I en tycks det, jämn ström ute på FB, i artiklar och bloggar kan vi läsa om yogalärare eller kändisar som försöker att göra upp med det obarmhjärtiga kvinnliga kroppsideal som styr vår tid.
Det börjar alltid på samma sätt, någon har blivit utsatt för body shaming eller någon har behov för att visa världen att skönhet är mer än de stereotypa uppfattningar som media och kultur får oss att tro.
Efter det brukar man kunna läsa om hur jobbigt och ledsamt och svårt detta är för personen/personerna. Och hur det sedan tar allt från timmar till år att göra sig kvitt elaka kommentarer eller generella föreställningar.
Inläggen eller artiklarna avslutar som oftast med att personen kommer till insikt om att det inte betyder något i det stora hela för de älskar sig själva ändå och upplever att de räcker till som de är, oavsett några kilon för mycket, slappa bröst eller något annat av vår kulturs oacceptabla attribut.
Jag har läst så många av dessa artiklar nu. För att jag känner igen mig och förmodligen driven av en djupare längtan efter att någon av dessa alla kvinnor ska kunna hjälpa mig att utdriva den demon som jag när vid egen barm. Den ständigt kritiserande rösten som blandar sig från morgon och kväll som handlar om ...nej...vet du vad jag kommer inte att skriva det.....det har andra redan gjort!
Men hur kan det komma sig att oavsett hur välskrivet och hur goda intentioner författarinnorna har så känns det aldrig förlösande. Deras resa till insikt och accept verkar aldrig helt trovärdig. Ofta känns det som att bilderna de visar och texterna är skrivna i ett försök att hålla huvudet över vattenytan. Det är utmattande oavsett hur slagfärdigt, insiktsfullt och med goda intentioner det är skrivet.
Är det för att dessa kvinnor kämpar en ojämn kamp? Deras försök att penetrera och nedkämpa det rådande skönhetsidealet känns futtiga och kraftlösa. Varför? För att idealbilden av hur en kvinna ska se ut idag i västvärlden redan har letat sig in i vårt DNA?
Eller för att man aldrig tror på någon som har behov för att säga att de inte bryr sig?
Jag har levt i min kvinnokropp i femtio år. (Lägg märke till hur jag försöker att inte kommenterar min ålder;) I alla dessa år har jag inte upplevt många stunder av ren kroppsglädje baserat på hur jag ser ut.
Men betyder det något? Egentligen?
För säger det något om hur välsignat skönt det har varit och är att leva? Hur kul jag har haft och har, hur mycket himmelskt sköna stunder jag har upplevt och fortsätter att uppleva? Hur mycket kraft, kreativitet, glädje och kärlek jag har känt och känner! Och hur det motsatta självfallet också varit tillfället!
Neej! Inget! För det verkar som att den där utseendefixerade demonen jag när vid min barm (skriver inte fylliga!) inte letar sig in i min förmåga att famna och njuta världen.
Bara i stunden framför spegeln eller när låren gnuggar sig mot varandra när jag är ute och går eller när fotografen skickar bilderna till min nya yogasite för bedömande. Då svider det, gnager och känns jobbigt. Men sedan fångas uppmärksamheten av något annat; jag går ut genom dörren och tänker på vad jag ska handla. Jag glömmer låren för att det är så skönt att känna solen mot huden. Eller jag hittar ett nytt verktyg i photoshop som kan trolla med fotots taskiga belysningen. Men inget av allt detta har gjort mig vackrare, smalare eller mera accepterande av vem jag är, det har bara flyttat min uppmärksamhet.
Det är helt enkelt så här! Jag är inte ett dugg nöjd med hur jag ser ut, hur mycket jag väger eller hur gammal jag är. Och det oavsett att jag är yogalärare och borde veta bättre;)!
Jag är ingen succé historia om hur jag kommit till insikt, accept eller förlåtelse och nu lever i en mycket mera hel version av mig själv där jag är vacker oavsett vilken tid på dygnet det är, hur mycket jag väger, eller hur gammal jag är!
För jag är inte hel och avklarad! För hel och avklarad såsom vi människor definierar hel och avklarad, finns bara som utopi! Livet det pågår ständigt!
I det livet är jag ibland kort och tjock och ful och ledsen och ibland svävar jag över grusvägarna som en lätt och lycklig sommarbris.
Så jag frågar mig är försöket att göra upp med tidens idealbild bara ett sätt att skapa en ny idealbild?
 | |
| Gissa vilken bild som kommer att finnas på min nya hemsida!;) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar