Spiken i kistan. En yinyogalärares goodbye.

Så nu hände det! Efter några års dansande fram och tillbaka till lovsången om yinyogans välsignelser måste jag nu säga tack och farväl!
Om två timmar ska jag hålla ett yinyogapass här och jag vet inte hur jag ska göra för att det ska bli rätt för alla.

Jag har undervisat och känt in yinyogan i ett par år nu. Jag har tittat på och kommunicerat med de som yinyogar för mig.
Jag har läst böckerna av Bernie Clark, Paul Grilley och Sarah Powers. Och jag har gjort yinyogapraxis för andra yogalärare. Och allt för många gånger nu har jag undrat mig över det som händer i min kropp när jag släpper all muskulär aktivitet och utan stöd låter tyngdkraften dra mig djupare ned i stretchet.

Häromdagen kom jag ut ur 90 minuters yinyoga med en stark ryggsmärta. Jag bloggade om det och du kan läsa bloggen här om du är nyfiken.
Som det kändes för mig hade min förmåga att gå djupare och djupare och släppa på muskulär aktivitet och spänning letade sig in som en motspänning i ländryggen där den satte sig för att hålla emot allt vad den kunde för att försöka balansera det som försiggick i andra delar av kroppen.

Min upplevelse är att det att komma djupare, det att hålla ut, det att vara stilla inte nödvändigtvis är det jag har behov för alla gånger eller kanske ens några gånger om det med det menas att jag går emot vad min kropp försöker kommunicera till mig. Och vem förstår min kropp bättre än jag?

Upplevelsen gav mig en tankeställare.
Jag har undervisat i tron på att släppa taget var nyckeln till alla livets förtretligheter. Att motverka spänningar med hjälp av stretch. Att stå emot impulsen att röra sig genom att förbli stilla. Att låta tiden utveckla positionen.

Ny forskning pekar på att de föreställningar vi har om stretch har helt andra implikationer än vi har trott och som jag själv undervisat bergfast i. Aj aj aj!
Enligt Amy Matthews grundare av Embodied Asana visar studier om hur musklerna arbetar på att grunden till att vi ökar vår flexibilitet är att vi har matat in ny information till nervsystemet tillräckligt många gånger.

Att muskler stramar upp har med kroppens behov för säkerhet och musklernas kärlek till det som känns familjärt att göra. Om vi har varit med om något traumatiskt kan det sätta sig som en skyddsmekanism i kroppen. När vi håller på att falla reagerar kroppen i en komplex reaktion mellan nervsystem och muskler. När vi sitter i samma ställning dag ut och dag in vid vår dator reagerar kroppen med att hålla igen för att vi inte ska tappa huvudet helt och hållet. Alla dessa olika händelser sätter hållningsspår i kroppen och laddar nervsystemet med information som nervsystemet därmed cementerar som en kroppslig sanning.

När vi i en yogaposition når en gräns är det alltså för att nervsystemet säger ifrån. Det säger- "du, nu tror jag inte att vi går längre för här känns det inte säkert." Vi kan då backa ur eller "stå ut". Står vi ut tillräckligt många gånger och över tid kommer vi förmodligen att flytta gränsen för hur långt vi kan gå i positionen. Det har alltså inte med musklens förmåga att göra men med att nervsystemet ger klartecken.

I yinyoga är fascia kung! Det är den vi vill åt! Har jag hört mig säga många gånger. I en slags kunskapsförvirring, lutande mig mot yinyogans tre heliga män/kvinna. Jag har läst med ett halvt öra kanske och visst har jag vetat länge om myofascian och att fascia inte är en enmansföreställning men det har varit för komplicerat att redogöra i en yinyogaklass på 90 minuter. Så jag har förenklat och hoppat över och glidit på väletablerade floskler.

