Ett begrepp som hänger på och som verkar ha fått förlängd besökstid är "acceptans". I yogans värld där ju jag befinner mig mest är det närmast synonymt med själva det att praktisera yoga.
Är man uppvuxen med en halv tå i punken och en rejäl fot i nittiotalets postmoderna konstsyn känns begreppet acceptans lika obekvämt som att dra på sig ett ullunderställ. Varmt, funktionellt och "very unsexy".
Den sista tiden har jag tänkt mycket på det att acceptera. Dels för att jag hör det så mycket runt omkring både privat och i yogasammanhang och dels för att det även ligger på min egen tunga titt som tätt. I yogaklassen uppmanar jag närmast medvetslöst till att acceptera ditt och datt...t.ex. att accepterar sin gräns....acceptera att man upplever utmaning.....accepterar att man ar svårt att acceptera...etc...
Men när jag tänker efter så är den typ av acceptans som vi tror vi kan styra med vårt intellekt och vårt positiva tänkande inte något annat än som att hälla ljummet vatten på en frusen gås. Många gånger känns det som ett press. Och istället för att det verkar frigörande, får det oss att känna oss mera skyldiga. Skyldiga över att på trots våra positiva tankar så ändrar vi inte vid en grundstämning inom oss. En grundstämning som förmodligen är både komplex, urgammal och vansinnigt seglivad.
Jag tror att det inte fungerar, för att den typen av påtvingad acceptans inte har sina rötter i rätt förståelse. Den opererar på ett ytligt plan, där jaget hämtar sitt bränsle. Den är uppbyggd på kulturella föreställningar om moral, nästa kärlek, psykologi, kanske bestänkt med lite gammal new age och nyare begrepp som mindfullness. Och inget ont om det. Men det räcker inte till för att vi ska kunna uppleva den fred vi söker.
För vad är acceptans annat än önskan om att känna sig fridfull, att ha slutit fred.
Det finns ett sätt som omedelbart befriar...och som med alla enkla sätt kan det verka oerhört provocerande, här kommer det:
När allt kommer till allt...är allt som händer redan accepterat....annars kunde det inte hända......
Som enskild person kan du acceptera det eller inte acceptera det och detta ger dig en specifik känslomässig upplevelse av ett eller annat slag men det ändrar aldrig på det fakta att allt som sker på djupaste verkligaste plan redan är accepterat.
När detta verkligen förstås upplever man en stor lättnad.
