Yoga som hemkomst

 

Horby Island Photo Shoot by Jolyon Saville-Peck photography

 För många blir mötet med yogan livsändrande. 

Resan kan börja på många sätt och den kan se väldigt olik ut men oavsett stil och inriktningar, intentioner och mål blir en kontinuerlig yogapraxis ibland ett ankare, ibland en spegel och ibland en flygande matta som tar oss hem.
Detta hem är inte att likna med något annat då det på ett outgrundligt sätt är objektlöst. Det finns inget att känna igen sig i, inga landmärken, ingen inredning, inga gamla hits, faktiskt ingenting alls som kan påminna oss om vårt jags personlighet och historia.
Och ändå känner vi oss hemma.
Att landa, att connecta, att komma hem, är det inte ibland dom beskrivningarna vi använder för det som sker oss i vår yogapraxis?

En av eleverna sade en gång till mig att hon hade det som att hon på yogamattan var sitt sanna jag och detta ingav henne en upplevelse av fullkomlighet. Jag känner igen upplevelsen och känner också igen resignationen när man slås av hur svårt det är att ta med sig upplevelsen när man kliver av yogamattan och ska in i vardagens uppgifter igen.

Det finns inom yogan en underbar motsättning, som egentligen bara speglar livets motsättningsfullhet.
Motsättningen mellan att föra och bli förd, att hålla fast och släppa taget, att öppna och dra sig samman, att ha ett mål och att fokusera på resan. Vad kan vi människor göra annat än att på vårt gulligt tafatta sätt försöka att genomskåda spelet och lära spelets regler?
Och kanske kan det som jag tänker skriva nu verka lite respektlöst men yogan har uppstått ur samma djupa mänskliga önskan att lära detta spel och regler att känna. Målet är frigörelse, att lossa de bojor som fjättrar oss så att vi kan komma hem. Och då yogan är ett system uppstått ur olika uppfattningar om hur denna frigörelse och hemkomst bäst kan ske har den också utvecklat en rad motsättningsfyllda riktningslinjer.
Då yogan är något som broderats på i 5000 år och fortsatt broderas på får den som öppnar sitt hjärta för formen vara beredd på att vägen inte är rak, inte union, inte självklar. Yogan tar kanske en form som väcker din motvilja, eller ser helt olik ut din sanning om vilka vägar som är bäst rustade till att leda hem men oavsett detta ser det ut till att yogan gör det samma för oss alla, den leder oss helt enkelt hem.

Vad är det då som gör att vi har svårt att ta med oss upplevelsen av fullkomlighet ut i resten av vårt liv? Kanske för att vi flyttar tyngden ut på objekten igen, vi definierar oss genom våra relationer, vår historia, våra känslor och externa saker. Vi rivs med av tyckande och tänkande, detta är en tendens formad under hela vårt liv, det känns lika naturligt för oss som att äta när vi är hungriga:-) Men i samma nu som vi börjar projicera vår kraft utåt mot omvärlden eller in mot våra känslor och tankar sker en splittring av helheten. Ibland kan detta kännas spännande, dragande och fascinerande att slå sig lös på det här viset, ibland är det ångestladdat, hämmande och krafttagande.
Du kan få en upplevelse av att det är omandet, mantrat, eller stillhet och uppmärksam närvaro, eller din rigida extroverta praxis eller din restorativt introverta praxis som leder dig till denna upplevelse av hemkomst, av fullkomlighet och (visst är det motsättningsfullt i sig att dessa upprepade metoder alla är en del av yogan!:-)
Men är det verkligen så?

Eller är det så att när du står på yogamattan lägger du helt enkelt av.
Lägger av din historia, dina identifikationer, ditt liv, lägger ned dina vapen och du låter dig omslutas av den helhet som alltid varit?

Och en dag händer det att du lägger av, också när du inte står på yogamattan, därefter är du alltid hemma, oavsett vart du befinner dig i världen:-)