Det korta av det långa är att fascia visst har en egen struktur skild från musklerna men att den aldrig aldrig kan skiljas åt från musklerna. Bindväven paketerar musklerna ( och allt annat i kroppen likaså) Då fascian bara kan stretcha till en viss längd (detta har med dess struktur att göra) utan att det sker en påfrestning som kan orsaka överrörlighet eller i värsta fall att det sker en bristning och vi skadar oss själva. Det finns en grund till att fascian är mera motståndskraftig och håller emot stretch för om den inte gjorde det skulle musklerna inte kunna hålla ihop.

Spiken i kistan var att jag under det här yinyogapasset kände hur jag gick för långt, för djupt. Jag hängde i leden och gick utöver mina musklers naturliga vilolängd. När jag skrider över den ser det ut som jag släpper taget och ökar min flexibilitet men faktum är att myofascian, ligament och senor mister sin integritet och spänningen letar sig in någon annanstans för att kroppen vill känna sig säker.

Om jag vill öka cirkulationen i spända områden, förbättra min hållning och öka min upplevelse av välbefinnande i kroppen finns det så många andra härliga sätt att göra det på där lederna inte mister sin integritet. Vi kan göra långsamma avslappnande yoga pass för stressade sinnen och spända kroppar men med större förståelse för kroppens reaktionsmönster. Vi kan ta stöd av bolster, väggar, filtar och block. Vi kan stärka musklerna så att de hjälper oss att bevara integritet i lederna.

Nu är det bara en halvtimme kvar tills passet börjar. Jag har ingen aning om hur jag ska göra. Jag vet bara att jag vill att dessa människor som kommer till mig och vill yinyoga ska ha en bra upplevelse. Att de ska få den ro och den fysiska upplevelse som de önskar men utan att de går på kompromiss med sig själva.

Sista spiken i kistan alltså nu är det offentligt en yinyogalärare säger goodbye men sista ordet är inte sagt.

To be continued!

Vita män versus verkligheten!

Enligt Amy Matthews från Embodied Asana bygger de anatomiböcker vi använder oss av idag på dissektioner gjorda på vita män i 30-40 års åldern.
Idag är det möjligt för allmänheten att vara med och utföra dissektioner på kurser. Det har blivit mera vanligt att folk som jobbar med kroppen, såsom yogalärare och kroppsterapeuter bekostar en sådan utbildning för att få en större förståelse för vad som händer i kroppen. Och det som de här människorna kommer tillbaka och berättar är att kroppen inte är lika tydlig och avgränsad såsom vi ser det i anatomiböckerna.  Så som dessa studier vill göra gällande.

När man började studera kroppar gjorde man några val. Man gick in i en komplex helhet och sade jag vill följa den här och den här strukturen och jag vill välja att se den ihop med den här och avgränsad från den där. När det till exempel kommer till muskler skar man bort bindväven som omger musklerna och man antog att muskler häftade på givna ställen och spelade en specifik roll när det kommer till rörelse.

Det händer mycket på det här området för tiden. Enligt de böcker, artiklar och studier jag läst och tagit del i är vi på väg in i ett paradigmskifte. Kroppen är en dynamisk multikommunicerande komplex helhet, en flytande regnskog hållen av vår huds elastiska hölje. Den som tillsyneslåtande avgränsar oss mot omvärlden.

Igår efter 90 minuters yinyoga kom jag ut ur yogan inte öppen och välsmörjd som jag ofta gör men med en ond känsla av smärta i ländryggen. (min svaga punkt). Något i passet hade triggat igång smärta. Jag är en relativt flexibel person som kan gå ganska långt i många ställningar. Jag har också en presterande personlighet och jag är inte alltid bra på att känna in var mina egna gränser går. Så när en yogalärare bjuder in till en djupare undersökning av något är jag den första som hoppar på tåget. Det är inget problem för mig att ligga länge i utmanande positioner men igår visade min kropp på något annat. Det var inte mera och mera, djupare och djupare, längre och längre min kropp behövde. Det var heller inte de muskler som yogaläraren föreslog var målet med positionerna som kommunicerade med mig eller undgick att kommunicera med mig. Delar av min kropp miste sin integritet, miste sitt sammanhang när jag forcerade mig bortom musklernas vilolängd och kroppen hittade vägen in i ryggen för att spänna emot.
Det var definitivt en intressant och viktig upplevelse för mig både som den som lever i kroppen och älskar yoga men definitivt för mig som yogalärare.

