Kartan är inte territoriet! Om det att säga till våra elever vad de ska uppleva i en yogaställning.

-"Hur kan vi någonsin säga till våra elever vad de ska uppleva i en yogaställning?!" Frågan ställs av Amy Matthews på en av hennes kurser jag deltar i.

Som jag skrivet om i de tidigare bloggarna har det senaste året varit en tid med många nya och omkullkastande reflexioner födda ur både min egen yogapraxis, mitt undervisande och kloka människor jag mött. Så jag var mer än redo att låta Amys fråga skicka sitt skarpa sken in i djupet av mitt (mörka!?)samvete. För hur kan jag någonsin säga till en elev vad de ska uppleva???? Och hur många gånger i mina yogaklasser har jag inte sagt; "den här positionen gör det och det och känns så och så".
Intentionen är god men galen?! Även om jag själv har haft upplevelsen. Eller den har blivit beskrivet i en yogabok. Eller jag har lärt mig det på någon av de kurser och utbildningar jag gått, kan jag aldrig med säkerhet uttala mig om vad en elev upplever i t.ex. en liggande enbent kunglig duva, (eka pada raja kapotasana). Jag kan inte säga att de nu stretchar sin piriformis, som om det var det ända positionen gjorde eller att just deras piriformis var tajt och behövde ett stretch.

I en yogaanatomi bok kan vi se och läsa om vilka muskler som är involverade i ställningen. Vi kan ha egna erfarenheter om att så är det. Men dess mer jag står på min egen yogamatta och ärligt utforskar och dess mera jag möter alla dessa olika yogaelever i mina klasser. Och ser olika kroppar på olika dagar, i olika humör, och på olika årstider så blir det mindre och mindre möjligt för mig att så tvärsäkert uttala mig om vad en yogaposition kan och ska. Eller en andningsövning. Eller ett yogatema.

Förväxla inte kartan med territoriet!

 

Jag är något av en nörd, och jag älskar detaljer. Jag älskar anatomi och att lära saker. Att läsa om studier, forskning och ta del i kunniga människors teorier om kropp och sinne. Jag upplever att kunskap gör min förståelse större, rikare, mer nyanserad.

Just nu går jag en kurs som går igenom varenda!!! muskel i kroppen och jag älskar det. Men det känns också oerhört viktigt att förstå att alla dessa studier, forskning och teorier inte är verkligheten. De är inte territoriet! Det är utsnitt som är baserade på val, på koncept, på hållningar. Till exempel nämnde jag i bloggen "Vita män versus verkligheten" att den anatomi som anatomiböckerna beskriver är baserat på dissektioner gjorda på huvudsakligen vita män i 30 - 40 års åldern. För utom det, är själva dissektionerna också gjorda utifrån ett ställningstagande som kategoriserar kroppen på ett bestämt sätt. Den här muskeln häftar här och gör ungefär samma sak som den här muskeln men inte den här.

Bindväven är det nya! (Fast den alltid varit där:) 

Ett paradigmskifte sker just nu inom de vetenskaper som studerar kropp och rörelse. Det verkar som vi är beredda att se kroppen som den flytande och ändå stabila kommunicerande helheten den också är och inte som ett fysiskt, mekaniskt och isolerat fenomen, där delen kan isoleras från helheten.
Bindväven har som sagt alltid funnits där. Den har alltid varit med att prägla vår upplevelse i till exempel den kungliga enbenta duvan och för den delen i alla andra yogaställningar vi någonsin gjort och kommer att göra. (Likaväl som den alltid har varit och är med att påverka våra kroppar i livet utanför mattan.) Men vårt fokus på muskelprinciper och föreställningar om isolerade muskler har gjort att vi kanske negligerade andra upplevelser i kroppen eller kanske tänkte att vi gjorde fel i en yogaposition för att vi inte upplevde just det yogaläraren sade till oss att vi skulle uppleva.

