Vad är den svartglänsande korpen gjord av?

Några korpar flaxar runt över åkern och skränar beskäftigt så det ekar mellan ek-kullarna. Svartglänsande och magnifika i morgonljuset. Småfåglar fladdrar runt i buskarna. En hektisk aktivitet överallt. Frosten har tinat och vattendropparna gnistrar i grässtråna.
Inte en vind rör sig. Några molnslöjor löses upp mot den blåa himlen medan solen stiger över grannens tak.
Intrycken är överväldigande. Alla dessa spröda,skarpa, klara, glänsande, gnistrande intryck. De är ofattbara. Begreppsvärlden som vi tror oss styra livet utifrån haltar, blir futtig i förhållande.
För vad är livet gjort av?
Vad är den svartglänsande korpen gjord av? Vad är dess kraxande, kluckande, skorrande läte gjort av? De vissnande leopardfläckiga pionbladen som lockar sig och kryper ihop i rabattens virrvarr av vissnande gräs? Solljuset som träffar fönstret och sänder en solkatt upp längs granens breda stam? Knäppet från vedbodens breda plankor som slår sig när fukten sugs upp av den begynnande värmen. Vad är allt detta gjort av?
Det finns en gräns för alla förklaringar, bakom denna gräns finns livet rått, storslaget, underverk på underverk. Om du vill livet bakom förklaringens gräns måste du släppa taget om att det finns en särskild mening med livet. Livet värjer sig mot förklaringar som vattendropparna glider undan grå-andens fjädrar, som oljefläcken i en vattenpöl, som spegelbilden som aldrig fastnar i spegeln. Bortom förklaringens gräns är livet fullständigt och obekymrad om dina arvsanlag, dina gärningar, din tro, din dharma och karma, din skattedeklaration, din favoritfärg och ditt stjärntecken.  Fråga den svartglänsande korpen, plankans knäppande, solljuset över den gnistrande gräsmattan och du får samma svar; meningen med livet är Livet!

Om hösten och om att släppa taget!

När jag slår upp ögonen om morgonen möts jag av en grå dager som letar sig igenom gardinerna. Det svaga gryningsljuset har nästan substans som om rummet var gjort av grått fickludd . Det viner runt knutarna och det känns rått i rummet. Hösten är här och jag slås av hur mitt humör är tungt, en känsla av att vara tillstoppad i hjärtat, tankarna och kroppen. Jag har ingen lust alls att stå upp men jag hittar heller ingen skön avslappnad vila att ligga kvar i.
Inom den kinesiska medicinen och fem elements teorin är det lung- och tjocktarms meridianen som är dominant om hösten.
Jag dras till meridianteorin då den förklarar människans förutsättningar utifrån flera energinivåer. Den beskriver både de mentala, känslomässiga och fysiska betingelserna. När något är svagt och ur balans på en av dessa nivåer brukar ofta de två andra nivåerna påverkas.
Lung och tjocktarmsmeridianen är två linjer som går ifrån tumme respektive pekfinger upp igenom armarna och ned igenom överkroppen på olika sätt. De fungerar som ett par då de uttrycker liknande kvaliteter.

Både lungor och tjocktarm har med förmågan att ta emot och göra sig av med det som vi inte längre behöver. För lungornas del handlar det om förmågan att ta upp syre och göra av med koldioxid. För tjocktarmens del att ta emot restprodukter från tunntarmen, suga ut vätska och resterande näring för att sedan göra sig av med det som inte kroppen behöver. När våra lungor inte fungerar som de ska påverkar det oss genom dålig syresättning som kan leda till astma, bronkitis, förkylningar, utslag, reumatism. När vår tjocktarm inte fungerar lider vi av förstoppning, diarré, upplåst mage, hemorroider, akne och huvudvärk.
Känslomässigt har det här meridianparet att göra med sorg, transformation, förändring och att släppa taget och gå vidare. När den är i obalans känner vi oss deprimerade, har svårt att släppa taget, trögtänkta och fastlåsta.
Jag tänker att det passar fint till hösten. Just nu håller naturen på med en stor omställning. Ifrån sommarens värme och aktivitet skruvas nu energinivån ned. Träden släpper sina blad, gräs och blommor vissnar ned, djuren samlar och gör sig klara till en tid i mörker, kyla och stillhet.
Det är naturligt att märka hur den egna energinivån ändras. Hur vi behöver vila lite mera och bona om oss hemma.
Känslan av fastlåsning kommer när jag inte vill släppa taget. Jag känner det så tydligt där jag ligger i sängen och känner en slags motvilja mot morgonens brist på ljus och värme. Jag vill att det ska vara varmt. Jag vill att solen ska skina och att jag kan gå ut barfota i trädgården och sätta mig med min kopp te under plommonträdet såsom jag gjort sedan i våras. Jag är inte färdig än mumlar jag obstinat ut till ingen i rummet! Sorgen är en naturlig känsla. Att missta något, eller att något ändrar sig. Men att motsätta sig förändringen skapar frustration. Att inte kunna släppa taget gör att jag vare sig kommer hit eller dit inom mig. Det gör mig handlingsförlamad, frustrerad och kanske till och med argsint. Sorg i förklädnad.
Jag förstår att det inte duger, förstår att jag måste stiga upp, förstår att jag måste släppa taget och gå med förändringen. Och att jag måste göra ett allvarligt försök att synka min aktivitetsnivå till min energinivå. Det går inte att tro att jag kan vara likadan jämt. Att jag kan köra på i 190. Jag behöver tid för kontemplation och uppladdning. Detta betyder inte att allt ska avstanna. Jag behöver röra på mig, gå turer eller springa min morgonrunda. Jag behöver yoga och sköta mitt älskade jobb som yogalärare men jag måste vara snäll mot mig själv och låta bli att ta på mig för mycket. Jag behöver både frisk luft och påfyllning och jag behöver en hel del tid i soffan med en bra deckare och bara göra inget särskilt.

Här nedan följer lite bra saker vi kan göra för oss själva i den här tiden.

Andningsövningen Viloma

1. Viloma. En andningsövning (pranayama) som du gör i tre steg. Välj om du vill sitta eller ligga. Om du väljer sittandes, ska du känna dig bekväm samtidigt som din rygg är rak.
Börja med att ta några in och utandningar där du andas i genom näsan och ut genom munnen bara för att släppa på spänningar och komma i kontakt med din andning.
1.Andas in i magen och känn andetaget fylla ut magen. Ta en liten paus medan du håller andan.
2. Andas sedan in i solarplexus, du kan hålla dina händer mot revbenen under bröstkorgen och känn hur du fyller ut med andning här. Ta en liten andningspaus och håll andan.
3.Andas sist in så att bröstbenet lyfts. Och andas sedan ut hela vägen ned. Detta är en runda Upprepa fem rundor eller tills du känner att du är nöjd. Den här andningsövningen hjälper oss att få en djupare andning så att vi får mer utbyte av in och utandningen och den verkar både lugnande och uppfriskande.

Torrborstning

En annan sak som är riktigt bra i de här tiden för att öka cirkulationen i kroppen och på så sätt hjälpa oss själva med att komma av med restprodukter är torrborstning. Skaffa en mjuk borste och borsta hela kroppen innan du ska ta en dusch eller ett bad.

Yinyoga

Här följer ett litet yinyogapass som är bra för att stärka vår lung och tjocktarmsmeridian. Var i positionerna från tre till fem minuter eller vad som känns bra.

1. Barnets position

2. Barnets position med twist h/v

3. Sfinxen

4.Fisken

5. Framåtböjning

Ha en riktigt härlig höst, släpp taget och värm dig själv med tillåtelse!

Yoga handlar om integration

"Yoga handlar om integration och att leva ett liv fullt av ljus"

Regnet piskar mot kahyttens fönster. Ett grått Stockholm vaknar bakom regnslöjorna. Och i stadshuset mitt över för båten där jag bor ser jag ljus tändas. Svetsflammor borta vid ett bygge mitt emot centralstation lyser upp som tomtebloss och ser ut att spraka i regnet
Det här är min favoritplats i Stockholm. Rygerfjord hostel. Jag har egen kahytt och sjöutsikt. Jag vaggas till sömns om natten och jag bor på en armlängds avstånd från min absoluta favorityogastudio Yoga Shakti.
Kursen jag går den här gången handlar om "Yoga as therapy" och hålls av Doug Keller. Doug är en av de bästa, så är det bara. Kunnig, djupt integrerad i sitt material, en naturlig förmedlare som kan administrera sin kunskap och energi utan att någonsin sko sig på någon annan. Han är inte överdrivet kärleksfull och han talar aldrig ner. Han har inget han behöver bevisa och har inget behov för att skapa någon metod eller yogastil. Han vilar lugnt och stilla i sig själv medans han öser ut till oss andra. Det är behagligt och befriande.
Det kommer många pärlor igenom en dag, där han förutom att tala om hur en svag vastus medialis kan få knäet att falla inåt eller hur det att trycka ned på utsidan av hälen skapar stabilitet medans att trycka ned stortåskudden ger flexibilitet i en yogaställning, också ger med sig av sin syn på yoga.
Doug talar bland annat om att yoga handlar om integritet. Att man kan betrakta kroppen som en behållare för energi och en kontinuerlig yogapraxis hjälper kroppen att behålla energin. Ja inte bara behålla den men också att öka den. Det är mitt i prick och stämmer nog med mångas upplevelse av yoga. Det stämmer väldigt bra med min.
Förutom att kroppen kan ses som en behållare i fysiskt avseende. Ett slags omslutande system där energi kan flöda igenom, är den också en gräns mellan mig och omvärlden. Det yogan har lärt mig är hur jag bättre kan behålla min energi samtidigt som min förmåga att interagera med omvärlden har blivit klarare. Efter ett yogapass känner jag mig mera i mig själv samtidigt som energiflödet ökat. Det ger sig till känna rent fysiskt i en upplevelse av ökad rörlighet, att kroppen känns integrerad och andningen djupare. Och mentalt är jag mera samlad, lugn och ofta känner jag en djup glädje.
Det här är inget hokus pokus. det är väldigt konkret. Vår kropp är skapad för rörelse. I hela kroppen. Inte bara i en del. Vår kropp kommunicerar oavbrutet. Delen påverkar helheten. När vi yogar involverar vi alla kroppens system som till exempel cirkulationssystemet, nervsystemet, det endokrina för att nämna några. Och en yogaställning som till exempel stretchar höger sida balanseras upp med en yogaställning som stretchar vänster sida. En bakåtböjning med en framåtböjning. Styrka med flexibilitet. Integration med expansion. När vi riktar medvetenhet in i vår kropp på det här sättet, lyser vi upp oss själva inifrån. Som Doug sade vid ett annat tillfälle. "Yoga är inte så mycket om att nå upplysning men att leva ett liv fullt av ljus." Så vad är bättre än att en sån här grå och regnvåt morgon dra på sig yogapantsen, stövlarna och regnkappan och traska backen upp till min yogamatta som ligger klar på Yoga Shakti för ännu en dag fylld med utforskning av yogans förmåga att fylla en med ljus! :)

Lite måste man väl få unna sig?!

Igår eftermiddags åkte jag in till affären för att ladda kylskåp och skafferi. Vi var många som tänkt samma sak och det var en mix av semesterfirare och lokala som trängdes på parkeringsplatsen och inne i affären. De flesta och i synnerhet barnen hade något i händerna på väg utifrån affären, glass, bullar, cola, godispåsar. Jag såg föräldrar inne i affären fylla upp vagnarna med extra lager av mysmat som ballerinakexen, kanelbullarna, chips, marshmellows, färdiglagad potatisssallad, bearnaissesåsen och literflaskorna med läsk. Nu tänker du kanske att du vet precis vartåt jag är på väg med den här bloggen och att jag som du haft på känn, håller på att utvecklas till hälsofascist. Att man inte ska få unna sig iallafall bara lite i semestertider och ska jag nu förstöra det lilla nöjet man har? Jag erkänner att själv är lite rädd för hur det här håller på att utveckla sig;) men innan du avfärdar bloggen och trycker bort mig, läs lite till!;)
Mina matvanor har ändrat sig en hel del inom de senaste åren. När jag förälskade mig i rawfooden öppnade sig en helt ny förståelse för vad äkta hälsa vill säga. Ordet hälsa har något oinspirerat och landstingsfärgat ställningslöst över sig och jag har sällan tagit ordet i min mun om det inte var för att fälla en sarkastisk kommentar. Det fungerar bättre på engelska health, där associationen till läkning och helhet är nära. Nå men i brist på bättre begrepp just nu. Rawfooden har förfört mig in på hälsans stig som visat sig inte alls vara så tråkig, enformig och förutsägbar om jag trott. Tvärtom när jag tog vägen in på den här livsstilen har det visat sig att stigen leder igenom en varierad, rik närmast förtrollad värld fylld av både utmaningar och belöningar. Och här är inte tråkigt en ända minut.
En av de största utmaningarna för mig ligger i att inte överäta. För det är det jag gjort så länge jag minns. Jag har alltid haft ett emotionellt förhållande till mat. Jag har helt enkelt tröstat mig med mat. Och olika smaker, det mjuka, det söta, det salta, det krispiga alla dessa som går att hitta i det som kallas för convenientfoods (hittar ingen lämplig översättning men det betyder processad industrialiserad mat som är lätt att konsumera). Jag vet allt om det att vara matbakis. Och så länge jag minns har jag därför alltid haft varierade storlekar av det som om man vill vara vänlig kallar för kärlekshandtag runt i midjan. Jag är inte ute efter några idealbilder. Det är inte fåfängan som styr över den här förändringen omkring mat som jag befinner mig i (även om den finns med;) men det handlar om ett växande drive till att hela jag ska vibrera av en hög och välmående livsenergi. Något som tar den här energin är när jag överäter, och det mina vänner! kan man göra lika mycket på rawfood som på gräddsås och gös. Näringsinnehållet skiljer sig självklart men magen har det jobbigt om än på ett annat sätt. Matsmältningen är den mest energikrävande processen vår kropp dealar med. När kroppen proppar sig med mat, så kräver det mer än hälften av kroppens samlade energi för att bearbeta, skicka näringen runt till kroppen och rensa ut. Det tar alltså kraft på kroppen att deala med en påse chips. dels för att den först ska brytas ned men sedan också för att kombinationen av fett, socker, processade kolhydrater och dåligt salt ställer till en massa oreda i processen. Detta påverkar din energi nivå och ditt humör. Vår livsstil karvar närmast outplånliga spår i oss som är ofattligt svårt att bryta. När jag gick in i affären igår för att handla var det inte bara andra jag iakttog men även mig själv. Hur lätt det är att dras till diskarna med färdiga räksallads-baguetter, hyllorna med polarbröd, ballerina kex, chipsen, you name it. Hela affären är ju för bövelen en ända stor dödsfälla, om man inte naglar sig fast vid frukt och grönt men hur komma därifrån och ut till kassorna! Det finns två säkra kort som rubbar ditt välmående, ditt flow och din energi. Ett, att äta kost dominerat av lagad och processad mat. Två, att överäta. Gör du ett av dessa eller båda två ger du kroppen en utmaning som kostar både din energi, ditt humör och i slutändan även kan vara orsak till att du utvecklar en livsstilssjukdom. När jag på väg in i affären mötte den snälla mormodern med sina barnbarn med glass och godispåsar i händerna kunde jag inte låta bli att känna, -va synd! De här barnen tillsammans med flertalet av Sveriges befolkning inklusive mig själv tar det för självklart att äta också när man inte är hungrig. Och att unna oss, för lite gott måste vi ju kunna unna oss nu när vi har semester, nu när vi får besök, nu när jag har jobbat så hårt, nu när jag inte mår så bra eller vad vi nu annars har av anledningar. När jag såg barnen igår, tänkte jag på mig själv som barn. Hur det här ätmönstret började för länge länge sedan, hur otroligt djupt det sitter och hur svårt det är för mig att göra något annat. Och jag tänkte på den snälla mormodern hur hon i all sin goda och konventionella välvilja var med till att skapa mönster som skulle forma deras kroppar, deras välmående och energinivå. Ett mönster som de i sitt vuxenliv förmodligen skulle behöva kämpa mycket hårt för att kunna bryta.
Studier har visat att när man halverar matintaget för möss levde de 40 procent längre tid än de som inte hade några begränsningar i matintaget. Deras immunförsvar förbättrades och risken för cancer var 50 procent mindre samt att de förblev fysiologiskt yngre i längre tid. Andra undersökningar påvisar även en stor hälsoskillnad mellan djur som matats med kokt mat versus rå mat. Jag försöker att tänka på det när jag fyller min varukorg och när jag senare om kvällen sitter i soffan och funderar på varför jag inte köpte en påse chips nu när jag ändå va i affären!