Kan vi veta vad de som yogar för oss behöver? Hur definierar vi en utmaning? Är det alltid en utmaning vi behöver? Behöver det alltid kännas för att det ska vara bra? En yogaställning har en form men vet vi alltid vilka muskler som påverkas när en person är i den? Kan vi säga till en person när den ska vara stilla och inte röra på sig i en yogaställning?
Om vi tar till oss de erfarenheter vi gör när vi lyssnar in på kroppen i varje givet ögonblick. Kan vi låta oss inspirera av den nya forskningen som pågår om till exempel bindväven som kroppens största sensoriska organ och alltings samhörighet vilket gör det mindre relevant att fokusera på upplevelser i avgränsade muskler.
Kan vi då leva mera klokt och mera ärligt i vår kropp?
Kan vi när vi står på yogamattan kalla tillbaka vår egen auktoritet och lyssna in på vårt behov i ögonblicket, vilket kanske eller kanske inte går emot det yogaläraren hade tänkt?
Och kan jag som yogalärare bjuda in till det och hur gör jag det?

I går när jag kom hem efter passet ställde jag mig på yogamattan och med små mikrorörelser i olika yogaställningar kunde jag släppa på smärtan. I går var det alltså rörelse jag behövde och inte stillhet.
Och för någon annan var det precis tvärtom!

Om man inte är helt hundra, vad är man då? Om rawfood i utförsbacken!

Rawfood har varit en del av min vardag i några år nu.

I början verkade det nästan förtrollande att man kunde laga mat på det viset. Det ger ett sus och en härlig känsla att veta att man äter mat som är så fulladdad med enzymer, vitaminer och mineraler och andra viktiga ämnen som får kroppen att sprudla.

Jag har aldrig varit 100 procent raw. Det ligger inte till min natur och det passar inte in i mitt liv. Men fokuset har varit stort. Och som du kanske vet har jag även hållit workshops i rawfood-matlagning och gjort yogaevents där vi ätit rawfood efteråt. I ett år nu har jag skrivet och arbetat på en bok om rawfood och yoga.
Över vintern har lusten mattats av. Och min kost har ändrats till att vara cirka 50 procent rawfood och resten lagad mat. Det verkar inte heller som att jag kan bli klar med boken.
Så vad är det som händer?

Maten är vår medicin, det konstaterades redan av Hippocrates cirka 460 f.kr. Vi kan äta oss till sjukdom och vi kan äta oss till hälsa. Det råder inte alltid enighet om vad som är hälsosam kost och vad som är inte är. Trender, kultur, religion och filosofi spelar alla en roll i hur vi ser på mat. Idag är det stort fokus på hälsa i västvärlden. Idag har vi utbildningar för dietister, det forskas i näringslära och olika näringsterapi-trender avlöser varandra. Sett lite från sidan kan det verka som ett gungfly. Några säger si andra säger så och hur kan man veta vilket av det som är rätt?

I yogavärlden är det ett stort hausse omkring Ayurveda och några anser att Ayurveda är en naturlig del av yogan. (Ayurveda är en holistisk läkeform som kommer från Indien). Rawfooden är ett annat mattänk som smyger sig in i yogavärlden nu.

Som personligheter är vi olika. För några passar det väldigt bra med att låta sig ledas av ett system. Och vi dras till det system som  matchar vår inre längtan och konstitution. För någon är det 5:2 dieten, för en annan är det stenålderskost, för en tredje är det Ayurveda, för en fjärde rawfood o.s.v. Alla dessa olika system har något att ge. De är som olika dörrar in i ett vackert hus. Men alla kan även misslyckas i sin intention. Så vad är det som gör att vi upplever oss starka, fulladdade av liv, motståndsduktiga mot sjukdomar, smidiga och ungdomliga?

