Handen upp om du tror att corestabilitet kan förhindra ryggproblem!

Handen upp om du också är en av dem som tror att corestabilitet kan förbättra eller förebygga ryggproblem?

Yes! Jag med. :) Igenom de år som jag undervisat i yoga och mött elever med utmaningar i ryggen har jag generöst strött en massa goda råd om corestabilitet som det saliggörande botemedlet. Jag har haft många corepass där temat hängts upp på rygghälsa och jag har givit terapeutiska workshops där övningar för att stärka core var nordstjärnan som ledde oss på vår resa till en skönare ryggkänsla.

För en tid sedan stötte jag in i begreppet om ryggraden som varande en intrinsic equilibrium struktur. Du som läst mina tidigare bloggar minns kanske att jag nämnt detta förut. Du som inte vet vad detta innebär, så kort berättat; det betyder att ryggraden är en struktur som kan hålla sig uppe av sig självt. Dess struktur av diskar, kotor och ligament skapar en spänning/sammandragning som inte är beroende av musklerna. Det säger sig självt att när jag förstod vidden av detta var det mycket svårt att hålla fast i idén om att en starkare core skulle vara lösningen på alla ryggproblem.

Eyal Lederman fysioterapeut och forskare i "Neurophysiology  of manual therapy" har skrivit en vetenskaplig artikel "The myth of core-stability" som ytterligare strödde salt i såret.
I den redogör han för att det inte finns en ända av de omkring 300 forskningsstudier han har läst som stödjer idén att en starkare core skulle kunna förebygga eller förbättra ryggproblem.

Grunden till att core blivit ett så hot ämne, så hot att det inte längre är hot men blivit en vedertagen sanning bland kroppsterapeuter, sjukgymnaster, yogalärare, fitnessinstruktörer, är bland annat baserat på en misstolkning av en studie som gjordes på 90-talet. Studien visade att vid ryggskada blev musklerna omkring bålen ostabila (alltså egentligen inte försvagade men ostabila i förhållande till deras uppgift att reagera snabbt, så det handlar mera om timing än om styrka). Den här aktivitet är normal när kroppen upplever skada eller smärta. Den kallas skaderespons och är kroppens intelligenta sätt att hindra att vi anstränger området medans området läker. Detta händer överallt i kroppen när vi skadar oss. Men konsekvensen av denna studie blev att det togs som att mena, att för att kunna läka måste vi så att säga normalisera dessa musklers motorkontrollproblem genom att stärka vad vi antar för svaga och dysfunktionella muskler.

Core är inte någon anatomisk korrekt definition men ett begrepp som myntats. Att det finns många olika tolkningar på vad core är kan väl sägas vara ett bevis för att det mera existerar som idé än som en reell företeelse i kroppen. För att citera E.L igen. "Det finns inga undergrupper av muskler." Muskler organiserar sig i förhållande till vilken uppgift som ska utföras. Bålens muskler är involverade i alla kroppens rörelser. Om du står still så verkar musklerna stabiliserande (som jag i min okunnighet alltid refererat till som hållningsmuskler, som i att vissa muskler är mera hållningsmuskler) men när du börjar röra dig verkar samma muskler som rörelseskapande muskler.  

Så muskler responderar på vilken uppgift som ställs på dem i ögonblicket. Viktigt jag skriver det igen! ;) Muskler responderar på vilken uppgift som ställs på dem i ögonblicket.

Om idén att det är bålens muskler som håller oss upprätta gäller skulle vi tro att 90 till 100 % av till exempel transversus abdominis var aktiverat men när man mäter aktiviteten där så är den inte mera än ett par få procent. Jag saxar ur E.L artikel;

"To what force level do the trunk muscles need to co-contract in order to stabilise thespine? It seems that the answer is - not very much.