Det är ett djäkla tjat om utveckling för tiden

Jag hade några vänner på middag härom dagen där jag bjöd på lite favvomat, rawfood såklart;) Vårt samtal kom naturligt in på att handla om livet och det som när oss och följdes sedan av den konstaterandet att jag, lyckans ost;) lever av att dela yoga och rawfood med andra. Min väninna frågade mig något som jag ofta blir frågad, "om det inte var enormt tillfredsställande att hjälpa folk att må bättre?" Då jag har hört den här förr och i början när det att dela yoga var väldigt nytt, har jag nog närmast per automatik svarat ja, för det är väl ett påstående man ju helt enkelt inte kunde tacka nej till. Men genom åren som gått förstår jag att det inte alls är det det handlar om. Det är inte det som motiverar mig eller ens gör mig lycklig.
Det som verkligen gör mig lycklig och som jag hämtar kraft ur är två saker. Det ena är att lära mig saker. Både yogan och rawfooden är en upptäcktsresa som dagligen berikar, inspirerar och gör min dag. Och att dela detta med andra ger mig den nödvändiga struktur och disciplin att lära ännu mera, utforska ännu mera, få öga på ännu mera. Så krasst kan jag säga att det att dela med mig av yoga och rawfood först och främst handlar om min egen förkovran, motivationen är alltså inte altruistisk men helt och hållet självisk;) Det andra som motiverar och som drar mig till att göra mina kurser och workshops, som biet till den söta honungen, är det som händer när vi är tillsammans. Jag vet inte om det skulle göra någon skillnad om det var yoga eller en kurs i bilreparationer, rawfood eller italienska, jag älskar helt enkelt den energi som händer när vi delar kunskap. När vi samlas till yoga eller rawfoodskurserna blir energin så hög att jag är säker på att man kan mäta de goda svängningarna långt ut i rymden. Något händer när vi är tillsammans. Jag upplever värme, öppenhet, humor och omsorg. Vi delar en stund tillsammans och yogan eller rawfooden blir bara den form vi använder för att känna kärlek, stora ord här men jag hittade inget annat som beskriver det mera precist. Det är inte en personifierad kärlek snarare är den lätt, luftig och i det närmaste osynlig precis som luften, den är där men vi lägger inte märke till den. Vi bara andas den. Och å andra sidan så kan det liknas som att bjuda till en fest där stämningen är god. Som värdinna tar jag helt enkelt åt mig och njuter att folk roar sig. Jag har huset, de har humöret eller nåt sånt. Och tillsammans gör vi festen!
Det är ett djäkla tjat om utveckling för tiden. Vi ska hela tiden utveckla oss, som om utveckling var jordens frälsning och livets mening. Vi ska inte bara utveckla oss, vi ska också höja vårt medvetande, vi ska bli mera oss själva, vi ska sluta fred med andra, ta plats, ge plats, stå på oss, släppa taget, vi ska kasta ut det som inte tjänar oss och öppna oss för det nya mera fantastiska jaget och hitta vårt kall, vår dharma. Kort och gott! Vi ska bli bättre! Jag har tänkt en del på det där också. Om någon säger till oss att det är viktigt att utveckla oss, bli bättre på att vara mera oss själva, höja vårt medvetande då ligger ju fokus på att vi inte är goda nog nu. Något med oss är fel och måste städas bort eller helas, göras om för att vi sedan kan leva detta underverk vi egentligen är. Jag har hört en yogalärare kalla sig fredsapostel, och en annan som menade att hennes dharma var att hjälpa människor till ett bättre mera fullkomligt liv. Jag har hört lärare tala om att hjälpa andra att höja deras medvetenhet, finna sin väg och bli en lyckligare människa. Och nu kommer jag till slutklämmen! Om det är det du vill!? Kom inte till mig! Jag har inte intresset, kunskap eller redskap till att hjälpa dig med att bli en mera hel och lyckligare människa. Inte för att inte yogan och rawfooden är potentiella måbra-redskap men för att det inte finns något att fixa, höja, utveckla i det som redan är helt och det är vad du är Hel! När vi träffas till yoga eller i köket ser jag inte femton pers som måste fixas eller höjas, jag ser femton pers som var för sig och tillsammans är helt igenom precis som de ska. Perfekta! Maten och yogaställningarna är bara som bordspyntet, det kan ge festen en touch men den avgör inte hur festen blir.