Förra sommaren var jag och mina två söner i Italien i några veckor. Vi hade hyrt ett hus på Amalfikusten. Jag hade en föreställning om all den goda maten som jag skulle äta, alla goda råvaror som jag skulle använda i min matlagning. Rawfood med inspiration från det italienska köket. Verkligheten blev någon annan. Vår matlagning blev ganska ordinär, för att säga nästan undermålig. Det blev en hel del italienska surdegsbröd, pizza och pasta och inte alls de sunda inspirationskickar som jag drömt om. Men jag mådde bättre än jag gjort på länge! Jag mådde t.o.m bättre än jag gjort med alla mina sunda matvanor därhemma. Hur kunde det komma sig? Kanske för att jag fick vilat upp mig, kanske för att vi inte åt så mycket åt gången, att vi gick en del upp och ned för branta bergsstigar, badade en del och att det gick lång tid mellan måltiderna. Det var på inga vis en oförglömlig semester men jag var långt från mina vanliga rutiner och de krav som var förbundna med dem. Och det gjorde mig gott, det gjorde både kroppen och sinnet gott.

Frukosten idag blev en rostad surdegsmacka med smör och färska blåbär, min favoritsmoothie på mandelmjölk/vatten, spenat, avokado, mango, banan och kanel och så en stor kopp grönt te. Det är så här jag äter för tiden. Och vad skulle man kunna kalla det? Visst är det lite rawfood men inte helt, och visst är det lite veganskt men inte helt...så vad blir det om det inte är 100 procent något men lite av varje?........Ja, det blir väl ett liv!
Ett liv växer inte i snörräta rader! Ett liv vill ha det lite si och lite så. Ena dagen vill det vara varmt,ombonat,tillagat andra gånger vill det vara kallt, friskt och rått och ibland kan det inte bestämma sig.

Jag har lärt mig otroligt mycket i de här åren med rawfood. Det har givit mig en kunskap som jag kan använda varje dag i mina val och i att förstå hur min kropp fungerar. Men jag är att liknas vid en snirklig planta, vecklar ut mig lite här och lite där och kan inte växa rakt.

Du kommer att få se mera rawfood härifrån men den kommer att kantas, ledas, ibland spela huvudroll och ibland spela statist i den här sagan om yoga och mat som jag tydligen inte kan låta bli att berätta.

Och boken? Ja vem vet;)

Vad är den svartglänsande korpen gjord av?

Några korpar flaxar runt över åkern och skränar beskäftigt så det ekar mellan ek-kullarna. Svartglänsande och magnifika i morgonljuset. Småfåglar fladdrar runt i buskarna. En hektisk aktivitet överallt. Frosten har tinat och vattendropparna gnistrar i grässtråna.
Inte en vind rör sig. Några molnslöjor löses upp mot den blåa himlen medan solen stiger över grannens tak.
Intrycken är överväldigande. Alla dessa spröda,skarpa, klara, glänsande, gnistrande intryck. De är ofattbara. Begreppsvärlden som vi tror oss styra livet utifrån haltar, blir futtig i förhållande.
För vad är livet gjort av?
Vad är den svartglänsande korpen gjord av? Vad är dess kraxande, kluckande, skorrande läte gjort av? De vissnande leopardfläckiga pionbladen som lockar sig och kryper ihop i rabattens virrvarr av vissnande gräs? Solljuset som träffar fönstret och sänder en solkatt upp längs granens breda stam? Knäppet från vedbodens breda plankor som slår sig när fukten sugs upp av den begynnande värmen. Vad är allt detta gjort av?
Det finns en gräns för alla förklaringar, bakom denna gräns finns livet rått, storslaget, underverk på underverk. Om du vill livet bakom förklaringens gräns måste du släppa taget om att det finns en särskild mening med livet. Livet värjer sig mot förklaringar som vattendropparna glider undan grå-andens fjädrar, som oljefläcken i en vattenpöl, som spegelbilden som aldrig fastnar i spegeln. Bortom förklaringens gräns är livet fullständigt och obekymrad om dina arvsanlag, dina gärningar, din tro, din dharma och karma, din skattedeklaration, din favoritfärg och ditt stjärntecken.  Fråga den svartglänsande korpen, plankans knäppande, solljuset över den gnistrande gräsmattan och du får samma svar; meningen med livet är Livet!

