Sidor

söndag 22 mars 2015

Vita män versus verkligheten!


Enligt Amy Matthews från Embodied Asana bygger de anatomiböcker vi använder oss av idag på dissektioner gjorda på vita män i 30-40 års åldern.
Idag är det möjligt för allmänheten att vara med och utföra dissektioner på kurser. Det har blivit mera vanligt att folk som jobbar med kroppen, såsom yogalärare och kroppsterapeuter bekostar en sådan utbildning för att få en större förståelse för vad som händer i kroppen. Och det som de här människorna kommer tillbaka och berättar är att kroppen inte är lika tydlig och avgränsad såsom vi ser det i anatomiböckerna.  Så som dessa studier vill göra gällande.

När man började studera kroppar gjorde man några val. Man gick in i en komplex helhet och sade jag vill följa den här och den här strukturen och jag vill välja att se den ihop med den här och avgränsad från den där. När det till exempel kommer till muskler skar man bort bindväven som omger musklerna och man antog att muskler häftade på givna ställen och spelade en specifik roll när det kommer till rörelse.

Det händer mycket på det här området för tiden. Enligt de böcker, artiklar och studier jag läst och tagit del i är vi på väg in i ett paradigmskifte. Kroppen är en dynamisk multikommunicerande komplex helhet, en flytande regnskog hållen av vår huds elastiska hölje. Den som tillsyneslåtande avgränsar oss mot omvärlden.

Igår efter 90 minuters yinyoga kom jag ut ur yogan inte öppen och välsmörjd som jag ofta gör men med en ond känsla av smärta i ländryggen. (min svaga punkt). Något i passet hade triggat igång smärta. Jag är en relativt flexibel person som kan gå ganska långt i många ställningar. Jag har också en presterande personlighet och jag är inte alltid bra på att känna in var mina egna gränser går. Så när en yogalärare bjuder in till en djupare undersökning av något är jag den första som hoppar på tåget. Det är inget problem för mig att ligga länge i utmanande positioner men igår visade min kropp på något annat. Det var inte mera och mera, djupare och djupare, längre och längre min kropp behövde. Det var heller inte de muskler som yogaläraren föreslog var målet med positionerna som kommunicerade med mig eller undgick att kommunicera med mig. Delar av min kropp miste sin integritet, miste sitt sammanhang när jag forcerade mig bortom musklernas vilolängd och kroppen hittade vägen in i ryggen för att spänna emot.
Det var definitivt en intressant och viktig upplevelse för mig både som den som lever i kroppen och älskar yoga men definitivt för mig som yogalärare.

Kan vi veta vad de som yogar för oss behöver? Hur definierar vi en utmaning? Är det alltid en utmaning vi behöver? Behöver det alltid kännas för att det ska vara bra? En yogaställning har en form men vet vi alltid vilka muskler som påverkas när en person är i den? Kan vi säga till en person när den ska vara stilla och inte röra på sig i en yogaställning?
Om vi tar till oss de erfarenheter vi gör när vi lyssnar in på kroppen i varje givet ögonblick. Kan vi låta oss inspirera av den nya forskningen som pågår om till exempel bindväven som kroppens största sensoriska organ och alltings samhörighet vilket gör det mindre relevant att fokusera på upplevelser i avgränsade muskler.
Kan vi då leva mera klokt och mera ärligt i vår kropp?
Kan vi när vi står på yogamattan kalla tillbaka vår egen auktoritet och lyssna in på vårt behov i ögonblicket, vilket kanske eller kanske inte går emot det yogaläraren hade tänkt?
Och kan jag som yogalärare bjuda in till det och hur gör jag det?

I går när jag kom hem efter passet ställde jag mig på yogamattan och med små mikrorörelser i olika yogaställningar kunde jag släppa på smärtan. I går var det alltså rörelse jag behövde och inte stillhet.
Och för någon annan var det precis tvärtom!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar