Yoga är en dialog med kroppen inte med principer

Är i London och boostar mig med yoga! En total djupdykning! Och jag ser till att prova yogastilar som jag inte har haft möjlighet till i Sverige. Först och främst för att jag själv nästan alltid jobbar när andra har klasser och sedan för att de kanske heller inte finns.
Jag dras till yogastilar som handlar mera om inkänning än prestation. Detta kanske låter som om det var enklare, mindre kraftkrävande eller mindre styrkegivande men det är det inte nödvändigtvis.

Frågor jag till exempel ställer mig nu är vad sann linjering är i en yogaposition faktiskt innebär. Jag är tacksamt uppfostrad i Anusarans principer om hållningsbaserad rörelsemekanik, där linjering (alignement på engelska) är fundamentet i en yogaställning. Det är principer som handlar om säkerhet och fördjupning och dessa har tagit mig långt i min egen yogapraxis. Jag skulle inte vilja vara förutan dessa år med Anusarayogan. Det finns fortfarande fragment kvar av dessa principer i min yogapraxis och undervisning men yoga är en dialog med kroppen inte med principer och min kropp talar nu med mig om andra sätt.


I går var jag på en workshop med Matthew Cohen som mixar österländsk filosofi, martial art och qi gong med yoga. Workshopen igår handlade om Tai Chi och yoga. Han tog oss ut ur ett mera presterande sätt att göra några yogasekvenser genom att be oss följa kraften i kroppen. Att gå med istället för att ta sig igenom. Detta innebar att ställningarna blev mera öppna, bredare mindre linjerade. Bergets position blev bredare, till och med bredare än höftbrett isär som jag själv ofta undervisar. Det kom mera gung i knäna och ryggraden fick lov att svaja. När jag lät armarna sväva uppåt var de laddade med kraft men mjukare i lederna. Axlarna var naturligt avslappnade och detta gav mig en ny upplevelse av vad det innebär att vara engagerad.

Engagemang är inte detsamma som ett muskulärt pådrag. Muskeltoning handlar om energi, om att vara redo när det är dags att utöva en rörelse och kunna göra detta med rätt mängd kraft för att sedan kunna slappna av. I Tai Chi handlar det om att gå med kraften, att göra sitt jag osynligt. Det är väldigt olikt från mycket av den yoga som vi är vana vid att se och utöva idag. En yoga där jaget använder yogapositionen till att göra sig själv mera synlig. Yogapositionen som en manifestation av jaget.

Matthew Cohen sade något som jag resonerade med. Han sade;- "Ofta mår jag riktigt bra och känner mig energifylld efter ett yogapass men när jag gör Tai Chi mår jag bra och känner mig energifylld även medans jag gör det. Hans idé med att föra in några av Tai Chins element i en yogapraxis var för att ge yogapositionerna mera kraft i utförandet.

När jag väljer att gå med kraften i en yogaställning ser den i vissa tillfällen annorlunda ut än de bilder vi ser i en yogabok, (även dem som jag visar i min egen bok "Yogakärlek") Jag smälter bort. Blir mjukstark och starkmjuk. I mjukheten finns kraft i kraften finns mjukhet. Det finns ingen där som tar en bild av mig och min perfekta yogapose. Jag är ingen, uppslukad av ögonblicket.

Matthew Cohen har 30 år bakom sig med diverse certifieringar och utnämningar i kampsport, akupunktur, qi gong, tai chi, massage och yoga. Jag själv har yogat kontinuerligt i en del år och har tagit många workshops och kurser. Nu funderar jag på, måste man ha gått igenom vissa principer för att kunna lämna dem?

Jag tänker att svaret på den frågan nog är individuell. För att kunna känna kraft måste du veta vad kraft är. Om man har spänningar i kropp och sinne och ett yrvaket förhållande till sin kropp kan kraften kännas avlägsen. Då kan en princip kanske verka som ett teleskop för förståelsen. När man väl brutit vattenytan är teleskopet överflödigt. Då skådar man själv himlen och havet och ingen behöver tala om för en hur det ska upplevas.