Om hösten och om att släppa taget!

När jag slår upp ögonen om morgonen möts jag av en grå dager som letar sig igenom gardinerna. Det svaga gryningsljuset har nästan substans som om rummet var gjort av grått fickludd . Det viner runt knutarna och det känns rått i rummet. Hösten är här och jag slås av hur mitt humör är tungt, en känsla av att vara tillstoppad i hjärtat, tankarna och kroppen. Jag har ingen lust alls att stå upp men jag hittar heller ingen skön avslappnad vila att ligga kvar i.
Inom den kinesiska medicinen och fem elements teorin är det lung- och tjocktarms meridianen som är dominant om hösten.
Jag dras till meridianteorin då den förklarar människans förutsättningar utifrån flera energinivåer. Den beskriver både de mentala, känslomässiga och fysiska betingelserna. När något är svagt och ur balans på en av dessa nivåer brukar ofta de två andra nivåerna påverkas.
Lung och tjocktarmsmeridianen är två linjer som går ifrån tumme respektive pekfinger upp igenom armarna och ned igenom överkroppen på olika sätt. De fungerar som ett par då de uttrycker liknande kvaliteter.

Både lungor och tjocktarm har med förmågan att ta emot och göra sig av med det som vi inte längre behöver. För lungornas del handlar det om förmågan att ta upp syre och göra av med koldioxid. För tjocktarmens del att ta emot restprodukter från tunntarmen, suga ut vätska och resterande näring för att sedan göra sig av med det som inte kroppen behöver. När våra lungor inte fungerar som de ska påverkar det oss genom dålig syresättning som kan leda till astma, bronkitis, förkylningar, utslag, reumatism. När vår tjocktarm inte fungerar lider vi av förstoppning, diarré, upplåst mage, hemorroider, akne och huvudvärk.
Känslomässigt har det här meridianparet att göra med sorg, transformation, förändring och att släppa taget och gå vidare. När den är i obalans känner vi oss deprimerade, har svårt att släppa taget, trögtänkta och fastlåsta.
Jag tänker att det passar fint till hösten. Just nu håller naturen på med en stor omställning. Ifrån sommarens värme och aktivitet skruvas nu energinivån ned. Träden släpper sina blad, gräs och blommor vissnar ned, djuren samlar och gör sig klara till en tid i mörker, kyla och stillhet.
Det är naturligt att märka hur den egna energinivån ändras. Hur vi behöver vila lite mera och bona om oss hemma.
Känslan av fastlåsning kommer när jag inte vill släppa taget. Jag känner det så tydligt där jag ligger i sängen och känner en slags motvilja mot morgonens brist på ljus och värme. Jag vill att det ska vara varmt. Jag vill att solen ska skina och att jag kan gå ut barfota i trädgården och sätta mig med min kopp te under plommonträdet såsom jag gjort sedan i våras. Jag är inte färdig än mumlar jag obstinat ut till ingen i rummet! Sorgen är en naturlig känsla. Att missta något, eller att något ändrar sig. Men att motsätta sig förändringen skapar frustration. Att inte kunna släppa taget gör att jag vare sig kommer hit eller dit inom mig. Det gör mig handlingsförlamad, frustrerad och kanske till och med argsint. Sorg i förklädnad.
Jag förstår att det inte duger, förstår att jag måste stiga upp, förstår att jag måste släppa taget och gå med förändringen. Och att jag måste göra ett allvarligt försök att synka min aktivitetsnivå till min energinivå. Det går inte att tro att jag kan vara likadan jämt. Att jag kan köra på i 190. Jag behöver tid för kontemplation och uppladdning. Detta betyder inte att allt ska avstanna. Jag behöver röra på mig, gå turer eller springa min morgonrunda. Jag behöver yoga och sköta mitt älskade jobb som yogalärare men jag måste vara snäll mot mig själv och låta bli att ta på mig för mycket. Jag behöver både frisk luft och påfyllning och jag behöver en hel del tid i soffan med en bra deckare och bara göra inget särskilt.

