Ibland ställer folk mig frågan, -"Om jag ska igång med en yogapraxis, hur mycket och när ska jag yoga?"
Igår mötte jag en kvinna som hade läst i en tidning att en känd yogaprofil yogade 15 minuter varje morgon. Hon undrade om det var ett bra sätt att börja dagen på och i så fall vad de 15 minuterna skulle bestå av för yogapositioner?
Det är min upplevelse att olika stunder i livet kräver olika bemötande och hur man förhåller sig till ting och saker har med både personlighet och ögonblick att göra.
Jag t.ex, har en personlighet som inte fungerar bra ihop med upprepningar. Jag börjar inte min dag med 8 solhälsningar, faktiskt börjar jag inte alls min dag med yoga...ibland om jag har en impuls kan jag stå och sträcka på mig och fälla mig in i en framåtböjning bara för det sköna stretchets skull men för det mesta handlar mina mornar om att vakna, känna in, äta frukost, köra barnen till bussen, kolla mejls, skriva dagbok, springa en tur och sällan sker detta på samma sätt varje morgon, förutom kanske att grönt te oftast kommer före latten:-) men inte heller det är säkert, när jag nu tänker efter.
Många lever ett liv med ett ganska tajt schema och upplever att det inte finns plats för att lämna, i det här tillfället yogan, åt stundens ingivelse. De vill vara säkra på att få det gjort, så därför behöver det ingå i en daglig plan.
Jag frågade kvinnan vad det var hon önskade av sin yogapraxis. Handlar det om, ro, kontakt, helhet, välmåga, stretch, styrka, flexibilitet, energi, avslappning, en stund för sig själv, ett uttryck för glädje, eller ett behov för återhämtning? Frågan ställdes för att en yogapraxis kan just allt detta och så mycket mera men i olika faser, och t.o.m. från stund till stund är vårt behov olika.
Som jag ser det kan en sovmorgon vara mera angeläget än 8 solhälsningar. Att stanna upp i sitt arbete framför datorn och bara sitta och andas långsamt och djupt mera viktigt än att med stressen galopperande hasta igenom en uppgift för att hinna till yogaklassen. Att göra en serie stående yogaställningar i köket medan man väntar på att potatisen kokar, istället för att känna sig otillräcklig för att man inte hann sitt 30 minuters yogapass innan resten av familjen kom hem.
Och sedan helt plötsligt utan att man egentligen visste hur det gick till har man stått 1,5 timme på yogamattan för att det bara kändes så himla bra eller man åker till en utmanande yogahelg och fylls upp av nya insikter om kropp och sinne som gör att ens praxis tar ett elefantkliv.
Men ibland behöver man kontinuitet, jag förstår detta också. Att göra samma yogapraxis ungefär samma tid varje dag, kan i en period verka uppbyggande. Men inte som ett borde, som ett måste, som något som någon annan har sagt att man ska för annars......
Om man är nybörjare, kan man behöva verktyg och ramar. Då kan det kännas bra att gå på kurser och t.o.m få ett program att hålla sig till. Men så snart man känner att man har fått lite kläm på det, att det ligger ett par verktyg i lådan, så är det bara om att lita på att man själv vet vad man behöver och när.
Att yoga är något levande och kanske kan det ses som en dynamisk utväxling mellan kropp/sinne och nuet.
Att utveckla sin yogapraxis i tillit till att man alltid vet vad man behöver istället för i misstron till sig själv som säger att man behöver fasttygla sig själv till en given praxis för annars får man aldrig något gjort.
Jag tror att många av oss förväxlar att det att ta hand om oss själva handlar om att prestera och förbättra men i själva verket är det min upplevelse att det att ta hand om mig själv handlar om att göra mindre och att allt redan är fullkomligt perfekt som det är.
Att yoga blir då mera som ett spontant uttryck i nuet från den helhet jag redan är, än som ännu en del av den självförbättringsplan som i längden aldrig kan få mig att må bra.