Rakt ned i skuldhavet!

Jag gick in hos ett grannpar för att ge dem min bok "Yogakärlek". Vi pratade lite och de frågade om hur boken mottagits. Jag berättade att det gick bra men att jag önskade att det skulle hända ännu mera. Kvinnan replikerade med ett lite snett leende att, "det har vi ju förstått!"
Hennes förmodligen helt oskyldiga kommentar (och var hennes leende verkligen snett?) löste sig som ett giftpulver i systemet. Det var som om kommentaren innehöll ett kemiskt kommando som aktiverade slumrande minnesbilder/reaktionsmönster. Jag fördes tillbaka till min uppväxt, där jag många gånger hade fått höra att jag inte skulle tro att jag var någon och att det var viktigt att jag lärde att veta min plats. Starka grejer alltså och det var ett tag sedan sist jag känt av de här känslorna. Detta gjorde också att det var lättare att se vad retningen bestod av, eller snarare hur den fungerade. Präglingar i personligheten skulle nästan kunna sägas vara substantiella. De triggar igång kemiska reaktioner i kropp/sinnessystemet snabbare än ögat hinner blinka.
Vårt samtal fortsatte utan att något ändrade sig utåt. Om det hade funnits en underton av kritik i kommentaren visade grannfrun det inte och själv replikerade jag att jag självklart vill att folk köper boken, då jag vill dela bokens innehåll med så många som möjligt.
Men när jag senare gick in till mig själv kände jag fortsatt en slags skamfull sveda. Hade hon rätt? Vem är jag som skriver och utger en bok bara sisådär och dessutom har önskningar om att folk vill köpa och läsa den? Ja, i det hela vem tror jag att jag är som håller på att arrangera kurser och workshops och yogasemestrar, skriver bloggar, marknadsför mig på facebook och herregud för att inte tala om mina youtubeklipp! Vad är det för en drift? Är det för att göra mig märkvärdig?
Jag satte mig för att betraktade den inre tumulten. Behov för värdighet och sanning kämpade för att inte drunkna i det fräsande skuldhavet. Hela scenariot var tröttsamt välkänt. Så gjorde jag det ända som fungerar, det ända motgift som finns mot dessa slags kemiska mentala minnesattacker mot systemet. Jag släppte taget. Släppte taget om minnesbilder, tankar och självberättigande.
Det blev stilla! Och i den lugna öppenhet som följde kände jag vad jag redan är; perfekt, fullkomlig, hel. Med eller utan böcker, med eller utan grannar. Ett medveten och närvarande varande. Ett ögonblick fyllt av liv.

