Låter du musklerna stretcha eller glida och bryr sig helheten?

I sina fina bok "Awakening the spine" skriver Vanda Scaravelli om de insikter hon gjorde sig om yoga, kropp och liv. En livslång pågående process som utmynnade i några specifika nedslag om bland annat ryggraden som vår kompass, ledsagare och "sesam öppna dig" för en djupare mera autentisk yogapraxis. Hon talar bland annat om det att grunda från midjan och ned och expandera från midjan och upp. Att vara som ett träd och hitta balansen mellan dessa två både medberoende och motsatta krafter.

Jag ställer mig på min yogamatta för att känna in hur det känns.

Tidigare om dagen gjorde jag en av Amy Matthews somatizations som gick ut på att istället för att fokusera på stretch märka hur musklerna glider långa eller glider korta i olika rörelser och yogaställningar.

Andra spännande koncept som jag funderar och känner in just nu är Joanne Avisons redogörelse av fascia och tensegrity och dansen mellan spänning och kompression.

Det är spännande och inspirerande alla dessa olika sätt att vara i kroppen på. Men samtidigt känns det angeläget att vara svidande ärlig när jag står på min yogamatta.

Jag kan fokusera på en glidande rörelse i musklerna eller hur musklerna binder istället för stretch och styrka. Och jag upplever hur det ger en annan känsla. Att föreställa sig musklerna glida eller binda gör upplevelse mindre prestationsinriktad mera upplevelsebaserad, mera närvarande. Vad detta gör med musklerna på cellnivå har jag ingen aning om. De struntar förmodligen i vilket;)
Men samtidigt som det nya fokuset skapar en annan sensation är det en detalj i förhållande till helheten.

Helheten bryr sig inte om glidande eller bindande. Den bryr sig heller inte om spänning eller kompression eller om grundande eller expansion. Helheten är sensitiv på ett långt mera intuitivt sätt.

När jag står i yogaställningen kan jag välja att fokusera på ett engagemang men släpper jag engagemanget slutar den att prägla upplevelsen. Helheten har inga likheter med detaljen.
Det är något annat som upplevs när jag släpper fokuset på engagemang. Som om tusentals små sensoriska organ förhöll sig till luften, temperatur, ljud, stämning, spänningar, stämningar och än ännu mera subtila kvaliteter. En hårfin balansakt mellan mikro och makro.

Att släppa koncepten och vara i helhetens omslutande är att vara med en slags ännu djupare intelligens. Och alla våra försök att ge ord till denna skulle på ett sätt kunna sägas vara att misstro helheten att inte vara nog.
Alla olika utforskningar, kategoriseringar, undersökningar och studier som gjorts och fortsatt kommer att göras är "bara" dörrar in till olika sätt att vara i kroppen. Sanningar i ögonblicket inte Sanningen.

Varje gång vi står på vår yogamatta och har applicerat en sådan sanning i yogaställningen och sedan släpper taget om den står helheten där ordlöst verklig och oförklarlig.

Det finns ett naturligt drive till att vilja utforska, förstå, systematisera och att dela vad vi hittat med andra. Men det vi kommer fram till i ena ögonblicket gäller aldrig i nästa. Här finns inga "absoluter".

Förr pratade vi om styrka och stretch. Nu talar vi om muskler som glider och binder. Vi sade flexibilitet men nu säger vi elasticitet. Vi talade om att grunda och expandera, nu talar vi om spänning och kompression. Självfallet speglar dessa konceptförändringar andra rörelser i vår tid. Vi vet till exempel något om muskler och fascia idag som vi inte vetat förut. Så de nýa begreppen öppnar för flera nyanser eller andra sätt.

Det är spännande och kan verka inspirerande men när vi står på vår yogamatta och släpper taget om att veta, när kropp, sinne och yogaposition blir ett finns bara en ordlös helhet, stilla och samtidigt famnande alla små och stora förändringar i ögonblicket. Allvetande, full av hemligheter.

Kartan är inte territoriet! Om det att säga till våra elever vad de ska uppleva i en yogaställning.

-"Hur kan vi någonsin säga till våra elever vad de ska uppleva i en yogaställning?!" Frågan ställs av Amy Matthews på en av hennes kurser jag deltar i.

Som jag skrivet om i de tidigare bloggarna har det senaste året varit en tid med många nya och omkullkastande reflexioner födda ur både min egen yogapraxis, mitt undervisande och kloka människor jag mött. Så jag var mer än redo att låta Amys fråga skicka sitt skarpa sken in i djupet av mitt (mörka!?)samvete. För hur kan jag någonsin säga till en elev vad de ska uppleva???? Och hur många gånger i mina yogaklasser har jag inte sagt; "den här positionen gör det och det och känns så och så".
Intentionen är god men galen?! Även om jag själv har haft upplevelsen. Eller den har blivit beskrivet i en yogabok. Eller jag har lärt mig det på någon av de kurser och utbildningar jag gått, kan jag aldrig med säkerhet uttala mig om vad en elev upplever i t.ex. en liggande enbent kunglig duva, (eka pada raja kapotasana). Jag kan inte säga att de nu stretchar sin piriformis, som om det var det ända positionen gjorde eller att just deras piriformis var tajt och behövde ett stretch.

