Att stå i sin egen kraft

 På ett sätt var det inte så länge sedan jag började att yoga, på ett annat sätt känns det som att jag har hållit på mycket länge.
Med det första menar jag att det bara var ett par år sedan att yogan blev min djupaste passion och därmed har det uppstått ett starkt behov för att praktisera kontinuerligt och utforska yogans, som det tycks mig, ändlösa rum. Med det andra menar jag att jag dels hade en slags ytlig yogapraxis, (körde då och då ett program som jag en gång i tiden fått, och utförde det när andan föll in och utan egentlig insikt men älskade det:) men att jag framför allt alltid haft en intensiv längtan efter att varje morgon få vakna upp och känna glädje och sinnesro och att helt enkelt bli kvitt en hemlös känsla inom mig och hitta mitt riktiga hem.
Jag har varit en sökare och då jag också alltid funnit glädje i att röra min kropp har hathayogan passat mig som hand i handske. En perfekt kombi av fintuning av både kropp och sinne med transformation som mål.
I början av min numera intensiva yogapraxis har det varit naturligt för mig att gå i andra yogisars skor, för att testa om de kunnat föra mig närmare hem. Så jag har läst och kontemplerat över äldre yogiska texter, över yogans traditionella ursprung med sina rötter i hinduismen.Och jag har hängt min mala i Patanjalis "Yogasutra" träd och via olika yogisars förtolkningar funderat över riktlinjerna i den.

Då jag började undervisa var det med en övertygelse att Patanjalis definition av Ashtanga, den åttafaldiga vägen, skulle vara den ficklampa som jag skulle erbjuda mina elever till att lysa upp deras väg, när jag senare började mitt kärleksförhållande med Anusarayogan fanns det en tro på att jag genom att tala igenom sanskritstermer som Shri och Shakti skulle kunna väcka en inneboende sanning hos eleverna. Men jag måste tillstå att de flesta gångerna som dessa sanskrits termer kom ut ur min mun och jag försökte förklara de olika begreppen kändes orden stumma och det var som om det ekade tomt i yogasalen. Jag talade inte med min egen röst men försökte göra andras erfarenheter till mina och ordens brist på livlighet var för att de helt enkelt inte kom inifrån.

Idag står jag någon annanstans och blickar tillbaka på den här tiden med överseende och erkänner dess nödvändighet. Det hela har blivit mycket enklare, men det enkla föds ju ofta ur något svårt.

Människan har ett starkt behov för system, struktur och kategorisering, det ligger i våra gener och dessa system blir vår sanning, vilket också är så mänskligt.
Att upprepa ett mantra 108 gånger, att utföra andningsövningar för att väcka kundalinikraften, att leva utifrån de 5 yamas och niyama eller att meditera varje dag är alla olika metoder som passar olika temperament men som önskar det samma, lycka, sinnesfrid, hemkomst.

Vi gör det vi gör och ingenting är mera rätt än något annat men för mig idag känns det mest sant att lägga ner alltihop.

Att lägga ner alla attribut, ritualer, begrepp och tuna in på vad som händer i kropp och sinne inte bara när jag står på yogamattan utan helt enkelt hela tiden.
För det är väldigt enkelt, en kontinuerlig hathayoga-praxis förändrar ens liv. Den gör det för att kombinationen av de olika yogaställningarna och medveten andning påverkar nervsystemet med det resultat att det sker en upplösning för trauman och blockeringar i både sinne och kropp. En komplex biokemisk process som inte gör det mindre mystiskt och underbart förunderligt:-)

Idag räcker det för mig att ställa mig på yogamattan och bara tuna in, jag behöver inte sitta böjd framför min lilla shiva staty i vördnadsfull uppmärksamhet, jag behöver inte säga Om, jag behöver inte ens tända ett ljus, för allt jag behöver finns redan här.
Jag är den kraft som jag behöver. Inga attribut kan göra detta större heller inte mindre.
Att tuna in och låta kroppen börja röra sig och inta de ställningar som faller in med störst möjliga insikt det räcker, ja, :-) det räcker mer än nog.