Yoga är inte alltid terapeutisk!

Här om dagen efter ett av mina yogapass var det en av deltagarna som sade att hon hade sett ett program på TV om att yoga kunde förebygga en dålig rygg. Hon upplevde att programmet var en bekräftelse på att yogan äntligen får den uppmärksamhet som den förtjänar.
Jag gladdes med henne men jag kände samtidigt ett slags förbehåll som jag inte just då kunde sätta fingret på. Vi höll på att packa ihop och det var inte tid för en längre diskussion.

När jag kom hem letade jag upp klippet som hon hade pratat om. Det handlar om en studie gjord av Karolinska institutet där Medicinsk yoga används i syftet att förebygga ryggsmärta. Resultaten var, jag citerar; "mycket positiva och man utgick från att man kunde arbeta 1,7 år mera om man använde sig av det här programmet 2 gånger i veckan. Du kan vara mera effektiv när du jobbar och alternativt förlänga antal år som du jobbar", sägs det i intervjun. Kolla klippet här. (Jag har lust att säga något om det att man värderar succé med hur mera jobbeffektiv man blir men nej, jag orkar inte.)

Då jag inte tagit del av studien kan jag inte uttala mig om den i detalj men jag upplever att det finns flera fallgropar i en sådan här typ utav studie. Oavsett om den är evidensbaserad och håller sig innanför den vetenskapliga ramen.

Är det bara medicinsk yoga som är medicinsk?

Det ena är att studien bygger på andnings och yogaövningar som är benämnt som "Medicinsk yoga",  skapat av Göran Boll. Medicinsk yoga är utvecklad ur kundaliniyogan i syfte att ha ett direkt terapeutiskt syfte. Jag tycker att det finns en del att säga om och ifrågasätta omkring hur en yogastil kan ta sig in i landsting Sverige runt men det är inte det jag vill skriva om nu. (Och kanske aldrig senare heller) Men jag skulle önska att det gjordes studier på effekterna från flera yogastilar då jag tror att resultaten skulle vara likvärdiga. Jag tror inte att resultaten har så mycket med den medicinska yogan i sig att göra men med kombinationen av andningsövningar, lätta rörelser och avslappning. Vilket andra yogastilar också kan eller skulle kunna erbjuda till personer med ryggproblematik. Ja det behöver inte ens vara yoga, det skulle lika gärna kunna ske med andra kroppsterapeutiska metoder, Feldenkreis eller Alexanderterapi till exempel.

Den andra som slår mig är det som ofta möter mig från många deltagare i mina grupper och det är en utbredd föreställning inom yogasfären om att  "yoga alltid är bra" och "yoga alltid är terapeutisk". (och ja händerna upp, för hur många gånger har jag inte hört mig själv säga det!!!;))) Det åtföljs alltid av en massa men men jag tror de flesta slutar lyssna efter den första meningen;)

Yoga är inte alltid bra. Yoga kan inte allt och yoga är inte alltid terapeutisk! Basta!

Om du tittade på klippet från Svt play ser du i en av sekvenserna hur en person har väldiga problem med att hitta en bekväm ställning. Alla i gruppen sitter på meditationskuddar i skräddarställning på golvet. Personen som inte kan sitta i skräddarställningen skulle förmodligen behöva sitta på en stol istället. Att inte kunna sitta bekvämt med en neutral kurva i ryggen gör det problematiskt när vi lägger rörelse och belastning till en ställning. Så om man frågade henne hur det känns skulle
hon nog inte kunna säga att det var en entydig bra upplevelse. Förmodligen i brist på hjälp med anpassning från läraren eller egen kroppsinsikt skulle hennes spänningar tvärtom kunna förvärras.