I en yogaanatomi bok kan vi se och läsa om vilka muskler som är involverade i ställningen. Vi kan ha egna erfarenheter om att så är det. Men dess mer jag står på min egen yogamatta och ärligt utforskar och dess mera jag möter alla dessa olika yogaelever i mina klasser. Och ser olika kroppar på olika dagar, i olika humör, och på olika årstider så blir det mindre och mindre möjligt för mig att så tvärsäkert uttala mig om vad en yogaposition kan och ska. Eller en andningsövning. Eller ett yogatema.

Förväxla inte kartan med territoriet!

 

Jag är något av en nörd, och jag älskar detaljer. Jag älskar anatomi och att lära saker. Att läsa om studier, forskning och ta del i kunniga människors teorier om kropp och sinne. Jag upplever att kunskap gör min förståelse större, rikare, mer nyanserad.

Just nu går jag en kurs som går igenom varenda!!! muskel i kroppen och jag älskar det. Men det känns också oerhört viktigt att förstå att alla dessa studier, forskning och teorier inte är verkligheten. De är inte territoriet! Det är utsnitt som är baserade på val, på koncept, på hållningar. Till exempel nämnde jag i bloggen "Vita män versus verkligheten" att den anatomi som anatomiböckerna beskriver är baserat på dissektioner gjorda på huvudsakligen vita män i 30 - 40 års åldern. För utom det, är själva dissektionerna också gjorda utifrån ett ställningstagande som kategoriserar kroppen på ett bestämt sätt. Den här muskeln häftar här och gör ungefär samma sak som den här muskeln men inte den här.

Bindväven är det nya! (Fast den alltid varit där:) 

Ett paradigmskifte sker just nu inom de vetenskaper som studerar kropp och rörelse. Det verkar som vi är beredda att se kroppen som den flytande och ändå stabila kommunicerande helheten den också är och inte som ett fysiskt, mekaniskt och isolerat fenomen, där delen kan isoleras från helheten.
Bindväven har som sagt alltid funnits där. Den har alltid varit med att prägla vår upplevelse i till exempel den kungliga enbenta duvan och för den delen i alla andra yogaställningar vi någonsin gjort och kommer att göra. (Likaväl som den alltid har varit och är med att påverka våra kroppar i livet utanför mattan.) Men vårt fokus på muskelprinciper och föreställningar om isolerade muskler har gjort att vi kanske negligerade andra upplevelser i kroppen eller kanske tänkte att vi gjorde fel i en yogaposition för att vi inte upplevde just det yogaläraren sade till oss att vi skulle uppleva.

Bindväven väver ihop allt inom oss. Och allt inom oss från minsta cell till vårt skelett är omgiven av denna väv. Till och med våra öronsnibbar är förbundna med hjärtat och stortårna;) Väven ser olika ut beroende på vad den har för funktion, den har olika namn och den beter sig olika men den är och förblir bindväv. Den är och förblir det medium som förbinder allt inom oss, samtidigt som den också håller allt inom oss isär. (Är det inte underbart!)

För oss som yogar är det skön poesi och öppnar för långt mera nyanserade upplevelser än vad vi kanske tidigare tillåtit oss att uppleva eller haft svårt att sätta ord på. I synnerhet är det intressant att ärligt utforska de sensationer som sker i kroppen i en yogaställning, inte bara en gång, utan varje gång. För att varje gång är en ny gång.

På grund av att jag är relativt flexibel i muskler omkring höfter och utsida lår upplever jag nästan ingen sensation när jag ligger i en enbent kunglig duva, ibland kan jag göra det men oftast inte. Jag har sett yogaelever stöna av utmaningarna de känner i höft och lår men jag har också hört yogaelever berätta att de känner mera på insidan av låret och i ljumsken. Eller att det känns jobbigt att ligga med det utsträckta benets fotrygg ned i mattan. Så vad är det då den enbenta kungliga duvan gör för oss? Kan vi bestämma vad vi ska uppleva utifrån ett antaganden om rörelseprinciper och muskelkategorisering som några gjort en gång?

För det som händer i kroppen i en given yogaposition har kanske långt mera att göra med hur bindväven som ett överordnade medium format kroppen över tid. Hur vi är vävda. Om väven är hård, uttorkad och oelastisk i området runt fotryggen kan denna sensation prägla upplevelsen mera än sensationen i höfterna och det vikta benet. Kan jag som yogalärare förutse detta? Kanske. Om jag känner eleven och kunnat skönja ett mönster men jag kan aldrig vara säker.

