Att komma hem i kroppen, 40 år senare!

Som jag minns det. Att vara liten handlade mycket om kroppen, kroppen och sinnena. Att springa barfota genom daggvått gräs om sommaren, en nästan isande känslan upp genom benen. Att bli jagad när vi lekte röda vita rosen och känna hjärtat bulta i bröstet av andfåddhet och skräckblandad förtjusning. Att tävla i hur många hjulningar man kunde göra på rad. Balansera på träräcken, klättra i träd. Gå i brygga. Det var kroppen, jorden, himlen, dofterna och känslan av gräs, sand, sten, grus, brännässlor, träd, pissmyror och asfalt.

Sedan hände något. Tonåren kom med sin darrande och krävande självmedvetenhet. Dess längre in i vuxenvärlden jag kom dess längre bort kom jag ifrån kroppen.

Kroppen blir en avlastningsplats förr obearbetade känslor, stress och tvångspräglad njutning. Att äta för mycket eller att äta junk. Att överstimulera den med sex eller tukta den med hård träning eller bara låta den kollapsa i stolar/ soffor framför datorerna och tvskärmar.
Och kroppen förvandlas från en glädjekälla till nagande missnöje, till smärta och negativa tankar.

Jag håller på att komma tillbaka till min kropp. Nästan 40 år senare. Ja det är ju inte klokt men skit samma, nu är nu och nu är den bästa tiden.
Jag börjar igen att upptäcka hur underbart skönt det är att röra mig. Att låta kroppen komma till uttryck. Att känna frihet och lätthet i kroppen samtidigt med att jag känner att jag står stadigt på jorden. Kroppen som tar emot solskenet, vinden, känslan av gräset, parkettgolvet, yogamattan. Kroppen som sträcker ut sig, benmuskler som darrar, svett som bryter fram, hjärtat som bultar. Jag upptäcker nya muskler, nya sammanhang mellan kroppens olika delar och efter hand har jag börjat att lära mig vad kroppen vill ha för att må bra.

Kroppen är vårt liv. Många har glömt det, många har exkluderat kroppen och gett tankarna envälde. Jag kommer ihåg känslan, det var som att hela tiden vara ett par centimeter utanför kroppen. En känsla av att tankarna var suveräna, tankarna var kung och kroppen var den där fula kompisen man egentligen inte ville vara med men som hängde efter en för att man bott i samma trappuppgång sedan man var 5.

Att börja att yoga var slutet på tankarnas envälde. Att börja att yoga var att äntligen komma hem igen.
Att omsluta sig själv i en stor omfamning och precis som med en älskad gammal vän börja att nästla upp glömda förhållanden och områden tills allt som hänt sedan sist man sågs ligger öppet och upplyst.
Att yoga är att låta kroppen ljusna inifrån och vara vaken och upplevande.

Bara då kan vi riktigt säga att vi lever ett helt liv.