När är nog nog? Om yoga och flexibilitet.

Goda intentioner och en intuitiv känsla för vad jag själv mår bra av eller inte mår bra av samt en stor portion kunskapsförvirring har dominerat mitt yogautövande och yogalärareprofession under de år jag har varit verksam. Det har och är fortfarande en pågående process och det känns som om det finns oändligt mycket mera att lära och oändligt många flera skatter att hämta i yogans mylla. Vilket är en av de grunderna till att jag älskar yogan och aldrig tycks tröttna!

Det som upptaget mig den senaste tiden och som nu håller på att träda fram mera klart är en ny syn på flexibilitet. Många som kommer till yogan inklusive mig själv är mera upptagna av hur flexibla vi är (eller inte är:) än av, låt oss säga, styrka eller att hitta balans och ro inom oss.
De flesta bilder av yogisar visar människor med extrem rörlighet som gör underbart vackra och komplicerade poser. De utstrålar skönhet, kontroll och självsäkerhet och vi vill helt klart vara med i den klubben, (även oss som säger att det inte är det det handlar om;)

För mig är kunskap parat med egen inkänning nyckeln till ett mera nyanserat och vaket liv. Så när det är något jag inte förstår så gör jag två saker. Jag ställer mig på yogamattan och utforskar och jag läser böcker, studier och går på kurser.
De två sista och kanske fram till nu största ögonöppnande upplevelser jag har haft på den sistnämnda fronten är mötet med Amy Matthews från Embodied Asana och Joanne Avison. Dessa två kvinnor har tillsammans med timmar på min yogamatta vänt upp och ned på min värld. De har genom sitt kunniga arbete och mångåriga utforskning av kropp och rörelse samlat den senaste forskningen och deras tankar om kropp och rörelse på ett sätt som blir begripligt för min yogahjärna. Amy Matthews har studerat Body Mind Centering för Bonnie Bainridge Cohen och Joanne Avison har i många år studerat Anatomy Trains för Tom Myers.

Jag ska kortfattat försöka att berätta om vad som gör att just dessa två omkullkastat hårdnackade föreställningar och skingrat något utav den kunskapsförvirring som rått inom mig.

Flexibilitet, avgörs inte av våra muskler men av vårt nervsystem.

Musklerna består av muskelfibrer som är organiserade i större till mindre buntar ned till en enkel myofibrill. Buntarna är omgivna av bindväv. Inne i musklerna finns det som kallas motoriska enheter. Dessa reagerar på sensation eller förändring och skickar iväg en signal via nervsystemet till hjärnan. Hjärnan skickar tillbaka en signal som gör att muskeln drar ihop sig. Denna sammandragning sker då myofilamenten som delas in i proteinet myosin och proteinet aktin (som i övrigt är styrt av kalcium) glider över varandra, (ungefär som när man för ihop två gammaldags rakborstar).
Omkring muskelfibrerna och muskelbuntarna har vi bindväv som i muskelns ändar blir mer och mer kompakt och övergår i senor eller ligament som sedan övergår till att bli ben.

I senorna finns det som kallas för golgis senorgan och dessutom finns i bindväven fria nervändar och det som kallas för mekanoreceptorer. Dessa kommunicerar också med nervsystemet. Dessa reagerar lite annorlunda än de motoriska enheterna.
De motoriska enheternas roll är att be muskeln om att dra ihop sig till exempel vid rörelse eller att behålla muskeltonus (en muskel har alltid en viss tonus även i viloläge) medans golgis senorganen i senor och ligament skickar signaler som handlar om att reglera muskelspänning. En av dess roller är att skydda muskeln från att vid stor spänning brista eller slitas från benet. Vid en stor spänning/påfrestning skapar den en förlängning i senan så att den gällande muskeln kan slappna av och antagonisten, dvs muskeln på motsatt sida kan hålla emot.

För att förenkla något extremt komplext och som i sig inte är baserat på några värden, kan man säga att förlängningen i senor och ligament sker på grund av händelser som nervsystemet betecknar som otryggt/ovant. Förlängningen i leden sker för att muskeln ska kunna slappna av.

När vi stretchar vår muskel och går längre än vad myofascian (muskel plus bindväv) är van vid ger den en sensation av obehag. Detta är nervsystemets sätt att säga till oss att vi har gått över gränsen för vad den känner igen, gränsen för vad som känns säkert. Så när du stretchar och når din maxgräns har det inte med muskelns förmåga att bli längre eller inte längre, utan har att göra med vad nervsystemet anser vara säkert för oss. Upplevelsen av att vi har tajta muskler kan vara skapad utav vana, till exempel 8 timmars sittande framför datorn varje dag som har skapat ett begränsat hållningsmönster i våran kropp. Kroppen har vant sig vid ett läge. Våra rörelsekapacitet (ROM, range of motion) kan också vara skapad av stressfulla situationer eller traumatiska händelser.

Vi kan ändra vår ROM genom att regelbundet stretcha myofascian (muskler + bindväv). Detta gör att nervsystemet över tid vänjer sig vid den nya rörelsekapaciteten och därför inte skickar iväg signaler som triggar igång obehagliga sensationer. Muskelfibrerna har alltid varit lika långa men signalen som bestämmer när och hur aktinet och myosinet kopplas till och dras över varandra har ändrats. Muskeln blir alltså inte längre per se.

Vår bindväv har en annan fiberstruktur än våra muskelfibrer. Den är mera tuff, mera motståndskraftig. Detta är bra då detta hindrar våra muskelfibrer att glida ut i all oändlighet (muskelfibrernas kapacitet till förlängning är tydligen omkring 200 procent om inte bindväven satte stopp) Bindväven kan kortas av brist på rörlighet, trauma och den kan också påverkas av vår kost. Men den har också en gräns för hur långt den kan töjas innan den får nog. Två saker kan hända då, den kan mista sin förmåga att gå tillbaka till sin optimala vilolängd, vilket ger hypermobilitet i lederna eller den kan brista.

Så vad är det jag säger nu då? Vad är det som är så ögonöppnande med det här? 

 

Jo, det här får mig att ställa frågan vad det är som är så eftersträvansvärt i att bli lika superflexibel som en superstaryogi? Att jag kan gå i spagat, får det mig i mera balans och att må bättre? Hur långt ska jag gå i en position innan nog är nog? Ska jag töja på mig själv tills leden blir hypermobil och om jag gör det är jag beredd att leva med konsekvenserna? Ska jag alltid gå efter att uppleva en stark sensation av utmaning när jag gör en yogaställning?

I en annan liknande diskussion ute på nätet diskuterar Jules Mitchell och Jenni Rawlings om flexibilitet versus muskelkontroll. Rawlings föreslår att man inte går längre i en position än man har förmågan att med hjälp av egen muskelkontroll ta sig ur den. Till exempel går du in i en hanumansana, (spagat) ska du också kunna gå ur den med hjälp av din egen benstyrka. Julies Mitchell talar om Proprioceptive Neuromuscular Facilitation (PNF) som beskriver en stretchingmetod som går ut på att du stretchar ett antal sekunder, sedan håller emot stretchet genom muskelkontroll och sedan stretchar du igen. Denna växling mellan stretch och muskelkontroll har en bättre effekt på kroppens förmåga att röra sig balanserat än om du endast stretchar passivt. Du ökar din flexibilitet men utan att tappa kontrollen skulle man kunna säga:) När vi yogar och kombinerar muskelspänning med stretch gör vi precis just det.

Jag kan forcera kroppen in i djupare och djupare stretch. Jag kan förföra nervsystemet att tillåta större och större ROM. Men förutom en risk att tära muskel från ben eller skapa större överrörlighet än jag redan har kan detta skapa andra spänningsmönster. Någonstans måste kroppen hålla emot. Ett extremt stretch på lårmuskelns framsida kan leta sig bak och upp och förvärra till exempel en spänning i ländryggen.

Jag tror att det blir roligare att stå på yogamattan och i det hela taget roligare att vara i vår kropp om vi istället är nyfikna på hur det känns att vara i en stark, vital, elastisk kropp (kanske ett bättre ord än flexibel som Joanne Avison bland annat använder för att beskriva den förmåga kroppen har att i varje given stund reagera balanserat till inre och yttre förändringar, mer om tensegrity i en annan blogg:) och i en kropp som kan slappna av när den behöver och agera när det är dags för det. En kropp som inte bara är på på på eller av av av men som har hittat balansen och alla nyanserna däremellan.
Flexibilitet har inte nödvändigtvis något med det att göra.

En kvinna som yogat för mig ett tag och som inte är speciellt flexibel, (det sätt varpå hon s.a.s är skapad skulle nog göra det svårt för henne att någonsin kunna göra en full hanumansana.) utbrast sist vi yogade -"Jag är 60 år och jag har inte ont någonstans! Yogan hjälper mig att må så bra." Hon yogar en till två gånger i veckan och sedan hon började har jag märkt en ökad flexibilitet men det som slagit mig mest är att hon idag verkar mera sammanhängande i kroppen och i bättre kontakt. Hon har mera spänst och bättre koordinationsförmåga.

För att må bra i kroppen måste vi göra många olika saker. Kroppen behöver gå, springa, vila, dansa, klättra i branta berg, (träd;) yoga, vara stilla, sträcka på sig, gäspa stort och uttrycka sig själv genom skratt, gestikulerande, olika känslouttryck, beröring och allt annat som kroppen är skapad för. Inte bara en sak, inte bara flexibilitet, inte bara styrka, inte bara igång, inte bara avslappnad men allt detta och mer därtill i en härlig välbalanserad röra.

Jag är inte färdig med att utmana mig själv i mera extrema yogapositioner!;) Men jag är färdig med att låta min flexibilitet eller brist på samma avgöra min känsla av succé på yogamattan.