Vilket perspektiv upplever du yogan ifrån? Om att få det hela om bakfoten.

Yogalärare kan ha så olika infallsvinklar på yoga att jag förstår att det för en inte så erfaren elev kan vara svårt att få ett fast grepp om vad som egentligen händer på yogamattan.

Jag har just varit i London och fått uppleva yogan ifrån väldigt olika perspektiv som undervisades av lika olika "typer" av yogalärare.

Jason Crandell var en av dem. Han är en av de mera kompetenta, distinkta och grundade yogalärarna som jag känner till. Hans förmåga att förmedla yogan på ett klockrent sätt är enligt mig baserade på att han är ärlig och nyfiken samtidigt som han har valt att undervisa efter en förhållandevis traditionell, kunnig och vedertagen syn på kroppen. Hans förmåga att bryta ned en yogaposition till begripliga delar implicerar en gedigen anatomikunskap som baserar sig på mekaniska principer. Mystiken omkring olika yogaställningar skingras och komplicerade yogaställningar blir klara som korvspad. Och denna förmåga att rensa upp omkring både en yogaställning men också om yogan som filosofi ger en känsla av andrum.
Mycket av hans undervisning är uppbyggd på vad isolerade muskler eller grupper av muskler gör i en yogaställning och deras betydelse i förhållande till principer om "alignement" (linjering). Detta innebär inte att han exkluderar t.e.x nervsystemet eller bindvävens roll men hans undervisning är först och främst fokuserad på vad delen gör för helheten.

För dig som har läst mina tidigare blogginlägg kommer det väl inte som en överraskning att det här får mig att grunna ett extra varv till. För samtidigt som jag älskar Jasons approach känns det som om det som händer mig på yogamattan inte helt matchar konventionell anatomi. Eller det vill säga den både gör det och inte gör det.

Olika yogaställningar har olika fokus, det är tydligt. En bakåtböjning känns annorlunda en en framåtböjning. Så olika yogaställningar aktiverar olika delar av kroppen med större eller mindre intensitet. Men vår dagsform, våra hållningsmönster och vår inställning är alla komponenter av upplevelsen.

I en av Amy Matthews föreläsningar talar hon om något som jag tänkt över ofta men har haft svårt att definiera. Den begränsning som ligger i att göra en uppdelningen mellan kropp och sinne. En uppdelning där kroppen är omedveten och betraktas av det medvetna sinnet. Som att kroppen kan isoleras från sinnet och sinnet från kroppen. Som om medvetenhet är isolerat och inte iboende. Amy menar att en sådan slags separation ger en falsk bild av vad som verkligen är på gång i varje givet ögonblick.
Både i min undervisning och i egna yogastunder har jag försökt att anta ett sådant separatistiskt förhållningssätt för att försöka matcha det med vad jag lärt på anatomilektionerna. Jag har försökt att isolera kroppsdelar och funktioner för att begripliggöra några mekaniska principer. Det har varit funktionellt men det har också krävt att jag har hållit andra upplevelser utanför.
För som upplevelse är varje ögonblick egentligen inte är separabelt. Jag har heller inte någon upplevelse av att något är omedvetet och något annat är medvetet.

Ögonblicket är skapad av många sensationer och perceptioner som flyter ihop till en upplevelse.
Då är det inte bara höftböjaren som lyfter benet men något mera flytande sker som inte ens skulle kunna sägas ha en bestämd lokalitet.

Jag minns att jag en gång såg en film där man filmat en kustremsa. Första bildsekvensen började högt uppe i atmosfären sedan gick man närmare och närmare tills man slutade nere i vattnet i ett mikrokosmos. Hela tiden var samma utvalda landstycke i fokus men för varje inzoomningen som gjordes förändrades bilden totalt.

Så tänker jag om till exempel yogan och kroppen. Så Jason Crandells val, att i sin undervisning, fokusera på mekaniska principer är lika relevant som att inte göra det. Det är ett relevant perspektiv skapat av relevant information och detta utgör en plattform som något kan förmedlas ifrån.

Att lära anatomi är relevant. Att i en given undervisningssituation säga att vi engagerar våra höftböjare är relevant men det är aldrig absolut sanning. Det är en inzoomning från en given fixpunkt.

Amt Matthews berättar också att hon har varit med i dissektioner av lik där hon har stått med  muskelfibrer/bindväv som de inte kunnat härleda till en bestämd muskel och när hon frågade sin lärare Gil Hedley vad det var så har han svarat "I don´t know! Must be some muscletissue that hasn´t been named". Muskelfibrer går inte alltid dit man tror att de ska gå och finns inte alltid där man förväntar att de ska vara. Detta beror dels på att som jag nämnt tidigare, anatomin som vi ser den baserats på mestadels vita män, i en viss ålder från en viss social miljö men också för att till exempel muskelfibrer kan försvinna på grund av att de inte används. Så inte ens på den naknaste av alla platser; dissektionsbordet, är allt fix och färdigt eller absolut.

Att vara klar över vilket perspektiv man undervisar (eller upplever) ifrån känns mera viktigt än att undervisa (uppleva) i tron om att det vi undervisar/upplever  är absolut sanning.

Denna tydlighet skapar ett tydligt forum.

Och sedan att alltid vara öppen för att revision kan ske.
Jason Crandell citerade Iyengar som skulle ha sagt; "att kunna revidera sina uppfattningar är något av det viktigaste vi kan göra både på yogamattan och i livet".

Detta kräver lyhördhet, nyfikenhet och inte minst, en portion humor då man många gånger kommer att stå med en känsla av att man antingen missat något eller fått det hela om bakfoten. :)