Låter du musklerna stretcha eller glida och bryr sig helheten?

I sina fina bok "Awakening the spine" skriver Vanda Scaravelli om de insikter hon gjorde sig om yoga, kropp och liv. En livslång pågående process som utmynnade i några specifika nedslag om bland annat ryggraden som vår kompass, ledsagare och "sesam öppna dig" för en djupare mera autentisk yogapraxis. Hon talar bland annat om det att grunda från midjan och ned och expandera från midjan och upp. Att vara som ett träd och hitta balansen mellan dessa två både medberoende och motsatta krafter.

Jag ställer mig på min yogamatta för att känna in hur det känns.

Tidigare om dagen gjorde jag en av Amy Matthews somatizations som gick ut på att istället för att fokusera på stretch märka hur musklerna glider långa eller glider korta i olika rörelser och yogaställningar.

Andra spännande koncept som jag funderar och känner in just nu är Joanne Avisons redogörelse av fascia och tensegrity och dansen mellan spänning och kompression.

Det är spännande och inspirerande alla dessa olika sätt att vara i kroppen på. Men samtidigt känns det angeläget att vara svidande ärlig när jag står på min yogamatta.

Jag kan fokusera på en glidande rörelse i musklerna eller hur musklerna binder istället för stretch och styrka. Och jag upplever hur det ger en annan känsla. Att föreställa sig musklerna glida eller binda gör upplevelse mindre prestationsinriktad mera upplevelsebaserad, mera närvarande. Vad detta gör med musklerna på cellnivå har jag ingen aning om. De struntar förmodligen i vilket;)
Men samtidigt som det nya fokuset skapar en annan sensation är det en detalj i förhållande till helheten.

Helheten bryr sig inte om glidande eller bindande. Den bryr sig heller inte om spänning eller kompression eller om grundande eller expansion. Helheten är sensitiv på ett långt mera intuitivt sätt.

När jag står i yogaställningen kan jag välja att fokusera på ett engagemang men släpper jag engagemanget slutar den att prägla upplevelsen. Helheten har inga likheter med detaljen.
Det är något annat som upplevs när jag släpper fokuset på engagemang. Som om tusentals små sensoriska organ förhöll sig till luften, temperatur, ljud, stämning, spänningar, stämningar och än ännu mera subtila kvaliteter. En hårfin balansakt mellan mikro och makro.

Att släppa koncepten och vara i helhetens omslutande är att vara med en slags ännu djupare intelligens. Och alla våra försök att ge ord till denna skulle på ett sätt kunna sägas vara att misstro helheten att inte vara nog.
Alla olika utforskningar, kategoriseringar, undersökningar och studier som gjorts och fortsatt kommer att göras är "bara" dörrar in till olika sätt att vara i kroppen. Sanningar i ögonblicket inte Sanningen.

Varje gång vi står på vår yogamatta och har applicerat en sådan sanning i yogaställningen och sedan släpper taget om den står helheten där ordlöst verklig och oförklarlig.

Det finns ett naturligt drive till att vilja utforska, förstå, systematisera och att dela vad vi hittat med andra. Men det vi kommer fram till i ena ögonblicket gäller aldrig i nästa. Här finns inga "absoluter".

Förr pratade vi om styrka och stretch. Nu talar vi om muskler som glider och binder. Vi sade flexibilitet men nu säger vi elasticitet. Vi talade om att grunda och expandera, nu talar vi om spänning och kompression. Självfallet speglar dessa konceptförändringar andra rörelser i vår tid. Vi vet till exempel något om muskler och fascia idag som vi inte vetat förut. Så de nýa begreppen öppnar för flera nyanser eller andra sätt.

Det är spännande och kan verka inspirerande men när vi står på vår yogamatta och släpper taget om att veta, när kropp, sinne och yogaposition blir ett finns bara en ordlös helhet, stilla och samtidigt famnande alla små och stora förändringar i ögonblicket. Allvetande, full av hemligheter.