Rakt ned i skuldhavet!

Jag gick in hos ett grannpar för att ge dem min bok "Yogakärlek". Vi pratade lite och de frågade om hur boken mottagits. Jag berättade att det gick bra men att jag önskade att det skulle hända ännu mera. Kvinnan replikerade med ett lite snett leende att, "det har vi ju förstått!"
Hennes förmodligen helt oskyldiga kommentar (och var hennes leende verkligen snett?) löste sig som ett giftpulver i systemet. Det var som om kommentaren innehöll ett kemiskt kommando som aktiverade slumrande minnesbilder/reaktionsmönster. Jag fördes tillbaka till min uppväxt, där jag många gånger hade fått höra att jag inte skulle tro att jag var någon och att det var viktigt att jag lärde att veta min plats. Starka grejer alltså och det var ett tag sedan sist jag känt av de här känslorna. Detta gjorde också att det var lättare att se vad retningen bestod av, eller snarare hur den fungerade. Präglingar i personligheten skulle nästan kunna sägas vara substantiella. De triggar igång kemiska reaktioner i kropp/sinnessystemet snabbare än ögat hinner blinka.
Vårt samtal fortsatte utan att något ändrade sig utåt. Om det hade funnits en underton av kritik i kommentaren visade grannfrun det inte och själv replikerade jag att jag självklart vill att folk köper boken, då jag vill dela bokens innehåll med så många som möjligt.
Men när jag senare gick in till mig själv kände jag fortsatt en slags skamfull sveda. Hade hon rätt? Vem är jag som skriver och utger en bok bara sisådär och dessutom har önskningar om att folk vill köpa och läsa den? Ja, i det hela vem tror jag att jag är som håller på att arrangera kurser och workshops och yogasemestrar, skriver bloggar, marknadsför mig på facebook och herregud för att inte tala om mina youtubeklipp! Vad är det för en drift? Är det för att göra mig märkvärdig?
Jag satte mig för att betraktade den inre tumulten. Behov för värdighet och sanning kämpade för att inte drunkna i det fräsande skuldhavet. Hela scenariot var tröttsamt välkänt. Så gjorde jag det ända som fungerar, det ända motgift som finns mot dessa slags kemiska mentala minnesattacker mot systemet. Jag släppte taget. Släppte taget om minnesbilder, tankar och självberättigande.
Det blev stilla! Och i den lugna öppenhet som följde kände jag vad jag redan är; perfekt, fullkomlig, hel. Med eller utan böcker, med eller utan grannar. Ett medveten och närvarande varande. Ett ögonblick fyllt av liv.