Viktminskning handlar om livsaptit

Härom dagen pratade jag med en väninna om vad det är som ska till för att vi ska känna oss motiverade att ändra våra matvanor. De flesta kvinnor jag känner vill gärna gå ner ett par kilo, eller typ hundra, inklusive mig själv. Förra hösten gjorde jag ett kurskoncept som jag kallade "Yoga för viktminskning". det kändes redan då som en missledande kursbenämning men ska jag vara krass så drog det nog in ett par extra femton deltagare för när jag om våren ändrade kursnamnet till "Yoga för ett helt och lyckligt liv" anmälde sig ingen!:) Konceptet var detsamma men i kursbeskrivningen hade jag låtit bli att framhäva att man även kunde gå ned i vikt. Viktminskning var en del av konceptet men betoningen låg istället på det som gör att vi känner oss hela och glada.
Så det där med viktminskning väger tungt, är en stor grej och det är just det som gör att det bär sitt eget misslyckande i sig. Jag tror att de flesta jag känner som gått igenom det ena mera extrema viktminskningsprogrammet än det andra, allt från Extravaganza till LCHF, (väntar ännu på resultaten från 8:2 dieten;) har upplevt jublande resultat i början men de flesta har sedan hamnat på ruta 1 igen eller där i närheten, eller ändå inte lyckats att sluta fred med kroppen.

Bukfetma är ett problem, det påverkar kroppen negativt på många olika sätt. De där extra kilona kan påverka hur vi rör oss (fetma belastar höfter och knän). Hur våra organ jobbar (allt från hjärta till levern). Det kan påverka vår cirkulation (åderförfettning i blodådror) och syresättning (begränsad andningskapacitet p.g.a dålig kondition och att fettet förhindrar att lungorna kan jobba optimalt). Så jag menar definitivt att hälsa kan ha något att göra med talen på vågen. Men jag tror helt enkelt inte på att ingången till en förändring ligger på att fokusera på vikten. Jovisst det är en storsäljare i både dam, hälsa och kvällstidningar, och som du läste så hade jag nog kunnat dra ihop ett gäng till om jag hållit mig till höstens kursbenämning. Och viktminskningsindustrin är HUGE, den drar nog in en bra slant till vårt BNP. Men kort och gott. det fungerar ju inte!!

Så hur ska vi tänka?
Det som fungerar på mig är; inspiration, kunskap och glädje. Att ta ett stort djupt spadtag i den egna myllan och fråga hur livskraftig är den? Om jag känner mig förbrukad och kraftlös motiveras jag inte av en negation. Jag motiveras inte av det jag inte får göra, jag motiveras helt enkelt inte av begränsning. Inställningen är så förlegad när jag tänker efter, det är så vi är vana vid att skapa förändringar i vårt samhälle. Ett gammalt trossystem som går ut på att hämma, tukta, begränsa, skrämma, tillbakahålla, trycka ned, svälta ut. Idag är det utklätt i mera pedagogiska kläder men dagens pedagogik handlar i stora drag fortfarande om samma sak, att få rätt! Undertryckande i ullkofta. Och är det inte det tidningarna, dieterna och produkterna säljer sina koncept på att vi ska undertrycka på ett bejakande sätt. Uppmaningen är att du ska älska din kropp som den är men att undertrycka den för att nå din idealvikt. Är det bara jag som inte får det här till att gå ihop?

Något av det jag slås starkast av är att vi i ett så välinformerat samhälle har så lite kunskap. Vi är informerad men inte kunniga. Vad menar jag? Information är en korttidskunskap som tar oss från A till B (passar bra in på hur de flesta dieter är uppbyggda) medans kunskap ändrar våra liv. Vill vi ändra något behöver vi först göra oss en insikt och sedan skaffa oss kunskap och detta behöver vi känna oss inspirerade till.

Om vi backar tillbaka till trädgårdsanalogin. Livskraftig och välmående mylla behöver rikligt med näring. den behöver luckras, den behöver vatten och den behöver vila. Inte bara en gång då och då men kontinuerligt.
De flesta av oss i det moderna samhället där livsmedelsindustrin har industrialiserat ihjäl maten, lider av näringsbrist. Det är därför vi bland annat överäter. Vi känner oss inte mätta, för det är helt enkelt inte nog näring i maten till att göra oss mätta. Vi förbränner maten genom rörelse och många av oss rör oss inte nog, vi äter helt enkelt mera än vi förbränner. Och så behöver kroppen mycket vätska. Vätska är med till att fukta och rensa vårt system. De flesta av oss vilar inte nog och överhör kroppen och sinnets trötthetssignaler. Jag skulle helt enkelt vilja påstå att de här fyra bitarna, Näring, rörelse, vatten och vila är formeln för sann kroppsglädje och jag törs att satsa mina yogabyxor på att de också höjer livsglädjen! Ös näring i kroppen och när du tror du har givet den tillräcklig, ös på mera! Rör på dig! Drick vatten! Och ta dig en tupplur då och då eller bara zooma ut!
Vatten och fysisk aktivitet och vila kräver inga längre förklaringar men däremot känns det viktigt att nämna något väsentligt om näring.