Solhälsningshelvetet

När jag gick min yogalärarutbildning delades vi in i grupper på fem där vi skulle undervisa och ta emot undervisning av varandra. Temat var solhälsningen. Vi skulle undervisa fem rundor var. Det vill säga att vi gjorde 25 stycken på raken. Och detta upprepades under två dagar och sedan skulle vi bedömas av våra lärare den sista dagen. (Om du behöver hjälp med räkningen ger det 75 solhälsningar om du var med på alla rundorna) Dessutom började vi varje dag med et yogapass som inkluderade solhälsningen. Jag var väldigt ny till yogan och hade inte fått någon ordentlig yogaundervisning innan jag tog utbildningen. Det lades ingen vikt på biomekanik på kursen och efter de sista solhälsningarna den sista dagen sade min högra axelled tvärstopp. Det här är 6 år sedan och oavsett vad jag gör för att hitta tillbaka är jag ännu inte helt smärtfri.

Nackspärr och mitt eget tillkortakommande som yogalärare

I mina egna klasser har jag upplevt att deltagare fått nackspärr, fibersprängning, ont i ryggen, mera ont i höften och säkert en massa annat som de inte har vågat säga till mig. Det har skett för att jag inte varit uppmärksam, kunnig nog, erfaren nog, haft nog överblick och för att de kanske inte heller har haft egen kroppskännedom och vetat vart de skulle sätta stopp. Det motsatta har också hänt, (phyy gud ske lov;) spänningar har släppt, huvudvärk har släppt, ryggsmärta, höftsmärta. Deltagare upplever ökat välbefinnande och rörelseglädje. Så det är både och! Yogan kan något men det kan det inte alltid och vad det är som gör att det fungerar ibland och andra gånger inte kan ha att göra med kunskap, erfarenheter och kroppsinsikt men inte nödvändigtvis.
Och gud förbarme! Det kan ju också vara så att yogastilen eller till och med yogan bara inte är till för alla!

Kan vi säkra oss att folk alltid går ut ur en yogaklass med en optimal upplevelse? 

Hur värderar vi en terapeutisk effekt? Behöver vi som yogalärare mera gedigen utbildning i anatomi, biomekanik, psykologi? Några yogastilar baserar sin filosofi och tekniker på mera andliga principer som härleds till äldre traditioner och intresserar sig inte för att blanda in nyare vetenskap i sitt system. Vad är kritikpunkterna på det?
Och är det inte så att vi behöver mera gedigna studier på effekterna av yoga generellt inte bara Medicinsk yoga. Har våra föreställningar om vad till exempel bakåtböjningar, framåtböjningar och inversioner kan något att göra med vad som faktiskt händer oss på yogamattan?

What are we actually doing in asana?

Matthew Remski håller just nu på att sammanfatta ett stort projekt och bok som heter " What are we actually doing in asana?"  Bokprojektet handlar om skador inom yogan. Yogautövare och även yogalärare med ofta lång erfarenhet inom yogan berättar om skador som skett när de praktiserat yoga. Men projektet handlar om mycket mera än det. Det ifrågasätter dessa många föreställningar vi har om vad yogan är och kan. Det rör vid de heligaste föreställningar om yogan som oklanderlig och alltid god. Remski ställer frågor till oss som kräver att vi svarar ärligt på om vi egentligen vet vad vi håller på med i asana. Kolla här:


Kan två timmar i veckan balansera upp de resterande timmarna av rörelsesbrist?

Och sist men inte minst kan yoga eller vilken annan träning eller kroppsterapi som helst skiljas från det liv som personen lever när den kliver av yogamattan, roddbåten, tennisbanan, löpspåret eller massagebritsen? Om stunden på yogamattan eller i träningscentret följs upp av 8 timmars sittande hur stor är chansen för en djupare och mera permanent förändring?

Så summankardemumman är!?

Oavsett hur mycket utbildning jag får eller hur mycket erfarenhet jag gör så har yogan sina begränsningar. Den är inte svaret på alla frågor. Den kan fungera terapeutiskt men det ligger inte implicit i dess natur och kan inte skiljas från nivån av terapeutisk insikt. Och detta gäller oavsett vilken yogastil man utövar.