Åh nej! En yinyogalärares goodbye. Del 2

Åh nej men jag älskar ju yinyoga! Var en av reaktionerna från deltagarna när jag berättade att jag inte kunde stå för att undervisa yinyoga mera.

Jag tror att en av grunderna till att yinyogan blivit en sådan kär yogaform för många under de här senaste åren är att den känns som ett refugie för stressade, högpresterande kvinnor (och en och annan man;) som behöver tillåtelse att få varva ned, gå inåt samtidigt som de känner att de ger kroppen en slags träning. Magdalena Mecweld myntade begreppet "Vila dig i form" med sin fina yinyogabok med samma titel. Titeln kombinerar en dröm, att få släppa taget, att inte behöva prestera samtidigt som kroppen får sin träning, blir smidigare och kommer mera i balans.

Så yinyoga har blivit en av de stora yogatrenderna. När jag bytte ut namnet på mina yogakurser som tidigare hette Mjukyoga till yinyoga fördubblade jag deltagareantalet. Mjukyoga är ett flummigt påhittat koncept och mjukhet har inte så stor prestige;) Men yinyogan är ett etablerat koncept som lovar träning utan stor ansträngning.

I Paul Grilleys senaste artikel skriver han om det stora värdet i att vi, som han kallar det, stressar ligament och senor i våra leder. Genom vår livsstil, mycket sittande och ensidiga rörelser kortas dessa och stelnar. När man stretchar lägger man stress på dessa och hjälper dem hitta tillbaka till sin optimala utgångspunkt. Han slår fast att dessa stretch sker bäst då musklerna är avslappnade det vill säga när vi sitter och ligger ned i olika yogaställningar.
En annan yinyogalärare Felicia Thomasko som man kan yoga för ute på websiten Yogaglo, säger att vi inte vill stretcha i leden men däremot i fascian runt musklerna.
Och andra yinyogalärare inklusive mig själv har hävdat att det helt enkelt är fascian vi vill åt. Hrm...

Under åren jag undervisat har jag ofta ställt mig den frågan, "Vad är det jag säger? Egentligen?" I mina dynamiska hathayogapass säger jag till eleverna att de inte ska hänga i leden och ger dem massa ques för det i både stående och sittande ställningar. I yinyogan säger jag att de ska. Jag har lite svävande sagt att, " Ja, jag vet att jag säger något annat på de andra passen men här är det fascian vi vill stretcha och det görs bäst när muskeln är avslappnad". Och naturligtvis är det en skillnad på att hänga i en led om det är en massa tryck på den som i de stående ställningarna eller när man sitter eller ligger ned, belastningen blir inte lika stor.

Efter att ha tagit del i studier, läst böcker och gått på kurser och gjort egna erfarenheter på yogamattan så är det klart för mig att jag undervisat från en slags begreppsförvirring och inte haft tillräckligt med kunskap för att säga det jag sagt och undervisat som jag gjort.
Ingen av de yogalärare jag nämnt i den här bloggen har fel men de har inte helt rätt heller. I bloggen innan denna beskrev jag lite om hur muskler och fascia arbetar så läs gärna den om du vill ha lite mera att veta eller checka ut den här boken av Joanne Avison "Yoga Fascia Anatomy and Movement".

Den stretch dina senor och ligament, din fascia och dina muskler behöver får du också oavsett vilken annan slags yogastil du väljer. Yinyogan erbjuder kanske större resultat när det kommer till senor och ligament men också större chans för att du forcerar dessa strukturer utöver sin naturliga vilolängd.

När jag iaktar de som kommer på mina yinyogaklasser ser jag så många olika kroppstyper som försöker att hitta in till yogaställningens hjärta. Dessa kroppar har ofta väldigt lite gemensamt med de yogisar som man kan se utföra yinyoga på olika bilder, i böcker eller som är yinyogalärare. Det som slagit mig mest när jag tittat ut över mina yinyogagrupper är bristen på integration i kroppen. Då de flesta har begränsningar i olika delar av deras kroppar sker det ett stopp en slags urkoppling av energin när de "får lov" att kollapsa. Så istället för att det sker en öppning hittar energin en annan väg och spänningen går kanske ut i axlarna, nacken eller höfterna beroende på vilken som är just den kroppens föredragna rekryteringsbana. Att slappna av i hela kroppen när din kropp upplever en stor utmaning i ett område kräver en hel del. Du kanske öppnar och ändrar vissa mönster men bristen på vaket engagemang i kroppen kanske också förstärker något annat eller bara flyttar runt på spänningarna.

Det som är yinyogans största force enligt mig, är något helt annat än det som den marknadsför sig på. Det är inte så mycket vad som händer i lederna men mera stillheten, långsamheten, att jag får lov att gå inåt att uppleva en stund då jag inte behöver prestera något särskilt eller förhålla mig till något annat än yogalärarens instruktioner. Att inte behöva vara nåt särskilt men med träningen som förkläde, som ursäkt? ;)

I min yinyogaklass igår gav jag dem alternativ till att ta stöd av bolster, filtar, block i de olika yogaställningarna. För att stötta upp. det var fritt val. Jag bjöd in till att de själva skulle känna in vad kroppen behövde. Behövde den fritt fall eller behövde den stöd?Behövde den gå djupare eller behövde den backa? Behövde man svaja, röra på sig lite, hitta nya energivägar i kroppen genom att flytta runt litegrann på armar och ben?
Och jag bjöd in till att känna om man gick djupare bara för att man sökte en starkare sensation eller för att det faktiskt kändes gott för kroppen.
De flesta valde att ta hjälp av props. Vi höll ställningarna lika länge som i en yinyogaklass. Vi var stilla, vi rörde på oss, vi var uppmärksamma, vi skrattade och skämtade, vi var inåtvända kort sagt lite som vi brukade. Men skillnaden var markant, det såg mera integrerat och mera helt ut. Som om kroppen kunde vara den behållare för kraft och energi som den är oavsett vilka begränsningar som fanns i kroppen.

Det var ingen som klagade efteråt ;) Jag vet inte ens om någon egentligen tyckte det var så annorlunda.
Det är jag som yogalärare som känner mig ansvarig för vad jag lär ut. Det känns viktigt att jag själv fattar vad jag håller på med.

Nu är det stora problemet hur jag ska marknadsföra det här. Om jag släpper yinyogakonceptet och börjar kalla det för något annat mister jag kanske och förmodligen en massa deltagare. Och här stöter vi in i en helt annan problematik. Att skapa ett brand, att utveckla ett övertygande koncept. Att etablera en yogastil som talar till folks behov. Som yogalärare verkar man mera tillförlitlig om man kan säga att man undervisar i en särskild stil och tradition. Det ger en blåstämpling och folk vet vart de har en. Att undervisa lite hulter till bulter kan man ju inte säga, även fast jag tror att det är det de flesta yogalärare faktiskt gör:)

Sen kan man kanske också bara att välja att bli en superstaryogalärare förtsås.

Hrm..... jag får se hur jag gör;)