Näringen i maten; enzyminnehåll, vitaminer, mineraler m.m påverkas av upphettning. Grovt räknat försvinner 80 procent av näringen upp med ångan i köksfläkten. Får du inte tillräckligt med råa (levande) grönsaker, frukter, bär, nötter och frön genom en dag så kan du inte öka din livskraft. I bästa fall hålla dig på status quo) Din matsmältning påverkas, då det inte finns nog med fibrer, matenzymer, probiotika och vätska till att hålla magen i trim och slussa näring vidare ut i kroppen.

Kolhydrater som i bröd, pasta,ris, majschips, chips, potatis omvandlas till socker vid upphettning och det sockret du inte förbrukar genom rörelse sätter sig som fett i kroppen.

Upphettade fetter i form av bacon, pålägg, pastöriserade mjölkprodukter, alla upphettade oljor och rostade nötter är svåra för kroppen att hantera då fett inte är upplösligt i vatten men måste bearbetas av lever och gallan. En för stor fett belastning leder till upplagrade fettdepåer runt mage, lår, överarmar, dubbelhakor samt orsakar åderförfettning i blodkärlen.

Vår inre miljö är oerhört beroende av att balansen mellan syra och basiskt. Pastöriserade mjölkprodukter, kött, ägg, socker, kaffe, alkohol och mat med mycket stärkelse, pasta, bröd etcetera är syrebildande. Domineras din mat av den här kosten påverkar det din energi, ditt humör, ditt immunförsvar och disposition för sjukdomar och även vikten. Syrebildande mat tömmer ditt förråd på mineraler.

När jag pratade med min väninna så mindes jag hur lång tid det har tagit för mig att komma hit där jag är idag. Jag har läst mycket, stått mycket i köket och efterhand har kunskap och inspirerande människor hjälpt till att undanröja det som stått i vägen för min egna kroppsintelligens, eller intuition om du så vill.
Att förändra en näringsfattig jord till livskraftig mylla är ett kärleksprojekt, det kan inte forceras och tuktas fram även om det kräver disciplin i form av bra val. Istället för att dra ifrån och låta det handla om en sak du gör 8:2 eller för att vara bikiniklar till semestern, handlar det om att skaffa kunskap, inte bara information. Och att hänga med folk, vara i miljöer, läsa böcker, kokböcker etcetera och köpa läckra näringspäckade råvaror som höjer din livshunger och inspirerar dig.

Det handlar om att öka vår aptit på livet för bara då kan vi bli mätta på riktigt.

Det som är helt kan inte vara sönder

Jag sitter under päronträdet. Morgon. Svalornas skri ristar osynliga skarpa streck i den juliblåa himlen. Teet har kallnat. Solen vandrar förbi hängbjörkens stora man och fläckar ned kroppen med sol och värme.
En känsla av tyngd i kroppen. En upplevelse av tillkortakommande som skapar stress i sinnet. Oinspirerad och kraftlös. Svullen och tom. Dagens plan var en annan. Den handlar om att få saker från händerna. En plan som kräver kristallklar skärpa och en vaken kropp. Det som är är i konflikt med det som borde vara. Det är väl just det som är definitionen på konflikt?
Jag kan inte forcera mig ur det här tillståndet. Jag måste vänta tills det ebbar ut. Livet har visat mig att ingenting ändrar sig märkbart genom att jag söker efter orsaken. Tvärtom så är det istället med till att snävra in och förstärka. Det handlar heller inte om att med förnuft och tankemässiga affirmationer forcera sinnet att släppa taget om prestationskraven och stressen. Det ända som hjälper är att släppa taget. Att helt enkelt släppa taget om att det finns ett problem som måste fixas. Att bli stilla och uppmärksam på det som är i detta ögonblick. Först alla sensationerna. Känslan av vind mot bar hud, aspens prassel, humlorna i päronträdets krona, knäppet från ladans plåttak när det värms av solen. En fluga som envisas med att landa igen och igen på mina bara ben. Att låta denna detaljerade gobeläng av sensationer vara precis som den är; i konstant förändring och utan egentlig fixpunkt. Och sedan tas ännu djupare. Dit där alla former ger vika för stilla helhet. En allomfattande medvetenheten, ren och utan egenskaper, att vara. Det jag är. Hel.
Och här finns inga problem för det som är helt kan inte vara sönder.

Hur lång tid kan melankoli överleva om jag inte låter tankarna nära den?