Allt samverkar i kroppen och spelar sin roll. Muskler skapar rörelse. Leder gör rörelse möjlig. Bindväven leder rörelse från vävnad till vävnad. Ben absorberar rörelse och distribuerar den. Och nerver koordinerar och organiserar rörelse. Så låt oss inte som Joanne Avison skriver i sin bok "Yoga, Fascia, Anatomy and Movement, kalla allt fascia för det vore att kasta ut barnet med badvattnet. "While fascia lends itselfs to the aspects of yoga in which we celebrate wholeness and body-wide intelligence, it does not replace muscle and bone, but expands our concept of how they work together."

Att hålla kartan i lätt hand

 

Jag älskar kartor. De är vackra och användbara. De beskriver terrängen, stigar och hinder men det de aldrig kan göra är att berätta om hur det är när vi befinner oss där. De berättar inte om solsken, skoskav och plötsliga regnskurar eller hur gott smörgåsen och kaffet smakar när vi hittat ett särskilt fint ställe där vi brett ut vår filt för att vila en stund.

Alla yogapositioner bär på värdefulla upplevelser. Hur viktigt är det då för oss yogalärare att säga att det är den och den muskel vi stretchar nu? Vi kan agera kartläsare och peka ut några riktningar men vi kan aldrig förutse eller avgöra någon annans upplevelse.

Kanske istället när vi står på vår yogamatta eller när vi som yogalärare undervisar, hålla kartan i lätt  hand och öppna oss för att unika upplevelser kan och förmodligen kommer att ske. Detta gör inte en yogaställning mindre värdefull tvärtom kan det istället vara med att stärka kroppsintelligens och självkännedom. Det kanske hjälper oss att skönja våra egna unika mönster, att lära känna slumrande eller överaktiva områden och vart kroppen är i balans. Vilka vägar kroppen tar för att motverka obehagliga sensationer eller hitta vägar i kroppen som skapar nya möjligheter, mera kraft och skön kroppskänsla.

Och är inte detta långt mera relevant än att i en kunglig enbent duva få stretchat sin piriformis?

När är nog nog? Om yoga och flexibilitet.

Goda intentioner och en intuitiv känsla för vad jag själv mår bra av eller inte mår bra av samt en stor portion kunskapsförvirring har dominerat mitt yogautövande och yogalärareprofession under de år jag har varit verksam. Det har och är fortfarande en pågående process och det känns som om det finns oändligt mycket mera att lära och oändligt många flera skatter att hämta i yogans mylla. Vilket är en av de grunderna till att jag älskar yogan och aldrig tycks tröttna!

Det som upptaget mig den senaste tiden och som nu håller på att träda fram mera klart är en ny syn på flexibilitet. Många som kommer till yogan inklusive mig själv är mera upptagna av hur flexibla vi är (eller inte är:) än av, låt oss säga, styrka eller att hitta balans och ro inom oss.
De flesta bilder av yogisar visar människor med extrem rörlighet som gör underbart vackra och komplicerade poser. De utstrålar skönhet, kontroll och självsäkerhet och vi vill helt klart vara med i den klubben, (även oss som säger att det inte är det det handlar om;)

För mig är kunskap parat med egen inkänning nyckeln till ett mera nyanserat och vaket liv. Så när det är något jag inte förstår så gör jag två saker. Jag ställer mig på yogamattan och utforskar och jag läser böcker, studier och går på kurser.
De två sista och kanske fram till nu största ögonöppnande upplevelser jag har haft på den sistnämnda fronten är mötet med Amy Matthews från Embodied Asana och Joanne Avison. Dessa två kvinnor har tillsammans med timmar på min yogamatta vänt upp och ned på min värld. De har genom sitt kunniga arbete och mångåriga utforskning av kropp och rörelse samlat den senaste forskningen och deras tankar om kropp och rörelse på ett sätt som blir begripligt för min yogahjärna. Amy Matthews har studerat Body Mind Centering för Bonnie Bainridge Cohen och Joanne Avison har i många år studerat Anatomy Trains för Tom Myers.

Jag ska kortfattat försöka att berätta om vad som gör att just dessa två omkullkastat hårdnackade föreställningar och skingrat något utav den kunskapsförvirring som rått inom mig.

Flexibilitet, avgörs inte av våra muskler men av vårt nervsystem.

Musklerna består av muskelfibrer som är organiserade i större till mindre buntar ned till en enkel myofibrill. Buntarna är omgivna av bindväv. Inne i musklerna finns det som kallas motoriska enheter. Dessa reagerar på sensation eller förändring och skickar iväg en signal via nervsystemet till hjärnan. Hjärnan skickar tillbaka en signal som gör att muskeln drar ihop sig. Denna sammandragning sker då myofilamenten som delas in i proteinet myosin och proteinet aktin (som i övrigt är styrt av kalcium) glider över varandra, (ungefär som när man för ihop två gammaldags rakborstar).
Omkring muskelfibrerna och muskelbuntarna har vi bindväv som i muskelns ändar blir mer och mer kompakt och övergår i senor eller ligament som sedan övergår till att bli ben.

I senorna finns det som kallas för golgis senorgan och dessutom finns i bindväven fria nervändar och det som kallas för mekanoreceptorer. Dessa kommunicerar också med nervsystemet. Dessa reagerar lite annorlunda än de motoriska enheterna.
De motoriska enheternas roll är att be muskeln om att dra ihop sig till exempel vid rörelse eller att behålla muskeltonus (en muskel har alltid en viss tonus även i viloläge) medans golgis senorganen i senor och ligament skickar signaler som handlar om att reglera muskelspänning. En av dess roller är att skydda muskeln från att vid stor spänning brista eller slitas från benet. Vid en stor spänning/påfrestning skapar den en förlängning i senan så att den gällande muskeln kan slappna av och antagonisten, dvs muskeln på motsatt sida kan hålla emot.

För att förenkla något extremt komplext och som i sig inte är baserat på några värden, kan man säga att förlängningen i senor och ligament sker på grund av händelser som nervsystemet betecknar som otryggt/ovant. Förlängningen i leden sker för att muskeln ska kunna slappna av.

När vi stretchar vår muskel och går längre än vad myofascian (muskel plus bindväv) är van vid ger den en sensation av obehag. Detta är nervsystemets sätt att säga till oss att vi har gått över gränsen för vad den känner igen, gränsen för vad som känns säkert. Så när du stretchar och når din maxgräns har det inte med muskelns förmåga att bli längre eller inte längre, utan har att göra med vad nervsystemet anser vara säkert för oss. Upplevelsen av att vi har tajta muskler kan vara skapad utav vana, till exempel 8 timmars sittande framför datorn varje dag som har skapat ett begränsat hållningsmönster i våran kropp. Kroppen har vant sig vid ett läge. Våra rörelsekapacitet (ROM, range of motion) kan också vara skapad av stressfulla situationer eller traumatiska händelser.

Vi kan ändra vår ROM genom att regelbundet stretcha myofascian (muskler + bindväv). Detta gör att nervsystemet över tid vänjer sig vid den nya rörelsekapaciteten och därför inte skickar iväg signaler som triggar igång obehagliga sensationer. Muskelfibrerna har alltid varit lika långa men signalen som bestämmer när och hur aktinet och myosinet kopplas till och dras över varandra har ändrats. Muskeln blir alltså inte längre per se.

Vår bindväv har en annan fiberstruktur än våra muskelfibrer. Den är mera tuff, mera motståndskraftig. Detta är bra då detta hindrar våra muskelfibrer att glida ut i all oändlighet (muskelfibrernas kapacitet till förlängning är tydligen omkring 200 procent om inte bindväven satte stopp) Bindväven kan kortas av brist på rörlighet, trauma och den kan också påverkas av vår kost. Men den har också en gräns för hur långt den kan töjas innan den får nog. Två saker kan hända då, den kan mista sin förmåga att gå tillbaka till sin optimala vilolängd, vilket ger hypermobilitet i lederna eller den kan brista.

Så vad är det jag säger nu då? Vad är det som är så ögonöppnande med det här? 

 

Jo, det här får mig att ställa frågan vad det är som är så eftersträvansvärt i att bli lika superflexibel som en superstaryogi? Att jag kan gå i spagat, får det mig i mera balans och att må bättre? Hur långt ska jag gå i en position innan nog är nog? Ska jag töja på mig själv tills leden blir hypermobil och om jag gör det är jag beredd att leva med konsekvenserna? Ska jag alltid gå efter att uppleva en stark sensation av utmaning när jag gör en yogaställning?

I en annan liknande diskussion ute på nätet diskuterar Jules Mitchell och Jenni Rawlings om flexibilitet versus muskelkontroll. Rawlings föreslår att man inte går längre i en position än man har förmågan att med hjälp av egen muskelkontroll ta sig ur den. Till exempel går du in i en hanumansana, (spagat) ska du också kunna gå ur den med hjälp av din egen benstyrka. Julies Mitchell talar om Proprioceptive Neuromuscular Facilitation (PNF) som beskriver en stretchingmetod som går ut på att du stretchar ett antal sekunder, sedan håller emot stretchet genom muskelkontroll och sedan stretchar du igen. Denna växling mellan stretch och muskelkontroll har en bättre effekt på kroppens förmåga att röra sig balanserat än om du endast stretchar passivt. Du ökar din flexibilitet men utan att tappa kontrollen skulle man kunna säga:) När vi yogar och kombinerar muskelspänning med stretch gör vi precis just det.

