Några korpar flaxar runt över åkern och skränar beskäftigt så det ekar mellan ek-kullarna. Svartglänsande och magnifika i morgonljuset. Småfåglar fladdrar runt i buskarna. En hektisk aktivitet överallt. Frosten har tinat och vattendropparna gnistrar i grässtråna.
Inte en vind rör sig. Några molnslöjor löses upp mot den blåa himlen medan solen stiger över grannens tak.
Intrycken är överväldigande. Alla dessa spröda,skarpa, klara, glänsande, gnistrande intryck. De är ofattbara. Begreppsvärlden som vi tror oss styra livet utifrån haltar, blir futtig i förhållande.
För vad är livet gjort av?
Vad är den svartglänsande korpen gjord av? Vad är dess kraxande, kluckande, skorrande läte gjort av? De vissnande leopardfläckiga pionbladen som lockar sig och kryper ihop i rabattens virrvarr av vissnande gräs? Solljuset som träffar fönstret och sänder en solkatt upp längs granens breda stam? Knäppet från vedbodens breda plankor som slår sig när fukten sugs upp av den begynnande värmen. Vad är allt detta gjort av?
Det finns en gräns för alla förklaringar, bakom denna gräns finns livet rått, storslaget, underverk på underverk. Om du vill livet bakom förklaringens gräns måste du släppa taget om att det finns en särskild mening med livet. Livet värjer sig mot förklaringar som vattendropparna glider undan grå-andens fjädrar, som oljefläcken i en vattenpöl, som spegelbilden som aldrig fastnar i spegeln. Bortom förklaringens gräns är livet fullständigt och obekymrad om dina arvsanlag, dina gärningar, din tro, din dharma och karma, din skattedeklaration, din favoritfärg och ditt stjärntecken. Fråga den svartglänsande korpen, plankans knäppande, solljuset över den gnistrande gräsmattan och du får samma svar; meningen med livet är Livet!
Skön tanke!
SvaraRaderaSköna tankar!
SvaraRadera