Vaknar upp med en känsla av tyngd och låghet. Vart kommer det ifrån? Genast börjar tanken att penetrera sinnesstämningen, pekar ut potentiella syndabockar, brister, orsaker.Men en starkare mera nyfiken kraft tar över, vill se en bredare bild vill inte att upplevelsen hängs upp på jagets fixpunkt. Vill hellre uppfatta hela rummets längd och bredd, morgonsolen genom de gula gardinerna, fågelkvittret utanför, täckets mjuka tyngd än känna tanken kretsa omkring jagets tillkortakommanden. En fråga dyker upp. Vad är det som skapar sinnesstämningen, denna morgons melankoli? Vart kommer den ifrån? Är den utdragen från drömmens garderob? Hur hamnade den i "rummet"? Är den sprungen ur tankar subtilare än luftens molekyler, de slags tankar som inte ens har bokstävernas synliga rundningar omkring sig. Hur lång tid kan melankoli överleva om jag inte låter tankarna nära den? Jag upplever att frågan får melankolin att vika för en annan energi, en energi som eftersträvar balans, ett initiativ, en impuls, en slags kraftkälla som sköljer ur den solkiga missmodiga stämningen och låter livet komma till utan föreställningar. Låter livet bre ut sig som smöret på mackan, som filten på en varm sandstrand, som en glittrande diva på en divan.
Och när jag sedan stiger upp, stiger rummet upp med mig och fågelsången och solljuset, allt går med mig ut i köket, hela den breda gränslösa livsupplevelsen och i en sprillans ny känsla av vardaglighet ger jag katterna mat.

Att inte leva på raksträckan

Att inte leva på raksträckan

men mera

hulter till bulter

som humlan

surrandes i klövermarken

tillsynes helt ostrukturerad

med benen tunga av

sötdoftande pollen

När jagets fastland lämnas

och du stakar dig ut i en

månstrimma fylld 

med kvicksilver

Du är en mörk siluett och

en upplyst natthimmel

En öppenhet som sväljer dig hel

Omruskad och äntligen stressfri. Om det att ha semester.

Jag har just kommit hem ifrån nästan tre veckor på Amalfikusten i Italien. Min första riktiga semester på år och dar. Som alltid när man åker till en efterlängtad plats var jag fylld av föreställningar och förhoppningar. Drömmar om sol, italiensk mat, vackra platser, italiensk folklore och återhämtning. Kryddat med lite inspirerat arbete här och där som kunde boosta yogan och rawfoodstänket.
Men det blev något annat. Drömmar är lätta, motståndslösa och utan ansträngning. Man glider viktlöst fram från den ena soliga plätten till den andra.Verkligheten däremot är gjord av materia, trögare och mera komplex. Sängarna är hårdare, vägskyltningen obefintlig och stränderna stenigare. I verkligheten var Amalfikusten andlöst vacker precis som i drömmen men ett liv ska ju levas också när man är på semester, ungar ska ha det bra, bilen ska ta sig fram på hårresande vingliga smala vägar som slingrar sig upp och ned längs bergskammarna med arga italienare tutande bakom sig. Man vill hitta den bästa stranden, de bästa caféerna, bästa butikerna, bankautomater, bagerier, man ska lära sig valutan och priserna och man kan inte språket och ingen vill eller kan prata engelska. Det är nervkittlande att navigera på en ny plats. Verkligheten är helt enkelt alltid en svettigare variant av drömmen.
Morgonen efter att vi landat i Sverige igen sitter jag under mitt plommonträd med en kopp te och njuter doften från jasminen, fågelsång och stillhet. Inga tutande bilhorn, inga tuppar som gal, inga italienare som argumenterar så det ekar mellan husväggarna. Svensk faluröd stillhet allover the place och så kylan, brrr.
Jag lyssnar inåt för att känna hur det känns. Och det går upp för mig att jag fick allt det jag hade drömt om semestern skulle ge mig, det tog bara en annan väg. För det jag önskade var upplevelser och återhämtning. Och nu under plommonträdet upplever jag hur kroppen och sinnet är i ro. Och det på ett sätt jag inte vet när jag sist upplevde. All spänning har släppt. Jag har vila i kroppen och fred i sinnet. Det är en avspänning som det inte lyckats mig att hitta så djupgående även fast jag yogat varje dag, varit mycket ute och för det mesta bara gjort sådant som gör mig glad. Att bygga upp min lilla yogabizz har tagit mera på mina krafter än vad jag fattat. Och det krävde en förflyttning till en helt okänd plats. Det krävde att jag var urkopplad från alla sociala medier. Det krävde slingriga livsfarliga bergsvägar. Det krävde att jag låg stilla i solstolar och inte gjorde något annat än att läsa romaner hela dagen lång. Och det krävde att allt som omgav mig var okänt. Så det var inte den viktlösa drömmen som fick spänningen att släppa men den tröga, oförutsägbara verkligheten, att vara en främling och urkopplad från allt det som jag identifierar mig med. Jag funderar över paradoxen i det här. De flesta av oss tänker att en spahelg är den ultimativa stresslösningen, men kanske är den bästa boten mot stress att kasta oss ut i något vi inte känner till i förväg och låta en okänd verklighet tumla runt med oss ett tag. Att helt enkelt ruska om allt det hemtama. För det är ju så att för att vi ska kunna släppa på spänningar måste vi släppa taget och ibland görs det kanske mera effektivt med hjälp av hetsig italienare, livsfarliga bergsvägar och hårda sängar än mjuka långa strykningar av en spamassör.