Om två timmar ska jag hålla ett yinyogapass här och jag vet inte hur jag ska göra för att det ska bli rätt för alla.
Jag har undervisat och känt in yinyogan i ett par år nu. Jag har tittat på och kommunicerat med de som yinyogar för mig.
Jag har läst böckerna av Bernie Clark, Paul Grilley och Sarah Powers. Och jag har gjort yinyogapraxis för andra yogalärare. Och allt för många gånger nu har jag undrat mig över det som händer i min kropp när jag släpper all muskulär aktivitet och utan stöd låter tyngdkraften dra mig djupare ned i stretchet.
Häromdagen kom jag ut ur 90 minuters yinyoga med en stark ryggsmärta. Jag bloggade om det och du kan läsa bloggen här om du är nyfiken.
Som det kändes för mig hade min förmåga att gå djupare och djupare och släppa på muskulär aktivitet och spänning letade sig in som en motspänning i ländryggen där den satte sig för att hålla emot allt vad den kunde för att försöka balansera det som försiggick i andra delar av kroppen.
Min upplevelse är att det att komma djupare, det att hålla ut, det att vara stilla inte nödvändigtvis är det jag har behov för alla gånger eller kanske ens några gånger om det med det menas att jag går emot vad min kropp försöker kommunicera till mig. Och vem förstår min kropp bättre än jag?
Upplevelsen gav mig en tankeställare.
Jag har undervisat i tron på att släppa taget var nyckeln till alla livets förtretligheter. Att motverka spänningar med hjälp av stretch. Att stå emot impulsen att röra sig genom att förbli stilla. Att låta tiden utveckla positionen.
Ny forskning pekar på att de föreställningar vi har om stretch har helt andra implikationer än vi har trott och som jag själv undervisat bergfast i. Aj aj aj!
Enligt Amy Matthews grundare av Embodied Asana visar studier om hur musklerna arbetar på att grunden till att vi ökar vår flexibilitet är att vi har matat in ny information till nervsystemet tillräckligt många gånger.
Att muskler stramar upp har med kroppens behov för säkerhet och musklernas kärlek till det som känns familjärt att göra. Om vi har varit med om något traumatiskt kan det sätta sig som en skyddsmekanism i kroppen. När vi håller på att falla reagerar kroppen i en komplex reaktion mellan nervsystem och muskler. När vi sitter i samma ställning dag ut och dag in vid vår dator reagerar kroppen med att hålla igen för att vi inte ska tappa huvudet helt och hållet. Alla dessa olika händelser sätter hållningsspår i kroppen och laddar nervsystemet med information som nervsystemet därmed cementerar som en kroppslig sanning.
När vi i en yogaposition når en gräns är det alltså för att nervsystemet säger ifrån. Det säger- "du, nu tror jag inte att vi går längre för här känns det inte säkert." Vi kan då backa ur eller "stå ut". Står vi ut tillräckligt många gånger och över tid kommer vi förmodligen att flytta gränsen för hur långt vi kan gå i positionen. Det har alltså inte med musklens förmåga att göra men med att nervsystemet ger klartecken.
I yinyoga är fascia kung! Det är den vi vill åt! Har jag hört mig säga många gånger. I en slags kunskapsförvirring, lutande mig mot yinyogans tre heliga män/kvinna. Jag har läst med ett halvt öra kanske och visst har jag vetat länge om myofascian och att fascia inte är en enmansföreställning men det har varit för komplicerat att redogöra i en yinyogaklass på 90 minuter. Så jag har förenklat och hoppat över och glidit på väletablerade floskler.
Det korta av det långa är att fascia visst har en egen struktur skild från musklerna men att den aldrig aldrig kan skiljas åt från musklerna. Bindväven paketerar musklerna ( och allt annat i kroppen likaså) Då fascian bara kan stretcha till en viss längd (detta har med dess struktur att göra) utan att det sker en påfrestning som kan orsaka överrörlighet eller i värsta fall att det sker en bristning och vi skadar oss själva. Det finns en grund till att fascian är mera motståndskraftig och håller emot stretch för om den inte gjorde det skulle musklerna inte kunna hålla ihop.
Spiken i kistan var att jag under det här yinyogapasset kände hur jag gick för långt, för djupt. Jag hängde i leden och gick utöver mina musklers naturliga vilolängd. När jag skrider över den ser det ut som jag släpper taget och ökar min flexibilitet men faktum är att myofascian, ligament och senor mister sin integritet och spänningen letar sig in någon annanstans för att kroppen vill känna sig säker.
Om jag vill öka cirkulationen i spända områden, förbättra min hållning och öka min upplevelse av välbefinnande i kroppen finns det så många andra härliga sätt att göra det på där lederna inte mister sin integritet. Vi kan göra långsamma avslappnande yoga pass för stressade sinnen och spända kroppar men med större förståelse för kroppens reaktionsmönster. Vi kan ta stöd av bolster, väggar, filtar och block. Vi kan stärka musklerna så att de hjälper oss att bevara integritet i lederna.
Nu är det bara en halvtimme kvar tills passet börjar. Jag har ingen aning om hur jag ska göra. Jag vet bara att jag vill att dessa människor som kommer till mig och vill yinyoga ska ha en bra upplevelse. Att de ska få den ro och den fysiska upplevelse som de önskar men utan att de går på kompromiss med sig själva.
Sista spiken i kistan alltså nu är det offentligt en yinyogalärare säger goodbye men sista ordet är inte sagt.
To be continued!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar