trampdynan och kolla av att du har lika mycket vikt mot insidan av hälen som mot utsidan.
Notera också hur du genom det här engagemanget har aktiverat ditt fotvalv.
Behåll nu det här engagemanget och sträck ut genom tårna och placera dom i golvet.
Det kan vara svårt att behålla den tydliga kontakten med foten i underlaget när du sätter ner tårna men var viss om att du har börjat ändra på ett mönster och att om du medvetet grundar dig på det här sättet, över tid, kommer att uppleva att din kropp kommer mer och mer i balans.
Kanske har du lärt andra sätt att aktivera det här engagemanget på, hur vi kommer hit har mindre betydelse, så gör på det sätt som känns bäst för dig, huvudsaken är att din kontakt med jorden är grundad jämnt över hela foten. Som yogalärare brukar vi prata om fotens fyra hörn.
En annan bra bild är att tänka på de här punkterna som hjulen på en bil, alla fyra behöver att vara lika mycket i underlaget för att bilen ska kunna köra utan att det sliter på bilen. föreställ dig också hur det är med en bil som har olika luft i hjulen, eller ingen luft alls (plattfothet) vad som händer då över tid.

Så igenom ditt yogautövande men också genom din dag, ha för vana att kolla av dina fötter och linjera upp dom enligt förslaget ovan och känn hur det ändrar din hållning.

Kolla också av hur du går. Det är genast svårare, jag vet;-) för här är våra mönster så inbitna och reflexmässiga men pröva det här, gå så att du sätter ned hela hälen först och sedan sätt ned trampdynan och tryck ned under din stortåkudde och sätt av. Detta skapar en sund linjering i foten och en levande kontakt med underlaget.

Din kontakt med jorden är levande! Det sker i en ömsesidig kontakt genom tryck och mottryck så var uppmärksam på hur du står och går, ta av dig skor och strumpor och börja ditt kärleksförhållande till jorden.
Det är ett förhållande som kräver engagemang men till återgäld är det ett förhållande som får dig i balans och aldrig kommer att svika dig.

Att stå i sin egen kraft

 På ett sätt var det inte så länge sedan jag började att yoga, på ett annat sätt känns det som att jag har hållit på mycket länge.
Med det första menar jag att det bara var ett par år sedan att yogan blev min djupaste passion och därmed har det uppstått ett starkt behov för att praktisera kontinuerligt och utforska yogans, som det tycks mig, ändlösa rum. Med det andra menar jag att jag dels hade en slags ytlig yogapraxis, (körde då och då ett program som jag en gång i tiden fått, och utförde det när andan föll in och utan egentlig insikt men älskade det:) men att jag framför allt alltid haft en intensiv längtan efter att varje morgon få vakna upp och känna glädje och sinnesro och att helt enkelt bli kvitt en hemlös känsla inom mig och hitta mitt riktiga hem.
Jag har varit en sökare och då jag också alltid funnit glädje i att röra min kropp har hathayogan passat mig som hand i handske. En perfekt kombi av fintuning av både kropp och sinne med transformation som mål.
I början av min numera intensiva yogapraxis har det varit naturligt för mig att gå i andra yogisars skor, för att testa om de kunnat föra mig närmare hem. Så jag har läst och kontemplerat över äldre yogiska texter, över yogans traditionella ursprung med sina rötter i hinduismen.Och jag har hängt min mala i Patanjalis "Yogasutra" träd och via olika yogisars förtolkningar funderat över riktlinjerna i den.

Då jag började undervisa var det med en övertygelse att Patanjalis definition av Ashtanga, den åttafaldiga vägen, skulle vara den ficklampa som jag skulle erbjuda mina elever till att lysa upp deras väg, när jag senare började mitt kärleksförhållande med Anusarayogan fanns det en tro på att jag genom att tala igenom sanskritstermer som Shri och Shakti skulle kunna väcka en inneboende sanning hos eleverna. Men jag måste tillstå att de flesta gångerna som dessa sanskrits termer kom ut ur min mun och jag försökte förklara de olika begreppen kändes orden stumma och det var som om det ekade tomt i yogasalen. Jag talade inte med min egen röst men försökte göra andras erfarenheter till mina och ordens brist på livlighet var för att de helt enkelt inte kom inifrån.

Idag står jag någon annanstans och blickar tillbaka på den här tiden med överseende och erkänner dess nödvändighet. Det hela har blivit mycket enklare, men det enkla föds ju ofta ur något svårt.

Människan har ett starkt behov för system, struktur och kategorisering, det ligger i våra gener och dessa system blir vår sanning, vilket också är så mänskligt.
Att upprepa ett mantra 108 gånger, att utföra andningsövningar för att väcka kundalinikraften, att leva utifrån de 5 yamas och niyama eller att meditera varje dag är alla olika metoder som passar olika temperament men som önskar det samma, lycka, sinnesfrid, hemkomst.

Vi gör det vi gör och ingenting är mera rätt än något annat men för mig idag känns det mest sant att lägga ner alltihop.

Att lägga ner alla attribut, ritualer, begrepp och tuna in på vad som händer i kropp och sinne inte bara när jag står på yogamattan utan helt enkelt hela tiden.
För det är väldigt enkelt, en kontinuerlig hathayoga-praxis förändrar ens liv. Den gör det för att kombinationen av de olika yogaställningarna och medveten andning påverkar nervsystemet med det resultat att det sker en upplösning för trauman och blockeringar i både sinne och kropp. En komplex biokemisk process som inte gör det mindre mystiskt och underbart förunderligt:-)

Idag räcker det för mig att ställa mig på yogamattan och bara tuna in, jag behöver inte sitta böjd framför min lilla shiva staty i vördnadsfull uppmärksamhet, jag behöver inte säga Om, jag behöver inte ens tända ett ljus, för allt jag behöver finns redan här.
Jag är den kraft som jag behöver. Inga attribut kan göra detta större heller inte mindre.
Att tuna in och låta kroppen börja röra sig och inta de ställningar som faller in med störst möjliga insikt det räcker, ja, :-) det räcker mer än nog.