During standing and walking the trunk muscles are minimally activated [42]. In standing the deep erector spinal, psoas and quadratus lumborum are virtually silent! In some subjects there is no detectable EMG activity in these muscles. During walking rectus abdominis has a average activity of 2% maximal voluntary contraction (MVC) and external oblique 5% MVC [43]. During standing “active” stabilisation is achieved by very low levels of co-contraction of trunk flexors and extensor, estimated at less than 1% MVC rising up to 3% MVC when a 32 Kg weight is added to the torso. With a back injury it is estimated to raise these values by only 2.5% MVC for the unloaded and loaded models [44]. During bending and lifting a weight of about 15 kg co-contraction increases by only 1.5% MVC [45]. These low levels of activation raise the question of why strength exercises are prescribed when such low levels of co-contraction forces are needed for functional movement. Such low co-contraction levels suggest the strength losses are unlikely ever to be an issue for spinal stabilisation. A person would have to loose substantial trunk muscle mass before it will destabilise the spine!"

!!!!!!

Jag nämner ännu ett exempel som jag tyckte var ganska ögonöppnande. I en studie som gjordes på 869 gravida kvinnor där man ville testa resultatet av två olika behandlingsmetoder för att förhindra ryggsmärta efter att de hade nedkommit, blev man tvungen att utesluta hela 635 av kvinnorna. Varför? Jo helt enkelt för att dessa efter att de nedkommit inte led av några ryggproblem. Under graviditeten mister vi nästan all vår styrka i musklerna omkring bålen, i synnerhet framsidans muskler. Och det tar mellan 4-6 veckor att återhämta sig och få tillbaka normal styrkefunktion igen. Om vår rygg var beroende av corestyrka skulle vi ligga i en pöl och gråta av smärta efter födandet. Men det gör vi inte. Tvärtom så är vi uppe ändlösa nätter för att trösta och byta blöjor, vi kånkar på tunga väskor med babykit, drar barnvagnar och böjer oss över och pussar på våra älsklingar när de ligger på skötbord, låga sängar och soffor utan att vi (iallafall de flesta av oss har några problem i ryggen för det)
Bättre bevis än detta kan vi nog inte få att myten om corestabilitet som all ryggsmärtas motgift för alltid måste gå i graven.

Men vad är det då som gör att vi får/har ont i ryggen?
Eyla Lebermans svar är deprimerande och inget vi kan tjäna pengar på. Bye bye terapeutiska workshops för onda ryggar! Han svarar sonika: Vi har ingen aning!
Han fortsätter med att relatera till de över 300 rapporter han läst och i dessa finns det inget som tyder på att det skulle finnas ett sammanhang mellan ryggproblematik och biomekaniska och posturala faktorer.

Då han själv arbetar som manuell terapeut föreslår han vissa strategier för att arbeta med ryggsmärta. Han talar om att hjälpa kroppen hitta sätt att modulera symptomen på och att arbeta mindre i detaljerna och mera i helheten.

Men visst är det så att vi med ryggissues har gått ut ifrån ett yogapass och känt oss så mycket bättre. Men motsatt har också hänt. För min del har jag svårt att pinpointa exakt vad som gör det ena och vad som gör det andra. Jag tror att när vi ökat cirkulationen i spända områden så släpper även smärtkänslan. Vi vet ju att syrebrist i celler triggar igång olika smärtoämnen. Och när vi är spända i ett område är cirkulationen sämre med risk för triggande av smärta. Jag vet också att när jag inte stöttar upp med muskulär aktivitet eller stöd från props i vissa för mig riskabla positioner så är jag dömd till några dagars ack och ve i ryggen.

Så ska vi då sluta att göra coreövningar?
Ett corepass kan kännas skönt (iallafall efteråt;) men frågan är varför det gör det? Om det har något att göra med vår föreställning om att vi blir starkare, drömmen om magrutor eller för att vi tror att vi har gjort något för att lösa några issues i kroppen.

Veckans yogatema för mina klasser är just core....ha..ha......för att det är ett tema så gott som något annat tema. En massa svett, en massa skratt och så en hög med restorative poser att avsluta med för att lugna ner våra tävlingsinriktade sinnen. Ja varför inte:)

Men jag har tagit ned handen, lite skamset kanske men hur skulle jag kunna veta? Jag har bara lärt ut det jag själv blivit lärd. Och så måste det få vara. Vi lär och så lär vi om tills vi snubblar över en ny studie som visar något tredje. Kärnan? Älska processen och förbli nyfiken!