Jag kan forcera kroppen in i djupare och djupare stretch. Jag kan förföra nervsystemet att tillåta större och större ROM. Men förutom en risk att tära muskel från ben eller skapa större överrörlighet än jag redan har kan detta skapa andra spänningsmönster. Någonstans måste kroppen hålla emot. Ett extremt stretch på lårmuskelns framsida kan leta sig bak och upp och förvärra till exempel en spänning i ländryggen.

Jag tror att det blir roligare att stå på yogamattan och i det hela taget roligare att vara i vår kropp om vi istället är nyfikna på hur det känns att vara i en stark, vital, elastisk kropp (kanske ett bättre ord än flexibel som Joanne Avison bland annat använder för att beskriva den förmåga kroppen har att i varje given stund reagera balanserat till inre och yttre förändringar, mer om tensegrity i en annan blogg:) och i en kropp som kan slappna av när den behöver och agera när det är dags för det. En kropp som inte bara är på på på eller av av av men som har hittat balansen och alla nyanserna däremellan.
Flexibilitet har inte nödvändigtvis något med det att göra.

En kvinna som yogat för mig ett tag och som inte är speciellt flexibel, (det sätt varpå hon s.a.s är skapad skulle nog göra det svårt för henne att någonsin kunna göra en full hanumansana.) utbrast sist vi yogade -"Jag är 60 år och jag har inte ont någonstans! Yogan hjälper mig att må så bra." Hon yogar en till två gånger i veckan och sedan hon började har jag märkt en ökad flexibilitet men det som slagit mig mest är att hon idag verkar mera sammanhängande i kroppen och i bättre kontakt. Hon har mera spänst och bättre koordinationsförmåga.

För att må bra i kroppen måste vi göra många olika saker. Kroppen behöver gå, springa, vila, dansa, klättra i branta berg, (träd;) yoga, vara stilla, sträcka på sig, gäspa stort och uttrycka sig själv genom skratt, gestikulerande, olika känslouttryck, beröring och allt annat som kroppen är skapad för. Inte bara en sak, inte bara flexibilitet, inte bara styrka, inte bara igång, inte bara avslappnad men allt detta och mer därtill i en härlig välbalanserad röra.

Jag är inte färdig med att utmana mig själv i mera extrema yogapositioner!;) Men jag är färdig med att låta min flexibilitet eller brist på samma avgöra min känsla av succé på yogamattan.

Åh nej! En yinyogalärares goodbye. Del 2

Åh nej men jag älskar ju yinyoga! Var en av reaktionerna från deltagarna när jag berättade att jag inte kunde stå för att undervisa yinyoga mera.

Jag tror att en av grunderna till att yinyogan blivit en sådan kär yogaform för många under de här senaste åren är att den känns som ett refugie för stressade, högpresterande kvinnor (och en och annan man;) som behöver tillåtelse att få varva ned, gå inåt samtidigt som de känner att de ger kroppen en slags träning. Magdalena Mecweld myntade begreppet "Vila dig i form" med sin fina yinyogabok med samma titel. Titeln kombinerar en dröm, att få släppa taget, att inte behöva prestera samtidigt som kroppen får sin träning, blir smidigare och kommer mera i balans.

Så yinyoga har blivit en av de stora yogatrenderna. När jag bytte ut namnet på mina yogakurser som tidigare hette Mjukyoga till yinyoga fördubblade jag deltagareantalet. Mjukyoga är ett flummigt påhittat koncept och mjukhet har inte så stor prestige;) Men yinyogan är ett etablerat koncept som lovar träning utan stor ansträngning.

I Paul Grilleys senaste artikel skriver han om det stora värdet i att vi, som han kallar det, stressar ligament och senor i våra leder. Genom vår livsstil, mycket sittande och ensidiga rörelser kortas dessa och stelnar. När man stretchar lägger man stress på dessa och hjälper dem hitta tillbaka till sin optimala utgångspunkt. Han slår fast att dessa stretch sker bäst då musklerna är avslappnade det vill säga när vi sitter och ligger ned i olika yogaställningar.
En annan yinyogalärare Felicia Thomasko som man kan yoga för ute på websiten Yogaglo, säger att vi inte vill stretcha i leden men däremot i fascian runt musklerna.
Och andra yinyogalärare inklusive mig själv har hävdat att det helt enkelt är fascian vi vill åt. Hrm...