Bindväven väver ihop allt inom oss. Och allt inom oss från minsta cell till vårt skelett är omgiven av denna väv. Till och med våra öronsnibbar är förbundna med hjärtat och stortårna;) Väven ser olika ut beroende på vad den har för funktion, den har olika namn och den beter sig olika men den är och förblir bindväv. Den är och förblir det medium som förbinder allt inom oss, samtidigt som den också håller allt inom oss isär. (Är det inte underbart!)

För oss som yogar är det skön poesi och öppnar för långt mera nyanserade upplevelser än vad vi kanske tidigare tillåtit oss att uppleva eller haft svårt att sätta ord på. I synnerhet är det intressant att ärligt utforska de sensationer som sker i kroppen i en yogaställning, inte bara en gång, utan varje gång. För att varje gång är en ny gång.

På grund av att jag är relativt flexibel i muskler omkring höfter och utsida lår upplever jag nästan ingen sensation när jag ligger i en enbent kunglig duva, ibland kan jag göra det men oftast inte. Jag har sett yogaelever stöna av utmaningarna de känner i höft och lår men jag har också hört yogaelever berätta att de känner mera på insidan av låret och i ljumsken. Eller att det känns jobbigt att ligga med det utsträckta benets fotrygg ned i mattan. Så vad är det då den enbenta kungliga duvan gör för oss? Kan vi bestämma vad vi ska uppleva utifrån ett antaganden om rörelseprinciper och muskelkategorisering som några gjort en gång?

För det som händer i kroppen i en given yogaposition har kanske långt mera att göra med hur bindväven som ett överordnade medium format kroppen över tid. Hur vi är vävda. Om väven är hård, uttorkad och oelastisk i området runt fotryggen kan denna sensation prägla upplevelsen mera än sensationen i höfterna och det vikta benet. Kan jag som yogalärare förutse detta? Kanske. Om jag känner eleven och kunnat skönja ett mönster men jag kan aldrig vara säker.

Allt samverkar i kroppen och spelar sin roll. Muskler skapar rörelse. Leder gör rörelse möjlig. Bindväven leder rörelse från vävnad till vävnad. Ben absorberar rörelse och distribuerar den. Och nerver koordinerar och organiserar rörelse. Så låt oss inte som Joanne Avison skriver i sin bok "Yoga, Fascia, Anatomy and Movement, kalla allt fascia för det vore att kasta ut barnet med badvattnet. "While fascia lends itselfs to the aspects of yoga in which we celebrate wholeness and body-wide intelligence, it does not replace muscle and bone, but expands our concept of how they work together."

Att hålla kartan i lätt hand

 

Jag älskar kartor. De är vackra och användbara. De beskriver terrängen, stigar och hinder men det de aldrig kan göra är att berätta om hur det är när vi befinner oss där. De berättar inte om solsken, skoskav och plötsliga regnskurar eller hur gott smörgåsen och kaffet smakar när vi hittat ett särskilt fint ställe där vi brett ut vår filt för att vila en stund.

Alla yogapositioner bär på värdefulla upplevelser. Hur viktigt är det då för oss yogalärare att säga att det är den och den muskel vi stretchar nu? Vi kan agera kartläsare och peka ut några riktningar men vi kan aldrig förutse eller avgöra någon annans upplevelse.

Kanske istället när vi står på vår yogamatta eller när vi som yogalärare undervisar, hålla kartan i lätt  hand och öppna oss för att unika upplevelser kan och förmodligen kommer att ske. Detta gör inte en yogaställning mindre värdefull tvärtom kan det istället vara med att stärka kroppsintelligens och självkännedom. Det kanske hjälper oss att skönja våra egna unika mönster, att lära känna slumrande eller överaktiva områden och vart kroppen är i balans. Vilka vägar kroppen tar för att motverka obehagliga sensationer eller hitta vägar i kroppen som skapar nya möjligheter, mera kraft och skön kroppskänsla.

Och är inte detta långt mera relevant än att i en kunglig enbent duva få stretchat sin piriformis?