Jag har just kommit hem ifrån nästan tre veckor på Amalfikusten i Italien. Min första riktiga semester på år och dar. Som alltid när man åker till en efterlängtad plats var jag fylld av föreställningar och förhoppningar. Drömmar om sol, italiensk mat, vackra platser, italiensk folklore och återhämtning. Kryddat med lite inspirerat arbete här och där som kunde boosta yogan och rawfoodstänket.
Men det blev något annat. Drömmar är lätta, motståndslösa och utan ansträngning. Man glider viktlöst fram från den ena soliga plätten till den andra.Verkligheten däremot är gjord av materia, trögare och mera komplex. Sängarna är hårdare, vägskyltningen obefintlig och stränderna stenigare. I verkligheten var Amalfikusten andlöst vacker precis som i drömmen men ett liv ska ju levas också när man är på semester, ungar ska ha det bra, bilen ska ta sig fram på hårresande vingliga smala vägar som slingrar sig upp och ned längs bergskammarna med arga italienare tutande bakom sig. Man vill hitta den bästa stranden, de bästa caféerna, bästa butikerna, bankautomater, bagerier, man ska lära sig valutan och priserna och man kan inte språket och ingen vill eller kan prata engelska. Det är nervkittlande att navigera på en ny plats. Verkligheten är helt enkelt alltid en svettigare variant av drömmen.
Morgonen efter att vi landat i Sverige igen sitter jag under mitt plommonträd med en kopp te och njuter doften från jasminen, fågelsång och stillhet. Inga tutande bilhorn, inga tuppar som gal, inga italienare som argumenterar så det ekar mellan husväggarna. Svensk faluröd stillhet allover the place och så kylan, brrr.
Jag lyssnar inåt för att känna hur det känns. Och det går upp för mig att jag fick allt det jag hade drömt om semestern skulle ge mig, det tog bara en annan väg. För det jag önskade var upplevelser och återhämtning. Och nu under plommonträdet upplever jag hur kroppen och sinnet är i ro. Och det på ett sätt jag inte vet när jag sist upplevde. All spänning har släppt. Jag har vila i kroppen och fred i sinnet. Det är en avspänning som det inte lyckats mig att hitta så djupgående även fast jag yogat varje dag, varit mycket ute och för det mesta bara gjort sådant som gör mig glad. Att bygga upp min lilla yogabizz har tagit mera på mina krafter än vad jag fattat. Och det krävde en förflyttning till en helt okänd plats. Det krävde att jag var urkopplad från alla sociala medier. Det krävde slingriga livsfarliga bergsvägar. Det krävde att jag låg stilla i solstolar och inte gjorde något annat än att läsa romaner hela dagen lång. Och det krävde att allt som omgav mig var okänt. Så det var inte den viktlösa drömmen som fick spänningen att släppa men den tröga, oförutsägbara verkligheten, att vara en främling och urkopplad från allt det som jag identifierar mig med. Jag funderar över paradoxen i det här. De flesta av oss tänker att en spahelg är den ultimativa stresslösningen, men kanske är den bästa boten mot stress att kasta oss ut i något vi inte känner till i förväg och låta en okänd verklighet tumla runt med oss ett tag. Att helt enkelt ruska om allt det hemtama. För det är ju så att för att vi ska kunna släppa på spänningar måste vi släppa taget och ibland görs det kanske mera effektivt med hjälp av hetsig italienare, livsfarliga bergsvägar och hårda sängar än mjuka långa strykningar av en spamassör.