Under åren jag undervisat har jag ofta ställt mig den frågan, "Vad är det jag säger? Egentligen?" I mina dynamiska hathayogapass säger jag till eleverna att de inte ska hänga i leden och ger dem massa ques för det i både stående och sittande ställningar. I yinyogan säger jag att de ska. Jag har lite svävande sagt att, " Ja, jag vet att jag säger något annat på de andra passen men här är det fascian vi vill stretcha och det görs bäst när muskeln är avslappnad". Och naturligtvis är det en skillnad på att hänga i en led om det är en massa tryck på den som i de stående ställningarna eller när man sitter eller ligger ned, belastningen blir inte lika stor.

Efter att ha tagit del i studier, läst böcker och gått på kurser och gjort egna erfarenheter på yogamattan så är det klart för mig att jag undervisat från en slags begreppsförvirring och inte haft tillräckligt med kunskap för att säga det jag sagt och undervisat som jag gjort.
Ingen av de yogalärare jag nämnt i den här bloggen har fel men de har inte helt rätt heller. I bloggen innan denna beskrev jag lite om hur muskler och fascia arbetar så läs gärna den om du vill ha lite mera att veta eller checka ut den här boken av Joanne Avison "Yoga Fascia Anatomy and Movement".

Den stretch dina senor och ligament, din fascia och dina muskler behöver får du också oavsett vilken annan slags yogastil du väljer. Yinyogan erbjuder kanske större resultat när det kommer till senor och ligament men också större chans för att du forcerar dessa strukturer utöver sin naturliga vilolängd.

När jag iaktar de som kommer på mina yinyogaklasser ser jag så många olika kroppstyper som försöker att hitta in till yogaställningens hjärta. Dessa kroppar har ofta väldigt lite gemensamt med de yogisar som man kan se utföra yinyoga på olika bilder, i böcker eller som är yinyogalärare. Det som slagit mig mest när jag tittat ut över mina yinyogagrupper är bristen på integration i kroppen. Då de flesta har begränsningar i olika delar av deras kroppar sker det ett stopp en slags urkoppling av energin när de "får lov" att kollapsa. Så istället för att det sker en öppning hittar energin en annan väg och spänningen går kanske ut i axlarna, nacken eller höfterna beroende på vilken som är just den kroppens föredragna rekryteringsbana. Att slappna av i hela kroppen när din kropp upplever en stor utmaning i ett område kräver en hel del. Du kanske öppnar och ändrar vissa mönster men bristen på vaket engagemang i kroppen kanske också förstärker något annat eller bara flyttar runt på spänningarna.

Det som är yinyogans största force enligt mig, är något helt annat än det som den marknadsför sig på. Det är inte så mycket vad som händer i lederna men mera stillheten, långsamheten, att jag får lov att gå inåt att uppleva en stund då jag inte behöver prestera något särskilt eller förhålla mig till något annat än yogalärarens instruktioner. Att inte behöva vara nåt särskilt men med träningen som förkläde, som ursäkt? ;)

I min yinyogaklass igår gav jag dem alternativ till att ta stöd av bolster, filtar, block i de olika yogaställningarna. För att stötta upp. det var fritt val. Jag bjöd in till att de själva skulle känna in vad kroppen behövde. Behövde den fritt fall eller behövde den stöd?Behövde den gå djupare eller behövde den backa? Behövde man svaja, röra på sig lite, hitta nya energivägar i kroppen genom att flytta runt litegrann på armar och ben?
Och jag bjöd in till att känna om man gick djupare bara för att man sökte en starkare sensation eller för att det faktiskt kändes gott för kroppen.
De flesta valde att ta hjälp av props. Vi höll ställningarna lika länge som i en yinyogaklass. Vi var stilla, vi rörde på oss, vi var uppmärksamma, vi skrattade och skämtade, vi var inåtvända kort sagt lite som vi brukade. Men skillnaden var markant, det såg mera integrerat och mera helt ut. Som om kroppen kunde vara den behållare för kraft och energi som den är oavsett vilka begränsningar som fanns i kroppen.

Det var ingen som klagade efteråt ;) Jag vet inte ens om någon egentligen tyckte det var så annorlunda.
Det är jag som yogalärare som känner mig ansvarig för vad jag lär ut. Det känns viktigt att jag själv fattar vad jag håller på med.

Nu är det stora problemet hur jag ska marknadsföra det här. Om jag släpper yinyogakonceptet och börjar kalla det för något annat mister jag kanske och förmodligen en massa deltagare. Och här stöter vi in i en helt annan problematik. Att skapa ett brand, att utveckla ett övertygande koncept. Att etablera en yogastil som talar till folks behov. Som yogalärare verkar man mera tillförlitlig om man kan säga att man undervisar i en särskild stil och tradition. Det ger en blåstämpling och folk vet vart de har en. Att undervisa lite hulter till bulter kan man ju inte säga, även fast jag tror att det är det de flesta yogalärare faktiskt gör:)

Sen kan man kanske också bara att välja att bli en superstaryogalärare förtsås.

Hrm..... jag får se hur jag gör;)

Spiken i kistan. En yinyogalärares goodbye.

Så nu hände det! Efter några års dansande fram och tillbaka till lovsången om yinyogans välsignelser måste jag nu säga tack och farväl!
Om två timmar ska jag hålla ett yinyogapass här och jag vet inte hur jag ska göra för att det ska bli rätt för alla.

Jag har undervisat och känt in yinyogan i ett par år nu. Jag har tittat på och kommunicerat med de som yinyogar för mig.
Jag har läst böckerna av Bernie Clark, Paul Grilley och Sarah Powers. Och jag har gjort yinyogapraxis för andra yogalärare. Och allt för många gånger nu har jag undrat mig över det som händer i min kropp när jag släpper all muskulär aktivitet och utan stöd låter tyngdkraften dra mig djupare ned i stretchet.

Häromdagen kom jag ut ur 90 minuters yinyoga med en stark ryggsmärta. Jag bloggade om det och du kan läsa bloggen här om du är nyfiken.
Som det kändes för mig hade min förmåga att gå djupare och djupare och släppa på muskulär aktivitet och spänning letade sig in som en motspänning i ländryggen där den satte sig för att hålla emot allt vad den kunde för att försöka balansera det som försiggick i andra delar av kroppen.

Min upplevelse är att det att komma djupare, det att hålla ut, det att vara stilla inte nödvändigtvis är det jag har behov för alla gånger eller kanske ens några gånger om det med det menas att jag går emot vad min kropp försöker kommunicera till mig. Och vem förstår min kropp bättre än jag?

Upplevelsen gav mig en tankeställare.
Jag har undervisat i tron på att släppa taget var nyckeln till alla livets förtretligheter. Att motverka spänningar med hjälp av stretch. Att stå emot impulsen att röra sig genom att förbli stilla. Att låta tiden utveckla positionen.

Ny forskning pekar på att de föreställningar vi har om stretch har helt andra implikationer än vi har trott och som jag själv undervisat bergfast i. Aj aj aj!
Enligt Amy Matthews grundare av Embodied Asana visar studier om hur musklerna arbetar på att grunden till att vi ökar vår flexibilitet är att vi har matat in ny information till nervsystemet tillräckligt många gånger.

Att muskler stramar upp har med kroppens behov för säkerhet och musklernas kärlek till det som känns familjärt att göra. Om vi har varit med om något traumatiskt kan det sätta sig som en skyddsmekanism i kroppen. När vi håller på att falla reagerar kroppen i en komplex reaktion mellan nervsystem och muskler. När vi sitter i samma ställning dag ut och dag in vid vår dator reagerar kroppen med att hålla igen för att vi inte ska tappa huvudet helt och hållet. Alla dessa olika händelser sätter hållningsspår i kroppen och laddar nervsystemet med information som nervsystemet därmed cementerar som en kroppslig sanning.

När vi i en yogaposition når en gräns är det alltså för att nervsystemet säger ifrån. Det säger- "du, nu tror jag inte att vi går längre för här känns det inte säkert." Vi kan då backa ur eller "stå ut". Står vi ut tillräckligt många gånger och över tid kommer vi förmodligen att flytta gränsen för hur långt vi kan gå i positionen. Det har alltså inte med musklens förmåga att göra men med att nervsystemet ger klartecken.

I yinyoga är fascia kung! Det är den vi vill åt! Har jag hört mig säga många gånger. I en slags kunskapsförvirring, lutande mig mot yinyogans tre heliga män/kvinna. Jag har läst med ett halvt öra kanske och visst har jag vetat länge om myofascian och att fascia inte är en enmansföreställning men det har varit för komplicerat att redogöra i en yinyogaklass på 90 minuter. Så jag har förenklat och hoppat över och glidit på väletablerade floskler.

Det korta av det långa är att fascia visst har en egen struktur skild från musklerna men att den aldrig aldrig kan skiljas åt från musklerna. Bindväven paketerar musklerna ( och allt annat i kroppen likaså) Då fascian bara kan stretcha till en viss längd (detta har med dess struktur att göra) utan att det sker en påfrestning som kan orsaka överrörlighet eller i värsta fall att det sker en bristning och vi skadar oss själva. Det finns en grund till att fascian är mera motståndskraftig och håller emot stretch för om den inte gjorde det skulle musklerna inte kunna hålla ihop.

Spiken i kistan var att jag under det här yinyogapasset kände hur jag gick för långt, för djupt. Jag hängde i leden och gick utöver mina musklers naturliga vilolängd. När jag skrider över den ser det ut som jag släpper taget och ökar min flexibilitet men faktum är att myofascian, ligament och senor mister sin integritet och spänningen letar sig in någon annanstans för att kroppen vill känna sig säker.