Här nedan följer lite bra saker vi kan göra för oss själva i den här tiden.

Andningsövningen Viloma

1. Viloma. En andningsövning (pranayama) som du gör i tre steg. Välj om du vill sitta eller ligga. Om du väljer sittandes, ska du känna dig bekväm samtidigt som din rygg är rak.
Börja med att ta några in och utandningar där du andas i genom näsan och ut genom munnen bara för att släppa på spänningar och komma i kontakt med din andning.
1.Andas in i magen och känn andetaget fylla ut magen. Ta en liten paus medan du håller andan.
2. Andas sedan in i solarplexus, du kan hålla dina händer mot revbenen under bröstkorgen och känn hur du fyller ut med andning här. Ta en liten andningspaus och håll andan.
3.Andas sist in så att bröstbenet lyfts. Och andas sedan ut hela vägen ned. Detta är en runda Upprepa fem rundor eller tills du känner att du är nöjd. Den här andningsövningen hjälper oss att få en djupare andning så att vi får mer utbyte av in och utandningen och den verkar både lugnande och uppfriskande.

Torrborstning

En annan sak som är riktigt bra i de här tiden för att öka cirkulationen i kroppen och på så sätt hjälpa oss själva med att komma av med restprodukter är torrborstning. Skaffa en mjuk borste och borsta hela kroppen innan du ska ta en dusch eller ett bad.

Yinyoga

Här följer ett litet yinyogapass som är bra för att stärka vår lung och tjocktarmsmeridian. Var i positionerna från tre till fem minuter eller vad som känns bra.

1. Barnets position

2. Barnets position med twist h/v

3. Sfinxen

4.Fisken

5. Framåtböjning

Ha en riktigt härlig höst, släpp taget och värm dig själv med tillåtelse!

Yoga handlar om integration

"Yoga handlar om integration och att leva ett liv fullt av ljus"

