Vad min yinyoga praxis också lär mig
Vi känner nog alla till de där stunderna då vi släpper allt fokus och "bara sitter och stirrar tomt framför oss". Det är som vår personlighet helt försvinner. Världen fortsätter omkring oss men det "jag" som vi identifierar oss med normalt, finns inte där och därmed finns "ingen" som kan fokusera.
Ofta förkastar vi dom här ögonblicken, då de är oproduktiva. I vår kultur har vi odlat fram en norm som värderar allt i handlingar.
Varje gång vi s.a.s blir påminda om oss själva som ett jag, som en särskild personlig identitet följer strax tankar om att det är något vi måste göra. Vi måste hinna städa, ordna räkningarna, kolla mejls, handla in, åka på jobbet, ha ett samtal med den och den personen, reda ut vårt liv, förverkliga oss själva, bli mera hälsosamma och ja lägg själv till...... som du ser kan listan kan göras oändlig:)
Det verkar som att så snart vi påminns om att vi är ett jag, att när en jagkänsla tar över, så följer i dess kölvatten genast ett känsla av att något måste göras.
När vi hamnar i de här "tomma" stunderna försvinner en känsla av jag och därmed försvinner också upplevelsen av att det är något som måste göras men ändå har vi en djup upplevelse av att vara.
När vi yinyogar ges vi ett unikt tillfälle att bjuda in de "tomma stunderna". I vår yinyogapraxis kan vi s.a.s kultivera vår förmåga att vila, vår förmåga att vara.
I en yinyoga praxis utmanas både kropp och sinne.
Då vi håller positionerna länge ges vi ett enastående tillfälle att uppmärksamma hur våra tankar går, vart vi lägger våra identifieringar och även hur vi relaterar till sensationer.
För någon som är van vid att alltid vara i kontroll och som ständigt är i "måstemood" kan en yinyoga praxis vara närmast outhärdlig:).
Att anamma de "tomma stunderna" kan kännas väldigt provocerande. "Jaget" (som egentligen bara är en tanke, men det är en annan femma) får för sig att det kommer att utplånas för all evighet. Detta kan skapa en nästan panikartade känsla i kroppen som får oss att vilja röra på oss, gå ur ställningen, skälla ut yogaläraren och gå därifrån för att aldrig mera någonsin yinyoga igen.
Men om vi då kan påminna oss om att dessa stunder av ofokuserat vara egentligen djupast sätt är en stund av total återhämtning. Och att när vi gör yinyoga ges vi ett tillfälle att medvetet kultivera dessa "tomma stunder".
På sikt kan detta vara med att minska vårt tvångsmässiga behov för att hela tiden måste något.
För vad måste vi egentligen om det inte finns något "jag" här som kan åkalla sig auktoritet. Det fina i kråksången är att livet klarar sig lika bra utan eller hur?
För om du tänker efter har allting alltid ordnat sig och det är oftast efter att ha haft en "tom stund" som du vet exakt vad som behövs att göras. Livet vet vad som behöver att göras och när.
Så när jag gör yinyoga, praktiserar jag "det tomma stirrandet" med gott samvete och detta har varit med till att utöka stunderna där jag släpper min känsla av "måste".
Det är en sann befrielse!:)