Om jag vill öka cirkulationen i spända områden, förbättra min hållning och öka min upplevelse av välbefinnande i kroppen finns det så många andra härliga sätt att göra det på där lederna inte mister sin integritet. Vi kan göra långsamma avslappnande yoga pass för stressade sinnen och spända kroppar men med större förståelse för kroppens reaktionsmönster. Vi kan ta stöd av bolster, väggar, filtar och block. Vi kan stärka musklerna så att de hjälper oss att bevara integritet i lederna.

Nu är det bara en halvtimme kvar tills passet börjar. Jag har ingen aning om hur jag ska göra. Jag vet bara att jag vill att dessa människor som kommer till mig och vill yinyoga ska ha en bra upplevelse. Att de ska få den ro och den fysiska upplevelse som de önskar men utan att de går på kompromiss med sig själva.

Sista spiken i kistan alltså nu är det offentligt en yinyogalärare säger goodbye men sista ordet är inte sagt.

To be continued!

Vita män versus verkligheten!

Enligt Amy Matthews från Embodied Asana bygger de anatomiböcker vi använder oss av idag på dissektioner gjorda på vita män i 30-40 års åldern.
Idag är det möjligt för allmänheten att vara med och utföra dissektioner på kurser. Det har blivit mera vanligt att folk som jobbar med kroppen, såsom yogalärare och kroppsterapeuter bekostar en sådan utbildning för att få en större förståelse för vad som händer i kroppen. Och det som de här människorna kommer tillbaka och berättar är att kroppen inte är lika tydlig och avgränsad såsom vi ser det i anatomiböckerna.  Så som dessa studier vill göra gällande.

När man började studera kroppar gjorde man några val. Man gick in i en komplex helhet och sade jag vill följa den här och den här strukturen och jag vill välja att se den ihop med den här och avgränsad från den där. När det till exempel kommer till muskler skar man bort bindväven som omger musklerna och man antog att muskler häftade på givna ställen och spelade en specifik roll när det kommer till rörelse.

Det händer mycket på det här området för tiden. Enligt de böcker, artiklar och studier jag läst och tagit del i är vi på väg in i ett paradigmskifte. Kroppen är en dynamisk multikommunicerande komplex helhet, en flytande regnskog hållen av vår huds elastiska hölje. Den som tillsyneslåtande avgränsar oss mot omvärlden.

Igår efter 90 minuters yinyoga kom jag ut ur yogan inte öppen och välsmörjd som jag ofta gör men med en ond känsla av smärta i ländryggen. (min svaga punkt). Något i passet hade triggat igång smärta. Jag är en relativt flexibel person som kan gå ganska långt i många ställningar. Jag har också en presterande personlighet och jag är inte alltid bra på att känna in var mina egna gränser går. Så när en yogalärare bjuder in till en djupare undersökning av något är jag den första som hoppar på tåget. Det är inget problem för mig att ligga länge i utmanande positioner men igår visade min kropp på något annat. Det var inte mera och mera, djupare och djupare, längre och längre min kropp behövde. Det var heller inte de muskler som yogaläraren föreslog var målet med positionerna som kommunicerade med mig eller undgick att kommunicera med mig. Delar av min kropp miste sin integritet, miste sitt sammanhang när jag forcerade mig bortom musklernas vilolängd och kroppen hittade vägen in i ryggen för att spänna emot.
Det var definitivt en intressant och viktig upplevelse för mig både som den som lever i kroppen och älskar yoga men definitivt för mig som yogalärare.

Kan vi veta vad de som yogar för oss behöver? Hur definierar vi en utmaning? Är det alltid en utmaning vi behöver? Behöver det alltid kännas för att det ska vara bra? En yogaställning har en form men vet vi alltid vilka muskler som påverkas när en person är i den? Kan vi säga till en person när den ska vara stilla och inte röra på sig i en yogaställning?
Om vi tar till oss de erfarenheter vi gör när vi lyssnar in på kroppen i varje givet ögonblick. Kan vi låta oss inspirera av den nya forskningen som pågår om till exempel bindväven som kroppens största sensoriska organ och alltings samhörighet vilket gör det mindre relevant att fokusera på upplevelser i avgränsade muskler.
Kan vi då leva mera klokt och mera ärligt i vår kropp?
Kan vi när vi står på yogamattan kalla tillbaka vår egen auktoritet och lyssna in på vårt behov i ögonblicket, vilket kanske eller kanske inte går emot det yogaläraren hade tänkt?
Och kan jag som yogalärare bjuda in till det och hur gör jag det?

I går när jag kom hem efter passet ställde jag mig på yogamattan och med små mikrorörelser i olika yogaställningar kunde jag släppa på smärtan. I går var det alltså rörelse jag behövde och inte stillhet.
Och för någon annan var det precis tvärtom!