Regnet piskar mot kahyttens fönster. Ett grått Stockholm vaknar bakom regnslöjorna. Och i stadshuset mitt över för båten där jag bor ser jag ljus tändas. Svetsflammor borta vid ett bygge mitt emot centralstation lyser upp som tomtebloss och ser ut att spraka i regnet
Det här är min favoritplats i Stockholm. Rygerfjord hostel. Jag har egen kahytt och sjöutsikt. Jag vaggas till sömns om natten och jag bor på en armlängds avstånd från min absoluta favorityogastudio Yoga Shakti.
Kursen jag går den här gången handlar om "Yoga as therapy" och hålls av Doug Keller. Doug är en av de bästa, så är det bara. Kunnig, djupt integrerad i sitt material, en naturlig förmedlare som kan administrera sin kunskap och energi utan att någonsin sko sig på någon annan. Han är inte överdrivet kärleksfull och han talar aldrig ner. Han har inget han behöver bevisa och har inget behov för att skapa någon metod eller yogastil. Han vilar lugnt och stilla i sig själv medans han öser ut till oss andra. Det är behagligt och befriande.
Det kommer många pärlor igenom en dag, där han förutom att tala om hur en svag vastus medialis kan få knäet att falla inåt eller hur det att trycka ned på utsidan av hälen skapar stabilitet medans att trycka ned stortåskudden ger flexibilitet i en yogaställning, också ger med sig av sin syn på yoga.
Doug talar bland annat om att yoga handlar om integritet. Att man kan betrakta kroppen som en behållare för energi och en kontinuerlig yogapraxis hjälper kroppen att behålla energin. Ja inte bara behålla den men också att öka den. Det är mitt i prick och stämmer nog med mångas upplevelse av yoga. Det stämmer väldigt bra med min.
Förutom att kroppen kan ses som en behållare i fysiskt avseende. Ett slags omslutande system där energi kan flöda igenom, är den också en gräns mellan mig och omvärlden. Det yogan har lärt mig är hur jag bättre kan behålla min energi samtidigt som min förmåga att interagera med omvärlden har blivit klarare. Efter ett yogapass känner jag mig mera i mig själv samtidigt som energiflödet ökat. Det ger sig till känna rent fysiskt i en upplevelse av ökad rörlighet, att kroppen känns integrerad och andningen djupare. Och mentalt är jag mera samlad, lugn och ofta känner jag en djup glädje.
Det här är inget hokus pokus. det är väldigt konkret. Vår kropp är skapad för rörelse. I hela kroppen. Inte bara i en del. Vår kropp kommunicerar oavbrutet. Delen påverkar helheten. När vi yogar involverar vi alla kroppens system som till exempel cirkulationssystemet, nervsystemet, det endokrina för att nämna några. Och en yogaställning som till exempel stretchar höger sida balanseras upp med en yogaställning som stretchar vänster sida. En bakåtböjning med en framåtböjning. Styrka med flexibilitet. Integration med expansion. När vi riktar medvetenhet in i vår kropp på det här sättet, lyser vi upp oss själva inifrån. Som Doug sade vid ett annat tillfälle. "Yoga är inte så mycket om att nå upplysning men att leva ett liv fullt av ljus." Så vad är bättre än att en sån här grå och regnvåt morgon dra på sig yogapantsen, stövlarna och regnkappan och traska backen upp till min yogamatta som ligger klar på Yoga Shakti för ännu en dag fylld med utforskning av yogans förmåga att fylla en med ljus! :)

Lite måste man väl få unna sig?!

Igår eftermiddags åkte jag in till affären för att ladda kylskåp och skafferi. Vi var många som tänkt samma sak och det var en mix av semesterfirare och lokala som trängdes på parkeringsplatsen och inne i affären. De flesta och i synnerhet barnen hade något i händerna på väg utifrån affären, glass, bullar, cola, godispåsar. Jag såg föräldrar inne i affären fylla upp vagnarna med extra lager av mysmat som ballerinakexen, kanelbullarna, chips, marshmellows, färdiglagad potatisssallad, bearnaissesåsen och literflaskorna med läsk. Nu tänker du kanske att du vet precis vartåt jag är på väg med den här bloggen och att jag som du haft på känn, håller på att utvecklas till hälsofascist. Att man inte ska få unna sig iallafall bara lite i semestertider och ska jag nu förstöra det lilla nöjet man har? Jag erkänner att själv är lite rädd för hur det här håller på att utveckla sig;) men innan du avfärdar bloggen och trycker bort mig, läs lite till!;)
Mina matvanor har ändrat sig en hel del inom de senaste åren. När jag förälskade mig i rawfooden öppnade sig en helt ny förståelse för vad äkta hälsa vill säga. Ordet hälsa har något oinspirerat och landstingsfärgat ställningslöst över sig och jag har sällan tagit ordet i min mun om det inte var för att fälla en sarkastisk kommentar. Det fungerar bättre på engelska health, där associationen till läkning och helhet är nära. Nå men i brist på bättre begrepp just nu. Rawfooden har förfört mig in på hälsans stig som visat sig inte alls vara så tråkig, enformig och förutsägbar om jag trott. Tvärtom när jag tog vägen in på den här livsstilen har det visat sig att stigen leder igenom en varierad, rik närmast förtrollad värld fylld av både utmaningar och belöningar. Och här är inte tråkigt en ända minut.
En av de största utmaningarna för mig ligger i att inte överäta. För det är det jag gjort så länge jag minns. Jag har alltid haft ett emotionellt förhållande till mat. Jag har helt enkelt tröstat mig med mat. Och olika smaker, det mjuka, det söta, det salta, det krispiga alla dessa som går att hitta i det som kallas för convenientfoods (hittar ingen lämplig översättning men det betyder processad industrialiserad mat som är lätt att konsumera). Jag vet allt om det att vara matbakis. Och så länge jag minns har jag därför alltid haft varierade storlekar av det som om man vill vara vänlig kallar för kärlekshandtag runt i midjan. Jag är inte ute efter några idealbilder. Det är inte fåfängan som styr över den här förändringen omkring mat som jag befinner mig i (även om den finns med;) men det handlar om ett växande drive till att hela jag ska vibrera av en hög och välmående livsenergi. Något som tar den här energin är när jag överäter, och det mina vänner! kan man göra lika mycket på rawfood som på gräddsås och gös. Näringsinnehållet skiljer sig självklart men magen har det jobbigt om än på ett annat sätt. Matsmältningen är den mest energikrävande processen vår kropp dealar med. När kroppen proppar sig med mat, så kräver det mer än hälften av kroppens samlade energi för att bearbeta, skicka näringen runt till kroppen och rensa ut. Det tar alltså kraft på kroppen att deala med en påse chips. dels för att den först ska brytas ned men sedan också för att kombinationen av fett, socker, processade kolhydrater och dåligt salt ställer till en massa oreda i processen. Detta påverkar din energi nivå och ditt humör. Vår livsstil karvar närmast outplånliga spår i oss som är ofattligt svårt att bryta. När jag gick in i affären igår för att handla var det inte bara andra jag iakttog men även mig själv. Hur lätt det är att dras till diskarna med färdiga räksallads-baguetter, hyllorna med polarbröd, ballerina kex, chipsen, you name it. Hela affären är ju för bövelen en ända stor dödsfälla, om man inte naglar sig fast vid frukt och grönt men hur komma därifrån och ut till kassorna! Det finns två säkra kort som rubbar ditt välmående, ditt flow och din energi. Ett, att äta kost dominerat av lagad och processad mat. Två, att överäta. Gör du ett av dessa eller båda två ger du kroppen en utmaning som kostar både din energi, ditt humör och i slutändan även kan vara orsak till att du utvecklar en livsstilssjukdom. När jag på väg in i affären mötte den snälla mormodern med sina barnbarn med glass och godispåsar i händerna kunde jag inte låta bli att känna, -va synd! De här barnen tillsammans med flertalet av Sveriges befolkning inklusive mig själv tar det för självklart att äta också när man inte är hungrig. Och att unna oss, för lite gott måste vi ju kunna unna oss nu när vi har semester, nu när vi får besök, nu när jag har jobbat så hårt, nu när jag inte mår så bra eller vad vi nu annars har av anledningar. När jag såg barnen igår, tänkte jag på mig själv som barn. Hur det här ätmönstret började för länge länge sedan, hur otroligt djupt det sitter och hur svårt det är för mig att göra något annat. Och jag tänkte på den snälla mormodern hur hon i all sin goda och konventionella välvilja var med till att skapa mönster som skulle forma deras kroppar, deras välmående och energinivå. Ett mönster som de i sitt vuxenliv förmodligen skulle behöva kämpa mycket hårt för att kunna bryta.
Studier har visat att när man halverar matintaget för möss levde de 40 procent längre tid än de som inte hade några begränsningar i matintaget. Deras immunförsvar förbättrades och risken för cancer var 50 procent mindre samt att de förblev fysiologiskt yngre i längre tid. Andra undersökningar påvisar även en stor hälsoskillnad mellan djur som matats med kokt mat versus rå mat. Jag försöker att tänka på det när jag fyller min varukorg och när jag senare om kvällen sitter i soffan och funderar på varför jag inte köpte en påse chips nu när jag ändå va i affären!